Jobba på fritiden

Könsneutral lagstiftning fungerar inte i en verklighet som är allt annat än könsneutral. Susanna Eriksson reder ut hur den svenska arbetstids­lagstiftningen i praktiken stjäl tid från kvinnor.

Text: Susanna Eriksson

För arbetstagare inom EU finns ett arbetstidsdirektiv som harmoniserar reglerna om arbetstid och vila inom hela EU för att göra villkoren lika på den inre marknaden. Huruvida arbetstagaren verkligen får vila blir mindre intressant då direktivet definierar viloperiod som tid som inte är arbetstid. Det kan vara en rimlig definition i ett sammanhang där normen för en kärnfamilj om två vuxna samt barn fortfarande är att en arbetar utanför hemmet och en arbetar i bostaden med att ta hand om hem och barn. Så ser det också ut på de flesta håll i Europa i dag. I en svensk kontext är normen snarare att samtliga vuxna i familjen arbetar utanför hemmet och sedan hjälps åt med hushållsarbete och barn. I praktiken vet vi dock att det, på ett strukturellt plan, ser ut på ett visst sätt: i den europeiska kontexten är det kvinnan som stannar hemma och i den svenska kontexten är det kvinnan som tar huvudansvaret för och lägger ner mest tid på hushållsarbetet och omsorg om barn och äldre. Så vem får vila?

Vare sig EU:s arbetsdirektiv eller den svenska arbetstidslagen innehåller några som helst krav på en jämställd fördelning av ledigheten när det kommer till hushålls­arbetet. Enligt arbetstidslagen har arbetstagaren som regel rätt till 11 timmars sammanhängande dygnsvila samt 36 timmars sammanhängande veckovila (i första hand förlagd till helgen). Detta kan förhandlas bort genom nationella kollektivavtal och arbetstidslagen är inte tillämplig på de arbetstagare som har så kallad förtroendearbetstid eller sådana som jobbar i arbetsgivarens hem.

Uppdelning mellan offentligt och privat skyddar män på kvinnors och barns bekostnad.

Att föreslå en lagstiftning som skulle reglera hushållsarbetet skulle knappast vara politiskt gångbart och inte heller särskilt görligt, för hur kontrolleras efterlevnaden? I en liberal rättsstat ska också alla sådana intrång i den privata sfären begränsas. En vanlig feministisk kritik av rätten är dock att just denna uppdelning mellan offentligt och privat skyddar män på kvinnors och barns bekostnad. Som nämnts gäller inte heller arbetstidslagstiftningen när arbets­tagarens arbete utförs i arbetsgivarens hem, en typ av arbete som ofta utförs av kvinnor. Uppdelningen mellan offentligt och privat i arbetstidslagstiftningen drabbar såväl kvinnors betalda som obetalda arbete, för om inte kvinnor får vila hemma där de tar det största ansvaret för hushållsarbetet så påverkar det såklart deras ork att utföra sitt betalda arbete.

Arbetstidslagstiftningen är formellt sett könsneutral. Den gäller för alla arbetstagare som omfattas av den, oavsett kön. Ändå ser vi hur den tid som ska vara till för vila och återhämtning fördelas olika mellan kvinnor och män. Lagstiftningen tar ingen hänsyn till det då vilotid är just tid som inte är arbetstid. Lagstiftningen ska värna arbetstagarnas behov av vila men vilka arbetstagare är det som egentligen omfattas? Den formellt jämställda lagstiftningen bidrar till materiellt ojämställda livsvillkor. På en verkligt jämställd arbetsmarknad – hur ser vi till att alla får vila?