KVINNOJOUREN I SUNDSVALL
Jourkvinnorna i Sundsvall är överlag positiva till dagens mediebild av kvinnojourernas arbete. De kan se att metoo har spelat en viktig roll och fått många fler att fatta vad de gör och att det behövs. Det visar också hur viktigt det är att medierna inte tystas som skett i vissa länder.
Text: Marja Beckman
Hissen går upp till jourens våning som ligger vägg i vägg med två lägenheter där det finns skyddade boenden. Inga trappor går ända upp. För att nå hit måste man ha nyckel, och det finns galler utanför dörrarna. Det är en del av skalskyddet som kvinnojouren i Sundsvall har skaffat.
Huset är vackert, det byggdes i slutet av 1800-talet, och i lägenheterna finns kakelugnar och djupa fönsternischer. Sundsvall, som ligger i Västernorrlands län, fick sin välkända stenstad efter en omfattande brand som ödelade den tidigare trästaden.
Johanna Lundqvist och Lena Löfvander är styrelseledamöter i föreningen Kvinnogemenskap. De arbetar ideellt i föreningen som har funnits sedan början av 1980-talet. Johanna studerar till behandlingspedagog och Lena är pensionerad barnsköterska.
De tycker att förståelsen och intresset för jourkvinnors insats har ökat. För detta kan de bland annat tacka metoo-rörelsen. Kön till den obligatoriska jourutbildningen är lång.
– Vi får också fler gåvor och mer ekonomiskt stöd från företag. Vissa särskilt mansdominerade företag, som till exempel Bilbolaget, kan säga att »i år får våra anställda ingen julklapp, alla våra pengar går till jouren«, berättar Johanna.
På 1980-talet fick jag ofta höra »du din fanatiker, om de blir slagna är det väl bara att flytta« och »nej, nu tycker jag att vi pratar om något annat« när jag tog upp ämnet jämställdhet.
Annat var det för 30–40 år sedan.
– På 1980-talet fick jag ofta höra »du din fanatiker, om de blir slagna är det väl bara att flytta« och »nej, nu tycker jag att vi pratar om något annat« när jag tog upp ämnet jämställdhet. Nu låter det annorlunda, säger Lena.
Även ämnen som HBTQ och psykisk ohälsa har slutat vara tabu i mediernas spalter. Att medierna sedan inte alltid förvaltar sitt ansvar kan Johanna och Lena oftast ha överseende med, så länge de ser att utvecklingen går framåt.
– Jag tycker att samhället i stort går åt rätt håll. Alla journalister har kanske inte den bästa genusutbildningen eller en superbra analys, men i takt med tiden lär de sig mer, säger Johanna.
– Men det är deprimerande att läsa om hur länder som Polen och Ungern stryper medierna, hur kvinnors roll förintas. Det som händer där visar att medier är fruktansvärt viktiga, då får vi ta det goda med det onda även om vi förstås tycker att det går för långsamt. Två steg fram och ett steg bak, säger Lena.
Känslan av att det går framåt beror dock inte bara på den ökade medvetenheten i samhället. Jourkvinnornas utåtriktade verksamhet förbättrar förståelsen för vad de gör i närområdet.
– Vi bjuder in oss själva ibland, erbjuder oss att komma och prata om jouren. Vi har till exempel varit på pensionärsföreningen och blivit inbjudna till politiska partier, säger Lena.
Sundsvallsjouren har en god relation till kommunen och håller som bäst på att möblera om i sina lokaler så att det ska bli plats för ytterligare två kvinnor på deras skyddade boende.
Efterfrågan på platser är stor och de måste ofta säga nej till stödsökande. Flera av de stödsökande kvinnorna lever under akuta hot. Det kan till exempel handla om att de är nyckelvittnen i rättegångar eller att de är utsatta för hedersbrott. Därför har jouren ett nära samarbete med polisen.
– En i vår personal blev hotad och förföljd på stan förra året. De anställda är alltid utsatta eftersom de följer med kvinnorna vid rättegångar och på andra sätt blir synliga så att männen ser dem, säger Johanna som också konstaterar att de anställda brinner för sitt arbete »med hela sitt väsen«, så ibland kan det vara svårt att skilja på arbete och privatliv.
Johanna och Lena jobbar ideellt för jouren och skrattar åt reaktionerna de kan möta när de berättar om sitt engagemang. En del hyllar dem som hjältar, medan andra, särskilt höginkomsttagare, inte förstår vitsen med att jobba för något utan att få betalt.
I Kvinnogemenskaps styrelse sitter kvinnor med mycket kompetens; två läkare på kvinnokliniken, en sjuksköterska, två pensionerade socionomer, en pensionerad barnundersköterska och en undersköterska. Johanna och Lena berättar att de ibland kan tycka att det är svårt att förstå när pratet om lagar och förordningar blir för komplicerat.
– Risken är att det ställs för höga krav på vilka som kan vara med i kvinnojouren, om de som är intresserade tänker att »herregud, måste jag vara minst socionom för att få vara med«. Men vi kompletterar varandra. Det måste finnas både hjärta och hjärna, säger Lena.
Samtidigt är det vanligt att just kvinnor förminskar sig själva och tror att deras kunskaper inte räcker till. Lena berättar att hon, innan hon gick i pension, fick flera kunskaper validerade på jobbet. Det var en bekräftelse på att hon kunde mer än hon trodde.
Både Lena och Johanna har tatueringar på händerna. Kvinnosymbolen är Lenas och fågeln är Johannas.
FAKTA OM KVINNOJOUREN I SUNDSVALL
Har funnits sedan: början av 1980-talet.
Antal anställda: Tre på heltid.
Antal medlemmar: Ett 80-tal. Till mötena kommer allt mellan 10 och 30 medlemmar, medan större evenemang, som till exempel 8 mars eller 25 november (Internationella dagen mot våld mot kvinnor) kan locka betydligt fler.
Antal stödsökande 1 januari – 30 juni 2020? 187 stödsökande på telefon, 131 besök och 89 samtal under beredskapstid efter kontorstid. Jouren har öppet dygnet runt, jourkvinnorna delar på telefontiden enligt ett »tvättstugeschema«.
STORA BILDEN Lena Löfvander och Johanna Lundqvist tycker att det på många sätt har blivit lättare att vara jourkvinna eftersom allmänhetens kunskap och förståelse har ökat, mycket tack vare metoo-rörelsen.