Kajsa Ekis Ekman varnar för en personifiering som hotar den intellektuella debatten

Hon vill inte prata om sig själv utan tycker dagens personifiering grumlar nya tankar och idéer. Allra helst vill hon avskaffa bylines för att låta tankar och idéer tala för sig själva. Kajsa Ekis Ekman saknar en hederlig debatt där det är sakfrågan och argumenten som står i fokus.

Charlotta Janson Josephsson | Foto: Severus Tenenbaum

Det är inte det lättaste att göra ett personporträtt på en person som inte vill tala om sig själv. Kajsa Ekis Ekman tvekar länge innan hon säger ja till en intervju. Är det verkligen rätt forum? Vad är det för vinkel? Hon har till och med tackat nej till Martin Wicklin och Söndagsintervjun i P1 eftersom hon inte fick tillfredsställande svar på vad de var ute efter. Hon är noga med vilka intervjuer hon ger.

Mitt förslag på vinkel om henne som driven av övertygelse, faller inte i god jord. Hon tycker det är kvinnoförnedrande.

– Man tror att kvinnor drivs av känslor och passion! Att de är eldsjälar. Det är ingen som tror att Leif GW Persson drivs av det, konstaterar hon
Hon är intellektuell och gör sitt jobb. Punkt slut. Och undanber sig försöken att skapa ett narrativ om hennes person, det personifierade sommarprats-narrativet om hennes »fattiga barndom och det där specifika ögonblicket då hon blev feminist«. Hon har ingen sådan berättelse. Hon minns inte när hon blev feminist, det har hon nog alltid varit. Hon är ointresserad av att prata om sig själv. Frågor om uppväxt och familj faller platt.

– Jag är inte intresserad av mig! Varför skulle någon annan vara det? Jag gör mitt jobb, jag gör mina analyser. Det kan jag prata om.

Våra två timmar på Kafé Kaffein vid T-banan i Högdalen handlar alltså om annat än om Kajsa Ekis Ekmans person. Det handlar om bristen på det intellektuella samtalet, feminism, kön, patriarkatet, ett oberoende civilsamhälle och om att alla numera låter som en PR-avdelning.

– Organisationer, privatpersoner, alla pratar numera som företags PR-avdel­ningar. Alla har hamnat i en sörja av att det de säger ska vara så diplomatiskt och intetsägande, säger Kajsa Ekis Ekman.

Hon håller med om att det saknas en intellektuell debatt i Sverige idag, och tror att det bland annat beror på just personi­fieringen. Den överskuggar resonemangenoch argumenten och gör det svårare att våga. Man blir tolkad utifrån person, det man tidigare sagt och gjort. Det man förväntas tycka och göra. Kajsa Ekis Ekman är trött på guilt by association och efterlyser mer av klassisk argumentationsteknik i debatten.

– Man måste identifiera det centrala argu­mentet och vad det bygger på. Vad är det centrala felet och varför håller du inte med? Så ska en hederlig debatt se ut, menar hon.

Argument om att något låter höger­extremt eller vänsterextremt, ger hon inte mycket för. Det är bara ett sätt att avfärda.

Sociala medier bidrar också till att det numera snabbt blir konsesus kring ett narrativ. Det är ett annat debattklimat nu än 2003, när hon skrev sin första DN-artikel. Då visste man inte omedelbart vad alla andra tyckte om artikeln.

– Jag tror att vi alla blev tagna på sängen av den kraft som fanns i sociala medier.

Den förhatliga personifieringen gäller i allra högsta grad även politiker. Kajsa Ekis Ekman har svårt att förstå att någon som under många år gjort bra ifrån sig inom sitt uppdrag, plötsligt måste lämna för någon struntsak som inte har med politiken att göra.

– Se på Mona Sahlin som skulle bli vår första kvinnliga statsminister, och sedan åker på en liten skitgrej.

Hon tror att vi skulle komma undan problemet om vi slopade journalisters bylines. Det skulle kunna bidra till att fler vågade mer när det inte går attt angripa en specifik person.

Självcensuren skulle kanske minska och man skulle våga byta åsikt. Hon funderar vidare och testar idén även på politiker:

– Tänk om du skulle rösta på åsikter istället för politiker! Alltså, det är ju inte genomförbart, jag fattar det. Men jag tycker att det är för personfixerat som det är nu.

Ja, utan bylines och politiker skulle vi garanterat komma undan personifieringen. Och därmed också personangreppen och dreven. De som hon själv också varit offer för – mer än en gång.

Tänk om du skulle rösta på åsikter istället för politiker! Alltså, det är ju inte genomförbart, jag fattar det. Men jag tycker att det är för personfixerat som det är nu.

Nu har hon vant sig. För hennes del började det redan 2014, då någon citerade ett stycke ur hennes bok »Varat och varan«. Stycket var tagit ur sitt samman­hang, och blev början på ett drev mot henne som person. Sedan dess har hon varit föremål för diverse påhopp och personangrepp.

Hon jämför offentligheten med ett pariser­hjul – först åker du upp, sen åker du ner. Nu har hon lärt sig att sitta still i båten. Hon låter dem hållas. tills det blåser över på ett par veckor.

– Ett drevs livscykel är max 2,5 vecka. Sen går de över till något annat. Det är bara att vänta ut det. Ta det lugnt, råder hon.

– När du blir nervös och känner skam har de nått sitt mål att få objektet ur balans. Om du avgår då, eller sparkar nån, så blir det dessutom ett motdrev. Ingen ska avgå mitt i ett drev.

Hon menar att detta bidrar till att debatten blir trängre, smalare. Människor censurerar sig själva av rädsla för att bli uthängda. Tiden är förbi när personer som Torbjörn Tännsjö kunde formulera utilitaristiska och kontroversiella tankar på DN debatt om att en människa kanske måste sätta livet till för att rädda fem andra.

Själv viker hon sig inte, hon står stadig fast vid sin ståndpunkt. Så någon form av självförtroende måste hon ju ändå besitta?

– Jag har nog lärt mig hur man gör, tror jag. Håll på ni då, jag ansvarar för mitt beteende.

Gör ingenting om drevet går, är hennes tips. Själv svarar hon inte ens på mejl om hon får frågan om en kommentar.

– Skriver jag att jag inte vill, så gör de ju en grej av det, konstaterar hon.

Hon menar att syftet ofta är just att göra henne till någon man inte ska lyssna på.

– I mitt fall: en dum tjej. En dum kvinna som inte fattar någonting. Det gör det fria samtalet trängre. Så var det inte förr.

Resandet bidrar till perspektiv. Hon reser ofta och gärna. Hon har bott i USA, Frankrike, Spanien, Grekland och reser numera minst en gång i månaden för att hålla föreläsningar på olika håll i världen – i Europa, Latinamerika, USA och Australien. Digitala föreläsningar, som blev vanliga under pandemin, tackar hon numera nej till. »Då får man ju inte resa längre«.

När du reser märker du att människor är olika och tänker olika. Du inser att det som de tycker är normalt där, inte är normalt här,

– När du reser märker du att människor är olika och tänker olika. Du inser att det som de tycker är normalt där, inte är normalt här, resonerar hon.

– Det handlar om både plats och om tid. Pendeln svänger. Vilka åsikter var självklara 2002? De är inte självklara längre.

Hon snittar en bok om dagen, shoppar och läser dem i sjok, ett ämne i taget. Just nu är det Ghislaine Maxwell och Jeffrey Epstein som fångat hennes intresse. Hon läser och läser – och ibland blir det en bok.

Nu senast väntade hon på att någon annan skulle skriva en bok, så att hon själv skulle slippa vara först. Men när åren gick och ingenting hände fick hon till slut skriva den själv i alla fall – det måste ju sägas. Men medan hennes bok, »Om könets existens«, orsakade debatt, rabalder och person­angrepp, fick den som kom efter, »Ånger« av Karin Mattisson och Carolina Jemsby, priser och uppskattande ord.

– Den första krattar vägen så att de andra kan gå på den. Den andra får priser, för då har man vant sig. Men den första kastar man sten på.

– Jag hoppas att vi som var först ändå får vår rättmätiga plats i historien, säger hon.

Hon blev knappast tagen på sängen av reaktionerna, men hade hoppats på en hederligare debatt med sakfrågan i fokus. Att bli kallad transfobisk och buntas ihop med Sverigedemokrater är henne helt främmande.

– Det är en förminskning att kalla detta en transfråga. Den nya lagen går ut på att alla möjliga får byta kön, inte bara transsexuella. Tidigare var du tvungen att ha en diagnos, könsdysfori, för att byta kön. Nu har man tagit bort det. Det öppnar för att alla kan byta kön av alla möjliga anledningar. Därför menar jag att detta handlar om kön.

Och kön handlar framför allt om kvinnor.

– Och jag kanske tycker samma sak som Sverigedemokrater och Kristdemokrater, men av en helt annan anledning. Jag har argument som strikt baserar sig på feministisk ideologi, understryker hon.

Hon menar att förhållningssättet är helt självklart för feminsimen – att kön existerar. När det nu kommer män från högern och säger samma sak, så är det plötsligt de som sätter agendan.

– Det är inget nytt att kvinnors tankar och uppfinningar först blir motarbetade, för att sedan tas över av en man som tar cred, konstaterar hon.

– Men problemet nu är att vår position inte ens erkänns. Vi som är feminister, marxister och materialister, erkänns inte ha en legitim position i debatten. Vi misstas hela tiden, när vi utgår från vårt perspektiv, för att vara som SD eller KD. Det är som att vi inte finns.

Hon jämför med det som hände den kanadensiska feministen Megan Murphy. Hon var också först ut, men det var inte förrän när Jordan B Peterson började prata om könsfrågan, som ämnet fick genomslag – och han fick cred för debatten.

Vad säger du då om den nya lagen om juridiskt kön?
– Jag är ledsen för att jag inte kan rösta längre. Jag kan inte rösta på SD eller KD eftersom jag är feminist, socialist och antiimperialist.

– Men jag kan inte heller rösta på de partier som röstat igenom den här lagen. Dels för den är kvinnofientlig, dels för det sätt de bemött kvinnorörelsen på.

Hon beklagar det hon tycker är ett förakt­fullt bemötande från S, V och MP – som kallar sig feminister, men helt ignorerat kvinnorörelsen i den här frågan. Vissa påstår till och med att kvinnorörelsens kritik inte är feministisk.

– Man kan inte ha en sån föraktfull syn på folkrörelsen. Kvinnorna har blivit en bisak i könsfrågan, från att ha varit subjektet. Det är ju vi som är hela könsfrågan, menar Kajsa Ekis Ekman.

Hon frågar sig hur man ska kunna prata om feminism, när man inte längre får nämna kvinnor och kön?

– Hur kan du kämpa om du inte får benämna subjektet för kampen vid namn? Det är som att engagera sig i Black Lives Matter, men inte få säga black. Just där
befinner sig kvinnorörelsen idag. Feminis­men har ingen representation inom politiken längre!

Den patriarkala backlashen är ett faktum, enligt Kajsa Ekis Ekman. Den feministiska kampen försvåras utan språk. Att vrida och vända på begreppet kön har alltid varit feminsimens redskap.

– När det var omöjligt att trycka ned oss uppifrån, så attackerar man oss underifrån istället. Patriarkatet är ju ett dynamiskt system som anpassar sig.
Backlashen närmar sig från två håll – från såväl extremhögerns konservativa stånd­punkter som från de progressiva liberalernas toleranta och inkluderande ståndpunkter som berövar feminismen på språk och kön.

Det här, hävdar hon, är till exempel anledningen till Polens stränga abortlagstiftning. När kvinnorörelsen inte längre hade språket och kunde diskutera konsekvenserna av en sådan lag utifrån kvinnors perspektiv, gick det inte att bemöta de konservativa krafterna.

Det könsneutrala språket påverkar i allra högsta grad även arbetet mot mäns våld mot kvinnor. Att prata om våld i nära relationer, döljer det verkliga problemet – att det är män som utövar våld mot kvinnor.

Här har Kajsa Ekis Ekman mycket att säga. Nyligen publicerade Dalademokraten hennes lista över de åtgärder som krävs för att få slut på det våldet: Socialtjänsten ska revolutioneras, relationsakuten avskaffas och föräldraförsäkringen oavkortat gå till kvinnor.

Våldsutsatta ska inte vara med i parterapi! Den är ju till för att par ska förstå varandra och komma samman igen.

– Våldsutsatta ska inte vara med i parterapi! Den är ju till för att par ska förstå varandra och komma samman igen.

Risken är stor, menar hon, att det bidrar till att förövaren får förtroenden som sedan kan användas i det fortsatta våldet. Dessutom får han tillgång till ett nytt, »terapeutiskt« språk som han kan använda mot kvinnan.

Hennes lösning är obligatorisk utbildning i våld för parterapeuter, så att de tidigt ska kunna identifiera våldet, avbryta behandlingen och kontakta polis. Även de som jobbar inom socialtjänsten ska genomgå utbildning i våldskunskap – allra helst av kvinnojourer, som är experter på våld.

Och så var det det där med att slopa delad föräldraförsäkring?

– Den är till för idealpar, där mannen har svårt att få föräldraledighet från sin chef. Han ska få ett argument för att kunna ta föräldraledigt, menar hon.

– Syftet är att pappor ska umgås mer med sina barn. Men våldsutsatta kvinnor vågar inte lämna honom ensam med barnen. De stannar hemma ändå.

Resultatet, enligt Kajsa Ekis Ekman, blir att kvinnan gör jobbet och mannen tar pengarna, vilket också gör det svårare för henne att lämna, eftersom hon inte har någon inkomst. Det krävs våldskunskap för att konstruera samhällssystem som inte kan utnyttjas på kvinnors och barns bekostnad.

– Det är svårt att utarbeta policies utifrån förutsättningen att det inte finns våld, efter­som det gör det. Jämställdhet får inte genomföras på kvinnors och barns bekostnad. Det kan inte vara ett absolut ideal och genomföras på vilka premisser som helst.

Med en utveckling som begränsar debatten och ökar självcensuren – hur ser hon på den pågående ned­monteringen av den ideella sektorn och kvinnojourerna?
– Det verkar ju som om den nuvarande regeringen vill slakta en ideologi som de inte håller med om. De vill väl inte ha folkrörelsesverige, ett levande Sverige.

– Men kanske leder det till att civil­samhällets organisationer tvingas bli lite mer självständiga och lite mer radikala.

Hon hoppas det kan bli som en nystart, att organisationer gör sig oberoende och vågar vara det de var från början. Men då krävs att man är relevant. Hon jämför med förändringen av presstödet och situationen på Parabol, nättidningen där hon själv är redaktör.

– Presstödet tas ju typ bort. Men jag tycker det är bra. Jag tror det har funnits ett läge där man har varit för beroende och anpassat sina åsikter för att få bidrag. Nu tvingas man fundera över varför man finns och vad man vill.

Säger Kajsa Ekis Ekman innan det är dags att lämna kafé Kaffein för att foto­graferas och förbereda sig för morgon­dagens resa till Havanna och ännu en föreläsning. Men innan vi skiljs åt, konstaterar hon avslutningsvis:

– Jag vet inte om det är den här regeringen, det här landet eller den här tiden. Men man vill inte ha en levande folk­rörelse, vill inte ha ett bildat folk och vill inte ha intellektuella. Det är väldigt tydligt.