KAMPEN om den rätta kampen

ETC:s ledarskribent Sigrid Aliki bevittnar ett författarsamtal mellan Nina Björk och Liv Strömquist i samband med deras respektive boksläpp. Detta blir startskottet för ett hätskt replikskifte i tidskriften Bang mellan Aliki och Björk. Varför hamnar den intersektionalistiska och den marxistiska feminismen gång på gång i varsin skyttegrav?

Text: Ellinor Gotby Eriksson

Nina Björks bok Drömmen om det rödaDet faktum att Nina Björk i sin senaste bok »Drömmen om det röda: Rosa Luxemburg, socialism, språk och kärlek« aktivt flyttar fokus från identitetspolitiska teorier om förtryckande normer till marxistiska teorier om klass har gett nytt bränsle åt fejden mellan de två läger som byggts upp hos svenska feminister de senaste åren.

Med boken om den stridbara socialistiska förkämpen Rosa Luxemburg fick Nina Björk ta en strid om sin egen stridbarhet.

Nina Björk själv beskriver »Drömmen om det röda« som en lektion i marxism som ska ge läsaren politiska verktyg för att förstå kapitalismen, men enligt juristen och skribenten Sigrid Aliki »väljer hon att plädera för en mycket selektiv marxism med innebörden att kapitalismen och klassamhället i grunden är opåverkat av faktorer som kön och ras«. I Bang-artikeln med rubriken »Liv Strömquists mardrömmar« tolkar Aliki Björks nya bok som ett försvarstal för den vita medelklassfeministen – en omskrivning av den verkliga marxismen utformad för att passa en högutbildad cis-kvinna som inte vill inse sina egna privilegier.

Aliki jämför privilegierade feministers retorik med hur vänster­män historiskt sett har anklagat kvinnokämpar för att splittra klasskampen.

I sitt svar till Aliki skriver Björk att hon inte alls avser att ställa identitetsvänstern till svars för klasskampens splittring. Hon betonar också att hon förstår att kvinnoförtrycket inte nödvändigtvis skulle försvinna även om vi fick ett socialistiskt samhällssystem. Dem Björk vänder sig emot är den falang av feminister som tycker att sexism, rasism och heteronormativitet är lika rimliga förklaringar till klassförtryck som historisk materialism. Aliki skriver i sin slut­replik att det inte går att ignorera den rasifierade och könade klasstruktur som finns i Sverige idag.

Här blir debatten till slut så infekterad att Björk i nuläget inte längre vill kommentera det som har sagts mer än genom att konstatera att samtalsklimatet har hårdnat:

– Det är väldigt svårt att diskutera de här frågorna utan att det urartar till ett skyttegravskrig där vi bara pratar förbi varandra. Jag börjar tänka att det är bättre att göra det man själv vill göra än att diskutera vad som bör göras, med risk att vettig kritik inte kommer upp i ljuset.