Cissi Wallin, foto Severus Tenenbaum

Karriären som sprängdes

Cissi Wallin tände den fräsande stubintråden som fått en rad respektabla branscher att explodera av förtigna sexskandaler. Så fick alla äntligen se att sexövergrepp inte är en udda företeelse i samhällets utkanter, utan även en herrsport som utövas i yrket av män med höga befattningar. Länge har de kunnat spela under täcket med kvinnors arbetstrygghet och karriärdrömmar. Men nu är det för en gångs skull förövarnas egen yrkesframtid som står på spel. Här samtalar feministen och forskaren Linnéa Bruno med Cissi Wallin om det urgamla spelets nya regler.

Text: Linnéa Bruno | Foto: Severus Tenenbaum

Cissi Wallin är medieprofilen som gick längre än de flesta andra i att bryta tystnaden hösten 2017. Att hon nu även valt att offentligt peka ut den man som hon 2011 anmälde för en våldtäkt, som ska ha ägt rum 2006, har inneburit att många våldsutsatta har hört av sig. Främst är det yngre kvinnor som utsatts på liknande sätt av samme man eller av andra. Utpekandet har även rört upp känslor och oroat en del jurister och journalister, eftersom det inte fanns tillräckligt starka bevis för att väcka åtal (vilket för övrigt gäller för de flesta sexual­brottsutredningar). Principen om att du i en rättsstat ska betraktas som oskyldig så länge du inte är dömd, betonas av kritiker. Ingen vill att »häxjakt« på enskilda ska ta över det viktiga som nu händer, eller att det slår tillbaka mot överlevare.

Men om rättssystemet i de allra flesta fall sviker i synnerhet dem som utsätts för sexuellt våld – för övrigt ett extremt könat brott där de allra flesta förövare är män och majoriteten av dem som utsätts är kvinnor och flickor? Om vi vill varna varandra, för att förebygga fler övergrepp? Kan ett utpekande av en person, som i juridisk mening inte kunnat bevisas skyldig, betraktas som ett slags civil olydnad – en desperat och rättfärdig handling i en ojämlik kamp för rättvisa? Hade marken börjat skälva under uppburna män, hade processer av självrannsakan påbörjats på allvar om inte enskilda namngivits och detta fått dramatiskt kännbara konsekvenser? Frågorna har inga självklara svar, anser jag.

När Cissi Wallin och jag för första gången träffas på ett café mitt emot hennes sons förskola är det för att tala om #Metoo och den storm som pågått i veckor och ännu inte visar några tecken på att bedarra. Det blir ett samtal om feminism och framtid, om systerskapets utmaningar och möjligheter, lite om moderskap, om att navigera bland alla förväntningar och om att vara sann mot sig själv.
Redan 2010 beskrev Wallin i en artikel hur hon drogats och våldtagits av en känd journalist, men då utan att namnge förövaren. I TV4 »Malou efter tio« och ett flertal texter, bland annat krönikor i Metro, har hon berättat sin historia och de överväganden hon gjort kring anmälan och öppenhet.

Vid tiden för själva händelsen var Wallin 21 år och hade en på flera sätt mer osäker position än hon har nu, medan den utpekade förövaren var tiotalet år äldre och redan etablerad, alltmer hyllad och med inflytelserika vänner. Vem skulle tro henne? Som för många som utsätts var det först svårt att acceptera vad som faktiskt hänt – bilden av vem som råkar ut för övergrepp stämmer inte alltid med självbilden. Kan en stark och cool feminist våldtas? När den obehagliga insikten om vad som hänt väl sjunkit in: Är priset att få se sin potentiella karriär gå om intet värt att betala, för den minimala chansen att få upprättelse?

I samband med den smutskastning och det starka skuldbeläggandet av de två kvinnor som anmälde Julian Assange för våldtäkt 2010 kom sexuella övergrepp att bli aktuellt i medierna igen. Journalis­terna Johanna Koljonen och Sofia Mirjamsdotter inledde under #prataomdet ett samtal om gråzoner och övergrepp. Många följde, både på Twitter och i alla stora tidningar och andra medier. Ändå var inläggen inte i närheten av den omfattning upproret #Metoo nått sju år senare. Vårt samtal börjar där – i det som pågår just nu.

Vad är det som händer, tycker du? Orden kampanj, uppror, vrål, rörelse har använts …
– Jag tycker att det är en revolution. Det är som att något gått sönder och måste raseras för att kunna byggas upp igen. För första gången har fokus hamnat på rätt ställe. Skammen flyttas från oss som utsätts till männen. Massor av män sitter och är rädda för att avslöjas nu. Det finns ett före och ett efter #Metoo – äntligen blir det konsekvenser, ett maktskifte.

När jag frågar Cissi Wallin om hon inte tycker att det varit mycket fokus på mäns karriärer i debatten, funderar hon ett ögonblick men svarar nekande och med en motfråga om varför det skulle vara det. Kvinnors karriärer, eller handlingsutrymme överhuvudtaget, har alltför länge fått lida negativa konsekvenser av sexism.

– Det är kvinnors arbetsliv, integritet och rättigheter som har offrats för att skydda män. Alla vi som talat högt om sexualbrott har fått erfara att det har ett pris. Nu är det dags att kräva ett slut på det.

Hon menar att det finns skäl till optimism – en oerhörd styrka att så många vågar dela sina berättelser. Samtalet förs med det naturligt vidare till frågan om systerskap. Wallin har haft anledning att bli besviken på personer som stått nära, som ifrågasatt hennes berättelse eller som kritiserat utpekandet av förövaren.

UTREDNINGEN LADES NED, ALLTSÅ ÄR MANNEN FRIAD. JASÅ?

Cissi Wallins Instagraminlägg, där hon avslöjade namnet på den man hon tidigare polisanmält för våldtäkt, utlöste en stormig debatt om vad som berättigar ett offentligt utpekande av en person som påstås ha begått ett brott. En vanlig invändning mot Wallins våldtäktsanklagelser var att fallet genomgått rättslig prövning och att mannen friats. Även ansvariga publicister på de största mediehusen delade denna uppfattning. Det visar en förvånande okunnighet om brottsmålsjuridik, till och med hos dem som sitter överst i mediehierarkin. Här klargör Kvinnotryck begreppen.

En nedlagd förundersökning är inte detsamma som en rättslig prövning. Efter polisanmälan följer en brottsutredning som hämtar in tillgänglig information från parterna. Utifrån den är det åklagarens uppgift att bedöma om det finns tillräckliga bevis för att ett åtal ska kunna leda till en fällande dom. I brottmål gäller dessutom regeln hellre fria än fälla, varför det måste stå utom allt rimligt tvivel att den som döms är skyldig. Därför väljer ofta åklagaren att inte väcka åtal för sexualbrott, som till sin natur brukar vara särskilt svåra att bevisa, då det vanliga är att ord står mot ord. En utredning som läggs ner i brist på bevis innebär alltså inte att den anmälde mannen friats. Det innebär egentligen bara att saken inte kommer att genomgå en rättslig prövning. För att bli frikänd eller friad krävs nämligen en rättslig prövning i domstol. Den åtalade frikänns om brottet inte anses tillräckligt styrkt. En friande dom måste däremot inte betyda att brottet aldrig ägt rum.

 
Hur tänker du kring motstånd mot förändring, också från kvinnor? Kan det kännas värre när kvinnor skuldbelägger andra kvinnor för våld – för att vi förväntar oss solidaritet?
– Jag dömer inte dem, jag har själv gjort en resa och försöker komma underfund med vilken feminism som är min. Jag har själv svikit kvinnor, offrat dem för min egen position. För att det är de spelregler du tvingas förhålla dig till.

Wallin beskriver hur hon skrattat med åt sexistiska skämt och elaka kommentarer om kvinnors utseende. Det finns mycket hon sagt och gjort som hon inte skulle göra idag. Vi talar om det svåra men viktiga systerskapet – om den ständiga självkritiken och rädslan att göra fel, missa viktiga perspektiv och om hur vi kan bli mer förlåtande mot oss själva och varandra – till en viss gräns förstås. Wallin har ett påfallande icke-dömande förhållningssätt.

Systerskap handlar också om att öppet kunna solidarisera sig med en person som riksdags­ledamoten Hanna Wigh. Hennes ideologi har inget med hennes erfarenheter som kvinna att göra.

Cissi Wallin, foto Severus Tenenbaum
Systerskap handlar för henne också om att öppet kunna solidarisera sig med en person som riksdagsledamoten Hanna Wigh, som nyligen lämnat Sverigedemokraterna efter övergrepp från en kollega, utbredd sexism och avsaknad av stöd från partiledningen. Hennes ideologi har inget med hennes erfarenheter som kvinna att göra, menar Wallin, och berättar om hur illa berörd hon blev av att vissa som kallar sig feminister lät närmast skadeglada över vad Wigh fått utstå.

– Nu gör vi det här tillsammans. Det är det som är systerskap, tycker jag. Vi hjälps åt att sätta ord på saker. Alla kan göra något, ensamma löser vi inte allt. Vi måste bli bättre på att backa varandra kring denna viktiga fråga, över alla gränser.

Från victim-blaming och orimliga krav på feminister att de ska fixa alla världens orättvisor genast och dessutom vara moraliskt oklanderliga på alla sätt (exempel som Wallin ger är krav på att vara vegan, inte stötta storföretag eller bidra till gentrifiering) kommer vi in på det relaterade temat mother-blaming. Jag själv har haft anledning att fundera mycket över det, genom min forskning om fäders våld och familjerättsliga tvister, men som alla mödrar även på personliga plan. Om mamma dricker lite för mycket vin verkar det uppfattas som mycket värre än om pappa gör det, för att ta ett banalt exempel. Wallin har barn i förskoleåldern och är dödstrött på teoretiserande och snäva normer kring amning, barnupp­fostran, barnmat och liknande teman. Hon har fortfarande dåliga dagar ibland, men är inte alls lika skör i sitt moderskap som hon en gång var.

– Det är som en patriarkal konspiration att vi ska tvivla på oss själva och känna skuld som mödrar, så att vi inte ska hinna med något annat.

Kanske kan #Metoo bidra till att lyfta skuld och skam från kvinnor, också vad gäller annat än just sexuella kränkningar. Att vi börjar se på oss själva och varandra på nya sätt. Men hur blir det med männens beteende, funderar jag.

Det är som en patriarkal konspiration att vi ska tvivla på oss själva och känna skuld som mödrar, så att vi inte ska hinna med något annat.

Kan #Metoo bidra till att förebygga övergrepp? Att män tänker sig för mer?
– Ja. Många män verkar faktiskt skaffa sig en analys. Jag har ofta blivit besviken och egentligen borde jag väl hata dem (skratt). Men det gör jag inte.

Nina Rung, pressbild Infinity Studio
Nina Rung, pressbild Infinity Studio

WWW.MINUPPRATTELSE.SE

Tillsammans med PR-agenten Elcim Yilmaz har Cissi Wallin startat upp en sajt med tillgänglig information och vägledning för den som utsätts för sexuella trakasserier och övergrepp. Sajten är under uppbyggnad och riktar sig inte minst till yngre personer som kanske inte har jobb eller som studerar, och tar även upp trakasserier över nätet. Informationen ska vara lätt­begriplig, partipolitiskt obunden och ta upp bland annat hur en polisanmälan går till. Sakkunniga samarbetspartners är juristen Elisabeth Massi Fritz, retorik-experten Elaine Eksvärd och krimino­logen Nina Rung. Samarbetsorganisationer är Föreningen Stora­syster, Make Equal och Tre ska bli noll.

 

Enligt den största omfångsstudien vi har i EU (FRA 2014), baserad på intervjuer med 42000 kvinnor i 28 länder, toppar Sverige statistiken för sexuella trakasserier med hela 81 procent. När det gäller erfarenhet av fysiskt eller sexuellt våld ligger Sverige med 46 procent på tredje plats efter Danmark och Finland. När jag tagit upp denna rapport i tidigare diskussioner, som i debatten i samband med övergreppen i Köln vid nyår för snart två år sedan, har reaktionerna ibland varit hätska eller förlöjligande – också från etablerade medier och jag har dödshotats. Numera är det lugnare men fortfarande intressant att reflektera över i samtalet. Så starkt är motståndet från vissa, att revidera eller åtminstone en aning nyansera den etablerade nationella självbilden, mot bakgrund av det omfattande våldet.

Vad ska vi tro om politiken? Det tycks bli allt svårare att hålla fast vid sexuellt våld och trakasserier som ett i huvudsak importerat problem. De senaste åren har nationalismen vunnit mark, och inte minst våldsfrågorna har ramats in i det övergripande målet för politiken om att skydda gränser och värna »svenska värderingar«. Det är något nytt att frågan ännu inte kidnappats av dem som är mer selektivt intresserade av att synliggöra och motverka våld, beroende på förövarens kulturella bakgrund, hudfärg eller religion. Wallin menar att även de »värsta rassetroll« nu måste inse att problemet med sexuellt våld inte är importerat, även om såklart vissa former av förtryck är vanligare i vissa områden i världen, något som vi heller inte får blunda för.

Jag är inte journalist, utan forskare, och det ligger för mig därför nära till hands att börja fundera över vilka mer långsiktiga effekter #Metoo kan tänkas ha. Statsvetaren Carol Bacchi är en av dem som skrivit klokt om betydelsen av hur problem formuleras, eller representeras. Politiken och samhället styrs av representationer av problem, menar Bacchi, och för den kritiska forskaren är därför uppdraget att fråga sig »What is the problem represented to be?«, grovt översatt: Vilket problem utger sig problemet för att vara? Därefter bör man undersöka effekterna av de olika sätten att formulera problem. Effekterna, menar hon, är av tre slag:
1) Diskursiva (vad vi kan tala om och vad som tystas),
2) Subjektiverande (hur vi uppfattar oss själva) och
3) Levda (konsekvenser för liv och död).

I min avhandling analyserar jag hur, när och för vem fäders våld mot barn och mödrar formuleras som problem – vem som hålls ansvarig för dess orsaker och vem som förväntas stå för dess lösning eller hantera dess konsekvenser.

Är det nu det händer – att vi är uppe i ett verkligt skifte, då en ny syn på våld och en rimligare ansvarsfördelning kan etableras? Wallin är övertygad om saken och bär på en smittande hoppfullhet. Som en vandrande kvinnojour, mitt i revolutionen.


Cissi Wallin, foto Severus Tenenbaum
CISSI WALLIN
År: 33
Gör: Skribent, komiker
Bor: Södermalm, Stockholm
Vill: Stödja tjejer och kvinnor i deras kamp för upprättelse.
Feministisk förebild: Alla som plogat för oss, som suffragetterna. Inspireras idag särskilt av kvinnliga komiker, satiriker – att göra humor av det svåra.
Motto: (»Nej! Hatar sånt«) Det du gör ska kännas sant – var ärlig mot dig själv.


Om skribenten…

Linnéa Bruno disputerade 2016 i sociologi i Uppsala med avhandlingen »Ofridstid. Fäders våld, staten och den separerande familjen«. I fokus är separationer, familjerättsliga processer och särskilt vad olika slags ojämlikheter betyder för hanteringen av våld. Genom bland annat analys av tings­rättsdomar visas hur förövare lyckas manipulera professionella inom olika verksamheter att ovetande bli verktyg för fortsatt kontroll – ett slags administrerande av ofrid istället för ett motverkande av den.

Hon har en bakgrund inom tjej- och kvinnojoursrörelsen och var under fem år först ideellt aktiv och sen projektledare vid Stjärnjouren, Sundbybergs tjejjour.

Bruno är forskare och lärare vid Mälardalens högskola och har många externa uppdrag, särskilt fortbildningar om våld. Hon medverkar i flera antologier och har tillsammans med Maria Eriksson och Elisabet Näsman skrivit boken »Domestic violence, family law and school«. Children’s rights to participation, protection and provision. Sedan hösten 2017 är hon även ledarskribent på Dagens ETC.

2013–2017 var Bruno ledamot i partistyrelsen för Feministiskt initiativ och har haft särskilt fokus på politikutveckling kring kvinno­frid, barnfrid, våld i namn av heder och socialpolitik generellt. 2014 var hon riksdags­kandidat, men är för närvarande inte partipolitiskt aktiv.