Iranska kvinnor demonstrerar, foto iStock

Kvinna, liv frihet!

Patriarkala strukturer och kvinnoförtryck är fortfarande en del av samhället i stora delar av världen. Men ingenstans är förtrycket så öppet, tydligt och politiskt förankrat som i Afghanistan och Iran. Försök till uppror och motstånd slås omedelbart ned och kvinnor misshandlas öppet av regimen.

Text: Charlotta Janson Josephsson | Foto: iStock

Iran, karta istockTortyr, misshandel, psykisk nedbrytning och ett allt mer begränsat liv. Det är vardagen för Irans och Afghanistans kvinnor. Och utvecklingen går åt fel håll. Sedan talibanernas maktövertagande 2021 har kvinnors rättigheter steg för steg stramats åt. Kvinnor tvingas bära heltäckande klädsel och täcka sitt ansikte. De förbjuds att besöka parker, gym och nöjesparker. De får heller inte resa längre sträckor utan manligt sällskap. Många tvingas dessutom sluta förvärvsarbeta.

I Iran fick 22-åriga Mahsa Jina Amini i höstas sätta livet till när hon greps av moralpolis för att slöjan inte bars på rätt sätt. Händelsen tände en gnista och har lett till folkliga protester av stora mått, men de har brutalt slagits ned av regimen. Människor torteras, fängslas och dödas för att de protesterar mot kvinnoförtrycket.

Enligt iransk civilrätt är mannen familjens överhuvud. Gifta kvinnor kan inte skilja sig eller skaffa pass utan mannens samtycke. Våld och våldtäkt inom äktenskapet är lagligt. Kvinnor är portade från idrottsevenemang och förbjudna att sjunga offentligt. Trots att många kvinnor har utbildning är det bara omkring 13 procent som har ett avlönat arbete.

I 40 år har flickor från sju års ålder setts som andra klassens medborgare.

»I 40 år har flickor från sju års ålder setts som andra klassens medborgare«, säger den iranska människorättsaktivisten Masih Alinejad i SVT-dokumentären »Hör min röst – slöjans revolution«. Hon lever i exil i USA och är de iranska kvinnornas röst genom sociala medier, där de med risk för sin egen säkerhet, slänger slöjan och höjer sina röster. I sociala medier sprids också klipp där kvinnor i solidaritet klipper av sitt hår. I Europaparlamentet gjorde den svenska politikern Abir Al-Sahlani (C) samma sak under tiden hon skanderade: »Kvinna, liv, frihet!«

Abir Al-Sahlani, foto Europaparlamentet

Abir Al-Sahlani, foto Europaparlamentet

 

Trots regimens brutalitet och hårdnackade vägran att böja sig för protesterna, finns i Iran ett växande motstånd och protesterna vägrar att tystna. I Afghanistan ser det annorlunda ut. Motståndet är tystare och kvinnorna mer kuvade.

Många afghanska kvinnor och flickor känner sig osynliga, och att världen har glömt bort dem, vilket förstärker deras osynlighet.

Afghansk kvinna, foto iStock

OROANDE UTVECKLING

Kvinnors situation i Afghanistan och Iran har länge varit eftersatt, men nu går utvecklingen åt fel håll. Men medan utvecklingen i Iran åtföljs av högljudda folkliga protester, både inom och utanför landet, sker den i tysthet i Afghanistan.

 

»Många afghanska kvinnor och flickor känner sig osynliga, och att världen har glömt bort dem, vilket förstärker deras osynlighet«, säger Alison Davidian som är UN Womens representant i Afghanistan vid en presskonferens i somras.

Vid samma tillfälle konstaterar hon att Afghanistan inte är det enda landet där kvinnors rättigheter försämrats. Men att det som händer här är en väckarklocka, eftersom det visar på att decennier av framsteg när det gäller jämställdhet och kvinnors rättigheter kan svepas bort på bara några månader.

Strax före jul kom beskedet att inga kvinnor längre får jobba för hjälporganisationer i landet, något som drabbar både kvinnor och organisationer hårt.

»Vårt arbete bygger på det arbete som vår kvinnliga personal uträttar. Om vi inte får anlita kvinnor kan vi inte fortsätta arbeta. Vi måste därför avbryta vårt arbete i Afghanistan«, skriver IRC, International Rescue Committee i ett pressmeddelande.

Azam Ahmadi är advokat och civilsamhällesaktivist. Hon är en av alla de kvinnor som drabbas av talibanernas styre eftersom kvinnliga jurister inte får utöva sitt arbete. De förlorar både sitt jobb och sin försörjning, och är dessutom måltavla för hämndaktioner från dem som släppts ut från fängelserna efter att talibanerna tagit makten.

För Amnesty berättar Azam Ahmadi om sin situation:

»Jag arbetade pro bono (utan betalning, reds anm.) för kvinnor och flickor som utsatts för övergrepp i hemmet och andra former av våld. I vissa fall hjälpte jag dem att få skydd vid kvinnocenter. Därefter följde jag deras fall genom hela processen och representerade dem under domstolsförhandlingar.«

Nu får hon dödshot. Flera kvinnliga advokater som representerade kvinnor, usatta för mäns våld, rapporterar att de mottagit hot från klienternas män eller familjer.

»Sedan talibanerna återtog makten har de släppt tusentals fångar och dömda brottslingar. Det gör livet svårt för oss. Vi får dödshot. Talibanerna ser oss som fiender som ska straffas hårt.«

Hon tvingades byta telefonnummer och bostad och till slut även att inaktivera alla sociala mediekonton. Hon fick stänga kontoret och bad av säkerhetsskäl en manlig kollega att hämta hennes personliga saker.

Ministeriet för kvinnofrågor har ersatts av Ministeriet för främjande av dygd och bekämpning av osedlighet— en institution som gjorde sig skyldig till grova människorättskränkningar mot kvinnor under det tidigare talibanstyret på 1990-talet.

Afghanistan, karta iStockUtvecklingen i Afghanistan är djupt oroväckande. FN-experter bedömer situationen som ett brott mot mänskliga rättig­­heter, och svenska Migrationsverket gör nu bedömningen att det räcker att vara kvinna från Afghanistan för att vara berättigad skydd i Sverige.