Katarina Wennstam, foto Severus Tenenbaum

Kvinnan och Gänget

När »Flickan och skulden« kom ut 2002 blev den en gamechanger. Efter det har den gamla skuldbördan lyfts från den våldtagnas axlar för att istället tynga ner förövarens. Idag kan därför kvinnor och tjejer gå rakryggade genom ett våldtäktsmål. Allt detta är Katarina Wennstams förtjänst och hennes centrala ställning bland Sveriges tongivande feminister är lika orubbad som hennes absoluta gehör för samtidens brännande kvinnofrågor. Här möter hon feministen och kollegan Nina Lekander i ett dynamiskt samtal.

Text: Nina Lekander | Foto: Severus Tenenbaum

År 2017 belönades Katarina Wennstam med Roks utmärkelse Årets Kvinno­gärning. Hederstiteln delas ut till »någon som genom en anmärkningsvärd och signifikant gärning har bidragit till att mäns våld mot kvinnor lyfts fram i ljuset och visat att denna verklighet, som alltför många kvinnor lever i, också går att förändra«.

Ja. Jag kan bara hålla med. Katarina Wennstam har inte bara ritat om kartan, hon har också breddat vägen som leder kvinnor bort från mäns våld. Under tiden har även hennes rakt redovisande journalist­prosa förändrats mot en mer och mer litterärt elokvent stil. Den ny­utkomna »Gänget« är det bästa jag har läst av hennes penna. Hon dunkar in ämne efter ämne, stämning efter stämning. Romanen handlar inte alls bara om (framför allt unga) kvinnors utsatthet och mäns våld, utan även om skuld, grupptryck och (försök till) glömska och botgöring.

Liksom om klass, åldrande, segregation, etnicitet, rasism; you name it. De beundransvärda hjältinnorna – den lesbiska snuten Charlotta med migrän och den Chanelklädda persisksvenska juristen Shirin – får mig att undra om hon inte räds att anklagas för »kulturell appropriering«? För vad jag förstår är Katarina Wennstam en vit, snygg, cis-kvinna från medelklassen.

I vilken mån får man iklä sig någon annans fjädrar eller mockasiner? Så tänker jag ibland såsom numera delvis bosatt i Berlin, i en inte fullt så gentrifierad stadsdel som Söder. Där går jag ofta förbi en leksaksaffär som skyltar med indian- och »zigenar«-dräkter att klä ut sig i. Minns Henrik Schyffert i hans fett kritiserade Hiawathadräkt och det debacle som uppstod när Tomas Ledin deklarerade »Jag är Jason«.

Annat som intresserar mig: porr. I »Gänget« används hela två gånger en gammal porrtidning som försök till brasa just före en gruppvåldtäkt.

Vad tycker väl då Katarina Wennstam om pornografi och för den delen prostitution; om äckel, lagar och yttrandefrihet? Sexistisk reklam?

Dessa mina frågor, och många fler om kvinnohat och identitetspolitik, far i mitt huvud när jag slutligen får tag i Katarina Wennstam via Facetime – ett energiknippe som helt coolt sitter och kör bil på Essingeleden medan jag fipplar med telefoner och dator och inspelningsappar hemma i Prenzlauer Berg. Hur gör man?

 

FLICKAN OCH WENNSTAM

Flera av Katarina Wennstams boktitlar innehåller ordet »flickan«. »Flickan och skulden«, »Skymningsflickan«, »Flickan och skammen«, »Flickan på hotellet«… Att hon väljer att använda bestämd form singularis istället för »flickor« eller »flickorna« har sin givna poäng. Flickan är den som är utsatt och står ensam inför alla de realiteter som formar både hennes världsbild och självbild. Mäns våld, sexistiska budskap, pornofiering, näthat, skamning och alla subtila former av förtryck utgör ett minerat fält som varje flicka måste beträda. Den flickan har Katarina Wennstam själv en gång varit, och det är henne alla kvinnor bär inom sig. Wennstam bär henne på sina axlar, lyssnar på vad hon säger och låter hennes röst ljuda genom hela sin litterära produktion.

 
Wennstam ser mer på vägen än på mig i min för dagen – nu igen! – taskiga frisyr. Tack för det. Jag ser hennes duktiga säkerhetsbälte mellan brösten och ett silverhjärta om halsen plus ett par balla solglasögon, jävla eleganta ungdomsmänniska född 1973. Så liksom robust och talför. Jag skör och mesig och tekniknervös. Men vad fan, jag har väl också varit med och vad är det för fel på handskrivet klotter?

Men jag får knappt en fråga ur munnen, Katarina går på som en skördetröska över ett raps-, ryps- eller whatsoever-fält. Borde hon inte vara jurist som sin underbara hjältinna Shirin, eller ännu hellre kanske journalist som förr – och hur hinner hon med sitt idoga arbete, frånskild och med en tio- och en trettonåring i det som jag förmodar välstädade Nackahuset?

Jorå, ni hör: fördomar och författar­avundsjuka kryllar i huvudet. Förhopp­ningsvis hör och ser hon inte att jag dricker vitt vin ur en kaffekopp och röker cigarretter medan vi pratar. Hon pratar.

 

MONSTERMYTEN. I boken »En riktig våldtäktsman« sticker Katarina Wennstam hål på den omhuldade myten om att män som förgriper sig på tjejer och kvinnor är utrustade med specifika och skrämmande särdrag. När det visar sig att förövarna oftast finns mitt ibland oss – en granne, kollega, kompis eller nära släkting med trevligt yttre och välfungerande liv – uppstår en så kallad kognitiv dissonans. Skräckbilden av den typiske sexualbrottslingen kolliderar med verkligheten.

MÄN I GRUPP.I senaste spänningsromanen »Gänget« ger sig Wennstam i kast med mäns beteende när de befinner sig i grupp med andra män. Grupptrycket kan forcera de inre spärrarna hos män och killar och få dem att begå handlingar de aldrig annars hade varit i stånd till. Män måste våga stå upp för sin individualitet, säger hon.

DEN MANLIGA SEXUALITETEN. Wennstam reagerar hårt mot uppfattningen om att män som våldtagit en kvinna inte alltid förstår att de begått ett övergrepp. Hon uppmanar rättsväsendet och allmänheten att sluta utgå från att männen är dumma och efterlyser positiva bilder av män som sexuella varelser. Men det ligger på deras ansvar att bryta tystnaden och skapa motbilder, tillägger hon.

MANLIGA SLAMPOR. Wennstam har letat efter manligt kodade motsvarigheter till alla de glåpord som tjejer och kvinnor får utstå om de haft sex med olika partners, men när det gäller män och killar är benämningarna positivt laddade, och det enda ord som kan tolkas negativt är »konferensknullare«.

MANSHATET. Feminism har förknippats med manshat i så många sammanhang att uttrycken nästan blivit synonyma. Men Wennstam ger svar på tal: Inte ens en man som stampat ihjäl en kvinna får frågan om han hatar kvinnor. Men kvinnor som kämpar mot mäns våld mot kvinnor måste ständigt svara på frågan om de hatar män.

LÄKTARVÅLDET. I en debattartikel föreslog Wennstam att högriskmatcher skulle förbjudas i tio år (Expressen 2017–05–22) och att de 1 000 poliser som krävs för att hålla ordning på arenorna vid dessa matcher istället skulle behövas för att skydda alla de kvinnor som riskerar livet genom att lämna en våldsam och kontrollerande man. Hennes drastiska sammanfattning är numera ett bevingat uttryck: »Tänk tanken vad tusen poliser skulle kunna göra bättre än att vakta på vuxna jättebebisar.«

 
Nåväl. Jag har en nära anhörig som har blivit utsatt för ungefär allt det vidriga våld mot framför allt unga kvinnor som Wennstam skildrar. Jag är en nära anhörig som har klarat mig himla bra. Ofta antastad men aldrig våldtagen. Jag har en nära väninna som en gång frågade mig »Va, har du aldrig blivit våldtagen?«. Nä, sa jag. Och dit räknar jag inte alla urtrista gånger då jag har haft helt vanligt heterosexuellt husfridssex av ren slentrian och allmän mesighet. (Och i bakhuvudet susar det på grund av en svensk väninna som är dödssjuk av någonting naturligtvis underlivsrelaterat. Ingen slipper undan.)

Men alltså, pornografin, och scenen i boken där ett gäng killar före en otäck våldtäkt försöker tända eld på några fuktiga gamla porrtidningar.

Hur stor är egentligen porrens roll i faktiska övergrepp?
– Nja, säger hon, här var porrtidningarna nog mest med som ett tidsdokument. Innan porren hamnade på internet och blev ett jävla getingbo… så klart att människan har behov av erotik, hon är en enkel varelse som tänker på sex och pratar om sex. Men det är ju en industri där många far väldigt illa. Jag tror inte på förbud och värnar förstås yttrandefriheten, men vi måste prata om den – varför är till exempel den kvinnoförnedrande porren fortfarande så vanlig trots att vi talade om schyst porr redan för 20 år sen?

Vi måste »klä av« porren. Se på den tillsammans med ungdomar i till exempel skolan, förklara att här är det fråga om både kroppsfixering och trickfilmning. En orgasm eller utlösning behöver inte se ut så.

Här tänker jag lite grann på den tamejfan vilda, fria och kroppstoleranta queerporr som jag har sett en del av, men hinner inte säga något förrän Katarina fortsätter:
– Vi måste helt enkelt »klä av« porren, säger hon med en pregnant formulering. Se på den tillsammans med ungdomar i till exempel skolan, förklara att här är det fråga om både kroppsfixering och trickfilmning. En orgasm eller utlösning behöver inte se ut si eller så.

Men ibland får jag intrycket av att du tycker att flickor och/eller kvinnor bara får penetreras av en enda man och bara på ett visst sätt.
– Okej, säger Katarina. Och fortsätter med att kommentera hyckleriet, dubbelheten: Det är en konstig tid. Vi lever med en extrem sexualisering och på samma gång med en lika extrem prydhet. Det finns sex överallt och dessutom en massa idéer om vad som inte är sexigt. Och samtidigt skyller man allting på flickor och kvinnor – om du ser ut som de magra och stor­bystade kvinnorna i reklamen får du skylla dig själv.

Det är en konstig tid. Vi lever med en extrem sexualisering och samtidigt med en extrem prydhet. Det finns sex överallt – men om du ser ut som de magra och storbystade kvinnorna i reklamen får du skylla dig själv.

Katarina Wennstam, foto Severus Tenenbaum
Wennstam har alltså barn med en iranskättad kille, därmed stor kunskap om denna grupp medborgare, vilket märks i den initierade beskrivningen av persiska framgångar i Sverige, som gestaltas i »Gänget«. Trovärdigt skildrar hon Shirins dubbla fälla i att vara dömd på förhand »enbart på grund av att hon är andra generationens invandrare och framgångsrik. Hon vet att de två saker som fascisterna avskyr allra mest är varandras motpoler. Å ena sidan de misslyckade invandrarna, de som fastnar i kriminalitet /…/ Å andra sidan de som likt henne har ansträngt sig utav bara den, och klättrat högre på karriärstegen än många etniska svenskar.«

Vi berör även det obehagliga faktum att kvinnor – i Sverige som utomlands – bedöms ha olika »skyddsvärde«. Minns Catrine da Costa och den ännu kvar­dröjande hora/madonna-föreställningen. Medan män antas våldta eller köpa sex för att de liksom måste. Och att kvinnor som »lämnar hemmet« eller placerar sig ensam med en man mer eller mindre får skylla sig själva.

Jag drar då upp fallet med Chrissie Hynde, som i någon mån tyckte att det delvis var hennes eget fel när hon »slampigt klädd« i ungdomen följde med och blev våldtagen av ett gäng motorcykelkillar med t-shirts där det stod »I heart rape«.
– Nej! ropar Katarina Wennstam, dock med händerna ännu stadigt på ratten. Flytta fokus och skuld dit där den hör hemma: hos männen, våldsverkarna.

Flytta fokus och skuld dit där den hör hemma: hos männen, våldsverkarna.

Vilket på sätt och vis motsägs av den fina roman som »Gänget« är. Noll manshat. Tvärtom finns där en ömsint, törs man säga moderlig, förståelse för det psykologiskt komplicerade spel som ryttlar bland unga och vuxna män. Läsaren ryser av händelsernas fasa, men värms av Katarina Wennstams kloka och ömsinta blick.

PS. Flera dagar efteråt kom jag av en slump på hur man spelar in ljud enkelt via Facetime. Eller om det var genom meddelande­­appen, nu har jag glömt det igen…
PS 2. Wennstam låter meddela att även hon har dåliga hårdagar. Det tror jag inte ett skit på.
PS 3. Mycket har vi inte hunnit med. Men (fram-)tiden är än så länge ganska lång. Det tror jag gärna på.


KATARINA WENNSTAM
ÅR: Född 1973
ÄR: Författare, tidigare journalist
BOR: Nacka
GÖR: Skriver och bråkar
VILL: Se en annan värld för min dotter och min son
FEMINISTISK FÖREBILD: Alla som banade väg, framför allt de bortglömda som gick före
MOTTO: »I uppförsbacke blir benmusklerna starkare«


Om skribenten…

Nina Lekander och den feministiska rörelsen har varit oskiljbara under hela hennes yrkeskarriär. Hennes kunnighet inom feministiska teoribyggen och idéströmningar är det ingen svensk journalist som kan övertrumfa. Hon blev känd som Expressen­kolumnist och sedermera fast medarbetare på kultursidorna, där hon fortfarande är anlitad som kritiker.

I den offentliga debatten har hon varit en stark röst och en flitigt anlitad gäst i de flesta radio- och teveprogram som belyser aktuella ämnen.

Hon är också författare till en rad hyllade romaner, däribland »Lilla Livet«, som tar upp vedermödorna med en IVF-befruktning. Utöver det är hon dramatiker och översättare och var en av de drivande krafterna bakom den alltid smockfulla feminist­festivalen på legendariska Kafé 44.