Många vet inte vad skillnaden är mellan Roks och Unizon. Ofta blandas de båda organisationerna samman i mediernas rapportering. För en hel del kvinno- och tjejjourer ute i landet betyder det heller inte så mycket vilken organisation de anslutit sig till, det finns Unizonjourer som arbetar kvinnoseparatistiskt och som i praktiken lika gärna kunde tillhöra Roks. Mellan de lokala kvinno- och tjejjourerna pågår också givande samarbeten, där organisationstillhörigheten inte spelar någon roll. Men det finns en avgörande skillnad mellan Roks och Unizon, och den stavas kvinnoseparatism. För Roks är det en grundlag att inga män ska arbeta inom organisationen, vilket inte hindrar samarbete med män på andra plan. Unizon däremot är positivt inställda till samarbete med män, både inom jourverksamheten och på styrelsenivå, där en man är vice ordförande.
Kvinnotryck har intervjuat två jourkvinnor, en från Roks och en från Unizon, för att ge exempel på hur skillnaden i de båda riksorganisationernas synsätt också kan avspegla sig i deras lokala medlemsjourer.
Text: Andrea Kollmann | Målning: Twanda Baker, Flickr
Elin Lindsmyr, ideell jourkvinna på Motala kvinnojour:
Kvinnoseparatismen är ej förhandlingsbar
Elin Lindsmyr är ledamot i Roks styrelse och ideell jourkvinna på Motala kvinnojour. I en tid när mäns våld mot kvinnor är minst lika utbrett som när rörelsen startade för snart fyrtio år sedan och upphandlingarna står för dörren, tycker hon att det är viktigare än någonsin att stå fast vid sin kärna och aldrig förhandla om den kvinnoseparatistiska grundsynen.
Syns kvinnojourerna för lite?
– Jourerna har jobbat i det tysta. Jag ser det som både hederligt och positivt men samtidigt finns det en bristande kunskap om vad jourerna faktiskt gör. Vår egen kunskap har underkänts när formell yrkesutbildning blivit det enda som räknas. Det märks tydligt nu när frågan om upphandlingar tränger in oss i ett hörn. Vi tvingas prata om »skyddade boenden« som ett isolerat stöd, men att kvinnor och barn kan få bo i jourens boende är en del av ett sammanhängande stöd som jourerna erbjuder. Och det handlar inte om att fylla i formulär, säger Elin Lindsmyr.
Att en man kan prata om mäns våld, ha kunskap i frågan, säga sig vara feminist eller liknande utesluter inte risken att han utsätter kvinnor för våld.

Vad är det då som är speciellt med en kvinnojour – med bara kvinnor?
– Kunskap, som utgår från verkliga kvinnors berättelser, ett engagemang som är helt fritt från vinstintressen och en väl beprövad metod som bygger på systerskap, att dela erfarenheter från kvinna till kvinna. Vi vet att det här funkar. Genom att arbeta kvinnoseparatistiskt skapar vi en fristad där kvinnor ostört kan dela med sig av sina upplevelser av mäns våld, och gemensamt skapar vi motståndskraft mot mäns våld och förtryck. Om vi inte jobbade så, då skulle kvinnojourernas kärna urvattnas.
Bland Unizons medlemmar finns åtminstone en skyddsjour där män arbetar och flera kvinnojourer har män i verksamheten. De betonar vikten av att visa goda män och förebygga våld. Varför är ni emot det?
– Vi måste kunna garantera full säkerhet. Man kan aldrig veta säkert vilken man som är våldsam. Den verklighet jourerna möter varje dag är ett bevis på det, männen som utsätter kvinnor och barn är från alla samhällsklasser, yrkesgrupper och bostadsområden. Därför blev jag nästan mållös när en verksamhetschef för en tidigare kvinnojour, numera »skyddsjour« gick ut i Sydsvenskan med hur bra det är med män som tar emot de våldsutsatta kvinnorna hos dem, att ingen kvinna har nekat att möta dem på deras skyddsboende, att deras anställda män visar hur bra män kan vara. Det är obegripligt att hon kan säga så. Ingen vet vilka de goda männen är. Självklart kan inte heller vi som arbetar på en kvinnojour koda vilka män som är »goda« och vilka som inte är det.
– På Kvinnojouren i Motala bevisas just detta gång på gång. Kvinnor berättar om hur omgivningen »aldrig kunde tro att han skulle …«, »Han som är så snäll«, »Men han är ju fotbollstränare …« och så vidare. Det här är bara ett exempel: En man ringde vår jour. Han var orolig för sin kvinnliga kollega och ville hjälpa henne att lämna sin våldsamme man. Han verkade reko och kvinnan litade på honom, hon insisterade på att ha honom med på mötet. En jourkvinna träffade dem båda på en plats utanför jouren. De lyssnade och pratade och gick igenom normaliseringsprocessen som vi brukar, och så vidare. Han verkade väldigt snäll och förstående med goda värderingar. Kort och gott, jouren hjälpte och mannen stöttade så hon kunde lämna sin man. En kort tid därefter kontaktade en annan kvinna jouren. Hon var utsatt för våld av sin exman. Denna exman visade sig senare vara den mannen som jouren haft kontakt med och som stöttat sin kollega. Det är bara ytterligare ett bevis på att vi aldrig kan veta. Att en man kan prata om mäns våld, ha kunskap i frågan, säga sig vara feminist eller liknande utesluter inte risken att han utsätter kvinnor för våld. Vi vet inte vem som gör det, det är hela poängen, säger Elin.
Varför når er kunskap inte ut?
– Generellt är det så att kvinnors kunskap inte erkänns, det är en del av patriarkatet att vi inte når fram. Det är väl också så att folk inte vill tro på det vi vet, för om man erkänner den kunskap Roks och våra jourer har om mäns våld mot kvinnor står man inför ett ohyggligt mörker. Som att våldet inte finns »där borta«, att vi har det i vår egen omgivning. Det är en svår insikt.
Finns det anledning till självkritik?
– Både ja och nej. Kanske hade vi kunnat bli bättre på att anpassa vårt sätt att föra ut vår kunskap så att det stämde mer överens med det nya samhällsklimatet. Å andra sidan borde kvinnojourerna få respekt för sin långa erfarenhet, sin kunskap och sitt arbetssätt.
Lena Persson, Skyddsjouren i Ängelholm:
Trygga rum har inte med kön att göra
Lena Persson är verksamhetschef för Skyddsjouren i Ängelholm och har i flera år lobbat för att ha män som personal i jourverksamheten. För en tid sen publicerade hon ett inlägg i Sydsvenskan/HD (2020-01-31) om att våldsutsatta kvinnor behöver träffa män när de söker skydd från våldsamma män. »En kvinnojour ska inte vara en skyddad verkstad«, skrev hon.
Har du någon förståelse alls för kvinnoseparatism?
– Nej. Halva samhället är män, hälften är kvinnor. Vissa kvinnor är bra, andra kvinnor är inte bra. Vissa män är bra, andra män är inte bra. Våldsutsatta personer behöver människor som har djupa kunskaper kring att hantera och möta våldsutsatta. Det handlar om att de utsatta ska få bästa hjälp.
Hur kommer det sig, tror du, att frågan är så infekterad?
– Jag tror det handlar om okunskap.
Jag tänker att utvecklingen går framåt och då bör vi också ha kommit fram till att det inte handlar om vilket kön man är i utan mer om vem som ska hjälpa våldsutsatta.
På vilket sätt?
– Okunskap vad man ska lägga sitt fokus på. Och ett felinriktat sätt att angripa problemet. Vi har ett problem, vi har ett mycket större antal kvinnor än män som är våldsutsatta. Sen gamla tider tänker man att det ska vara kvinnor som hjälper andra kvinnor. Fast jag tänker att utvecklingen går framåt och då bör vi också ha kommit fram till att det inte handlar om vilket kön man är i utan mer om vem som ska hjälpa våldsutsatta. Och förr, vi pratar alltså om fyrtio år tillbaka i tiden, då verkade kvinnojourerna på ideell basis. Folk hjälpte till med att förmedla skyddade boenden där folk, kvinnor, jobbade gratis. Men idag är det inte så. Idag har ju de mest professionella jourerna bara anställd personal.
– Jag tycker det är slarv med energi om vi lägger ner kraft på att diskutera vilket kön en hjälpare ska ha. Och varför det är så infekterat, det är ju precis det: att Roks är separatistiska, de vill sära på könen, de vill att det är kvinnor som hjälper kvinnor och står fast vid det. Så då är det ju inte konstigt att det blir infekterat.
Så det finns inte någon sorts diskussionsplattform för det?
– Jag tycker att det är svårt att skapa dialog för Roks pratar om pedofiler i samband med kommentarerna på deras Instagram kring män på skyddat boende. Det är ju liksom inte diskussionsinträde, säger Lena Persson.
De kvinnojourer som är separatistiska anser att man ska kunna garantera trygga rum, utan män. Att kvinnor som kommer till en jour kan ha utsatts för ett trauma som gör det svårt att fatta rationella beslut, som att tacka nej till manlig personal – även om det är vad de vill. Vad är dina tankar kring det?
– Jag har ingen erfarenhet av det alls. Däremot har kvinnor som flyr från en man uttryckt att de aldrig vill träffa den mannen som har misshandlat dem. Trygga rum, det ska vi garantera, det tycker jag absolut. Vi ska garantera trygga rum, garantera kunnig personal, garantera skalskydd och garantera moralisk trygghet och invändig trygghet, alltså psykisk trygghet. Trygghet är det viktigaste av allt. Men trygga rum har inte med kön att göra, säger Lena Persson.
Roks kvinnojourer ser det ideella arbetet som motorn i verksamheten. Hur ser ni på de ideella krafterna?
– Vi har ideella också, men de ideella gör egentligen det som de ideella gjorde för 40 år sen, att de har frukost en gång i veckan för de boende. Kvinnojourerna är ju oftast ideella föreningar men om du inte har anställd personal, utan ideella krafter som kommer in till de våldsutsatta när de själva har tid, då blir det inte en hållande struktur.
– Vi har anställda på plats mellan åtta på morgonen till åtta på kvällen. Sen nås vi under resten av kvällen och natten, även där av anställd personal. Och så behöver det vara för de utsatta.
– De behöver en hållande struktur. Inte en struktur som säger »Sitt du här i denna lägenheten så kommer det någon och hälsar på dig då och då«. Det är inte det de behöver. Det har ju skett en enorm utveckling där och de jourer som är störst idag har ju utbildad personal på plats hela dagarna. I Ängelholm har vi tjugo anställda idag, det är en stor verksamhet.
Borde alla kvinnojourer anställa män?
– Nej, jag säger inte att alla jourer ska ha anställda män. Det tycker jag inte. Jag tycker att alla jourer ska ha kunnig personal som kan hjälpa till med alla möjliga tryggheter så att den våldsutsatta får den absolut bästa hjälpen.
–Det handlar om kompetens, inte kön, säger Lena Persson.
