Kvinnokamp mot fattigdom

Annas mormor är en av alla de kvinnor som ensamma slitit ihop till brödfödan för familjen. Hon är också en av alla de kvinnor som offrat sina egna behov för att barn och barnbarn istället ska få det bättre. Överallt i de fattiga delarna av världen gör kvinnor samma sak. Och Annas mormor i Kenya nådde sitt mål. Därför kan Anna idag föra sin mormors kvinnokamp vidare mot nya mål. Här berättar hon med egna ord.

Text: Anna Berglund | Foto: privat

Den här berättelsen handlar om två kvinnor ur två generationer, som mot alla odds lyckades ta sig ur fattigdom. Den ena är min mormor, den andra är min mamma.

Mammas resa mot den afrikanska drömmen inleddes den dagen då hon började på ett katolskt flickinternat vid sju års ålder. Det var mormor som hade varit drivande i att deras äldsta flicka skulle få den utbildning hon själv aldrig fått. Hennes sikte var inställt på att skapa bättre förutsättningar för nästkommande generationer och mamma valdes ut för att skapa ett bättre liv för familjen. Så redan som sjuåring fick den lilla taniga flickan axla ansvaret för familjens framtid. Men inget kunde överskugga den lycka hon kände över att få gå i en skola med internationell standard.

Mamma gick ut grundskolan, gymnasiet, sekreterarutbildningen. En ovanlighet för flickor på landsbygden i Kenya på den tiden. Ännu ovanligare var det att som ung kvinna flytta till norra Europa. Hon hade fått jobb på kenyanska ambassaden i Sverige som sekreterare vid 23 års ålder.
För sin första lön köpte hon en väska och resten av lönen skickade hon hem till mormor. Då, omkring 1980, hade vatten ännu inte dragits till byn på landsbygden hemma i Kenya och levnadsförhållandena var fortfarande tuffa. Så för pengarna som mamma skickade hem köpte familjen en vattenbehållare att samla regnvatten i och ett plåttak till huset. Men en stor del av pengarna gick även åt till att finansiera en sargad mans alkoholism – min morfars.

Efter andra världskriget och den följande frigörelsekampen på 1960-talet, hade morfar börjat sitta alltmer på det lokala haket och dricka. Som läkare hade han kunnat dra in levebröd till familjen, men låg istället större delen av tiden på soffan. Jag minns så tydligt hur mamma under resorna till Kenya därför stack undan pengarna till mormor i smyg så att morfar inte skulle kunna supa bort dem. Samtidigt fortsatte mormor att ända upp till åttio års ålder bruka jorden för att dra in pengar till familjen.

Mer än ett halvt sekel har passerat sedan mormor var ung, men i fattiga länder världen över lever kvinnor liknande liv idag som min mormor gjorde då. Mer än två tredjedelar av maten i utvecklingsländer produceras fortfarande av kvinnor, trots att männen har större tillgång till odlingsbar jord och betesmarker. I Afrika söder om Sahara är motsvarande siffra fyra femtedelar. Samtidigt har männen ofta kontroll över ekonomin och är mindre benägna att investera i hemmet, i barnens utbildning och deras hälsa. För min mormor var det så, men de summor hon faktiskt hade makt över använde hon till andra runt omkring henne. Aldrig såg jag henne med en ny sjal eller ett smycke runt halsen. Tillsammans med flera andra i hennes generation i Kenya lyckades hon frigöra familjen från den boja som fattigdom innebär. Idag har familjen i Kenya det gott ställt och landet klassas i flera mätningar som ett medelinkomstland.

Men fortfarande försakar kvinnor över hela världen sina egna behov för att hålla samman familjer och skapa gynnsammare förutsättningar för nästkommande. I Sverige syns det i statistik som att kvinnor 2017 fortfarande gör större delen av hushållsarbetet, även i de fall där mannen och kvinnan i ett hushåll förvärvsarbetar lika mycket. Min mormor lyckades ta familjen ur fattigdom, men inte ur könsmaktsordningen. Härifrån tar jag vid!

Anna Berglund är engagerad i Lunds tjejjour, studerar nationalekonomi och gör för närvarande praktik inom offentlig sektor.