I sin roll som biträdande högsta chef för UN Women möter Åsa Regnér världens makthavare för att förhandla om kvinnors fri- och rättigheter. Hon ser två parallella utvecklingar där både de konservativa och progressiva krafterna växer sig starkare.
– Problemet är att det alltid finns frågor som prioriteras högre, också hos de länder som välkomnar diskussioner om jämställdhet.
Text: Nicole Kling | Foto: UN Women Susan Markisz
Hur kommer det sig att du är engagerad i frågor som rör jämställdhet?
– Jag tror att engagemang i rättighetsfrågor ofta handlar om att det rör en själv. Även om jag är en vit kvinna från ett av världens rikaste länder så var min uppväxt på 1970-talet inte en jämställd tillvaro. Det fanns ett nedlåtande sätt att tala med flickor på och begränsade föreställningar om vad man kunde göra som tjej. Jag känner mig fortfarande fruktansvärt arg å kvinnors vägnar, även om jag själv har en mycket privilegierad situation. Makthavare tar fortfarande inte kvinnor, eller ens kvinnors lidande, på allvar. Det driver mig.
Hur benämner UN Women våld som riktas mot kvinnor?
– Vi pratar om gender-based violence och men’s violence against women. Båda dessa begrepp är laddade och politiserade och finns med på den långa informella lista över uttryck som konservativa krafter inte vill höra talas om vid förhandlingsbordet. Ideologierna bakom krafterna skiljer sig åt, men alla speglar förlegade och stereotypa föreställningar om kön och önskvärd familjebildning. Det finns starka sådana vindar i världen och flera länders politiska huvudidé går ut på att förtrycka kvinnor. Talibanstyret i Afghanistan är ett tydligt exempel på detta, men även Trump i USA och Bolsonaro i Brasilien gick till val på kvinnoförtryckande förslag. Det auktoritära motståndet har blivit skickligare på sofistikerad juridisk och politisk analys, strategin är att mala ner de delar av rättighetskatalogen som nästan ingen märker för att sedan slå till med storsläggan – som i rättsfallet Roe mot Wade i USA (det prejudicerande rättsfallet om fri abort från 1973, som nu utmanas av konservativa krafter). Samtidigt finns det lyckligtvis också en stark motkraft som växte efter Me too, då flera länder fick upp ögonen för att kvinnoförakt och kvinnoförtryck är på riktigt och att det faktiskt förstör människors liv.
Det är svårt att diskutera om allt som rör sexuella och reproduktiva fri- och rättigheter, och snudd på omöjligt att förhandla kring aborträtten.
Vad är svårast att förhandla om på internationell nivå?
– Det är svårt att diskutera om allt som rör sexuella och reproduktiva fri- och rättigheter, och snudd på omöjligt att förhandla kring aborträtten. Grundproblemet är att kvinnor inte ses som tillräckligt viktiga för att på riktigt ta strid för sina rättigheter, inte minst i budgetförhandlingar. Det som fattas är pengar, ledarskap och politisk vilja och det är därför som utvecklingen går så långsamt.
Åsa Regnér är socialdemokrat och tidigare barn-, äldre och jämställdhetsminister (2014–2018). Under sin tid som minister var hon med och tog fram den nu rådande nationella strategin för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor. Sedan 2018 är hon biträdande högsta chef för UN Women, FN:s enhet för jämställdhet och kvinnors egenmakt.