I boken »Stå i bredd« (2014) redovisar Ebba Witt-Brattström bland annat 1970-talets diskussion om maskulinitet.
Den normativa maskuliniteten var konstruerad som männens naturgivna hegemoni (hegemoni är den grekiska beteckningen för ledarskap). Mäns strävan efter dominans skulle således vara medfödd. Denna vanföreställning kallade kvinnorörelsen kort och gott för manschauvinism.
Den »delaktiga« maskuliniteten tog över som en mer gångbar modell och fick stort genomslag. Män blev »sjysta snubbar« som inte var kvinnoförtryckare (eller aldrig sa hora, reds anm), samtidigt som de kunde utnyttja och vidmakthålla systemets alla inbyggda fördelar med att vara man.
Ett talande exempel på den nya, delaktiga maskuliniteten råkar vara just ett tal som Olof Palme höll inför upptakten till det internationella kvinnoåret 1975. Talet gick enligt Witt-Brattström ut på »mäns rätt att vara människa, underförstått att kvinnor redan hade den rätten (och därför egentligen var privilegierade i förhållande till de stackars männen som var inspärrade i sin förkvävande könsroll)«.
Och så breddades vägen för det som på Witt-Brattströmska kallats »maskulinistiskt självynk«, med Strindberg som urpappa. Ett par nutida exempel:
- I oktober 2015 träffade SKL och regeringen en överenskommelse om att stärka jämställdhetsarbetets inriktning mot män, pojkar och maskulinitetsnormer.
- I januari 2018 informerade Länsstyrelsen i Stockholm om sin nya satsning »Välj att sluta«, inriktad på att hjälpa män som utövar våld mot sina kvinnor. Många män är chockade över sitt beteende och mår mycket dåligt när de ser hur det påverkar deras familj, uppger en terapeut på Manscentrum.