KVINNOJOUREN OCH TJEJJOUREN I VÄSTERÅS
I ett rosa hus i Västerås finns nästan 40 års samlad kvinnokraft. Ibland är män välkomna, men ibland behöver de stänga dörrarna för att prata med andra som förstår hur det är att vara kvinna och tjej i ett patriarkat.
Text och foto: Marja Beckman
Det rosa kvinnohuset på Kristinagatan 11 har tinnar och torn. En sorts Villa Villekulla som rymmer både kvinnojour, tjejjour och skyddat boende. Ja, ni läste rätt. Det skyddade boendet är inte hemligt. Lägenheterna ligger på övervåningen, medan bottenplanet används till stödsamtal, administration och regelbundna öppna kaféer för alla som definierar sig som kvinnor och tjejer. Vid vissa tillfällen får män komma in, men det är alltid kvinnorna i huset som väljer.
– Vi har både öppen och sluten verksamhet och har goda erfarenheter av att det går att ha ett skyddat boende i ett öppet och levande kvinnohus. De kvinnor som efter separationen fortfarande är allvarligt hotade placeras av socialtjänsten i en annan kommun där de kan röra sig fritt utan att stöta på förövaren. Att ha ett rosa kvinnohus mitt i Västerås är i sig ett statement, annars förblir våldet dolt, säger Elin Hedén som arbetar på kvinnojouren.
Åtta kvinnor arbetar här. När Kvinnotryck kommer dit är sex av dem på plats. Jouren har funnits sedan 1979 och huset invigdes 1986. Kvinnliga politiker från Moderaterna och Vänsterpartiet (dåvarande VPK) gick samman för att huset skulle bli ett kvinnohus.
– Vi lyfter gärna fram det samarbetet som en symbol för vår breda rörelse. Kvinnor har gemensamma politiska intressen där partifärg är oviktig, säger Elin Hedén.
En gång i månaden anordnas kvinnokaféer här, och en annan dag i månaden är det tjejkafé. Att ha separatistiska grupper är nödvändigt för att tjejer och kvinnor ska våga prata fritt.
– När jag träffar tjejer och killar tillsammans ställer tjejerna inte en enda fråga. Men om det sedan bara är tjejer i rummet, tar det bara några minuter innan de börjar prata, säger Soledad Varela, som arbetar på tjejjouren.
När jag träffar tjejer och killar tillsammans ställer tjejerna inte en enda fråga. Men om det sedan bara är tjejer i rummet, tar det bara några minuter innan de börjar prata. Soledad Varela
– Det handlar också om att kvinnorna ska våga stå upp för sin sak. Vi anser att vi behöver träffas och sätta vår agenda, fokusera på det vi tycker är viktigt, inte se kvinnofrågor som minoritetsfrågor. Det är en förutsättning för förändring att tjejer och kvinnor kommer samman, lyssnar på varandra och ser strukturerna i samhället, säger Elin Hedén.
– Utanför de här väggarna får du vara feminist, men inte för mycket. Här får vi möjlighet att gå på djupet och formulera oss, och här vet vi att alla förstår. En man kan aldrig helt och hållet förstå hur det är att vara kvinna i ett patriarkat, säger Johanna Yttréus på Kvinnojouren.
– Vi möter kvinnor som har haft negativa erfarenheter av till exempel skolmiljö och läkare. De behöver oss för att bekräfta sin rädsla och övervinna den, så att de vågar gå till en manlig läkare igen och återuppbygga tilliten, säger Linda Broås på kvinnojouren.
– Det finns våldsutsatta kvinnor som reagerar av rädsla bara de hör en mansröst, och det finns kvinnor som kan ta av sig sin hijab när de är innanför husets väggar, säger Johanna Yttréus.
När Tjejjouren har kafékvällar är det ofta lite mer uppstyrt och de använder sociala medier för att sätta igång diskussioner och tankar hos tjejerna. Tjejjouren tar emot tjejer från ungefär 14 år upp till 25–26 år, och är ofta ute på fritidsgårdar och skolor för att prata.
– På fritidsgårdarna är det 90 procent killar, säger Kristina Fjellgren på tjejjouren.
– Någon ifrågasatte varför vi skapade en tjejgrupp, men då svarade en annan, att det är ju killgrupp varje kväll på fritidsgården. Vi blir ofta ifrågasatta när vi är ute på skolor; »killar behöver också stöd«. Men då berättar vi att vi samarbetar med killjouren. Det är skönt att kunna hänvisa dit, fortsätter Soledad Valera.
– Det finns idag många platser dit både män och kvinnor kan gå, och killar har redan egna separata grupper, inflikar Linda Broås.
– Så länge det är provocerande behövs kvinnoseparatistiska grupper, konstaterar Elin Hedén.
När Kvinnohuset har öppet hus är alla välkomna, men generellt är intresset från män ganska svalt om de inte är där i sin yrkesroll.
– Vår ordförande sa att det är en solidaritetshandling att det inte ska gå att skilja på vilka som bor här och vilka som jobbar här eller är på besök. Det kunde lika gärna vara du eller jag som blivit utsatt. Här är vi bara tjejer och kvinnor, säger Elin Hedén.
För att nå ut med sitt arbete och skapa förändring är det viktigt att ha ett brett samarbete med andra feministiska organisationer och myndigheter, menar kvinnorna i Kvinnohuset.
– Man behöver inte hålla med varandra om allt, tillägger Johanna Yttréus.
– Vi samarbetar till exempel med myndigheter mot sexuellt våld, porr och prostitution. Det är viktigt att hitta alla tänkbara samarbeten eftersom detta är ett stort problem som motar tillbaka jämställdheten, säger Elin Hedén.
Det går alltså att både rikta sig utåt och att ibland stänga dörrarna när det behövs.
– En del män tror att det är förbjudet för dem att komma in genom vår dörr, till exempel politiker, handläggare eller hantverkare. Det är det inte, men VI väljer att öppna dörren, avslutar Linda Broås.
STORA BILDEN Linda Broås, Johanna Yttréus, Alondra Herrera, Soledad Varela, Kristina Fjellgren och Elin Hedén är övertygade om att alla som identifierar sig som kvinnor behöver separatistiska grupper ibland.
FAKTA OM KVINNOHUSET I VÄSTERÅS (KVINNOJOUR OCH TJEJJOUR)
Startades: 1979, huset på Kristinagatan 11 invigdes 1986
Antal anställda: 8 (en del heltid, en del deltid)
Antal medlemmar: 86, varav 20 är aktiva utöver de anställda.
Skyddat boende: Ja.
Antal nya stödsökande 2017: 232. Det årliga antalet stödsökande brukar vara mellan 250 och 300. Jouren utförde 1001 stödåtgärder under 2017.