Det tycks finnas en obotlig optimism i idén om att bota mäns knytnävsvåld med silkesvantar. Listan är således lång på behandlingsmetoder/modeller/program, som över tid och i perioder använts internationellt och av Kriminalvården, kommuner, regioner och organisationer, i syfte att behandla män med målsättningen att de avstår från våld mot kvinnor, i förebyggande mening eller med avsikt att inte återfalla. Mycket har
det kostat, men det bidde knappt en tummetott.
Text: Tina Olby | Foto: Shutterstock
Vill du förändra ett våldsamt beteende? Riskerar du att skada den du älskar? Upplever du att du har oönskad sexualitet? Köper du sexuella tjänster och vill sluta? Har du problem med aggressivitet eller utövar du våld i din familj? Är du skrämd över ditt våldsamma beteende?
Så kan de olika metoderna marknadsföras och presenteras. Män erbjuds behandling på grund av att de är dömda för våld mot kvinnor eller går in i behandling utan dom. Allt är frivilligt. Metoderna har olika ingångar och kan utföras individuellt eller i grupp. Somliga program inbegriper kvinnan i fråga, som en del i mannens behandling.
Här är en lista på metoder som kommit och gått:
- VPP
- ROS
- IDAP
- ATV
- VÄLJ ATT SLUTA
- PREVENTELL
- KAST
- PREDOV
- SIEF
- RPV
- KONCEPT KARIN
- BRÖSETMODELLEN
- MATAC
- RESPECT
- DVIP
- WIENMODELLEN
- SIP
- MI
- CARING DADS
- MPV
- IVIN
- PULS
- MVP
- VASKA
- DIARI
- SIGN OF SAFETY
- CIRV
- CHANGING WAYS
- WR.
Kriminalvården har efter 15 års användning av metoden IDAP (Integrated Domestic Abuse Programme) beslutat byta behandlingsmodell då resultatet visar att återfallsfrekvensen var hög. PREDOV (Preventing Domestic Violence) är ett nytt program som började utvecklas av Kriminalvården 2018 och som kan ersätta tidigare metoder.
Martin Lardén, leg psykolog och ansvarig för Kriminalvårdens behandlingsverksamhet meddelade nyligen att VR-terapi (Viritual Reality) utfallit positivt och kan bli ytterligare en metod i raden som kan
erbjudas män som utövar våld mot kvinnor.
Samtliga metoder som används av Kriminalvården är ackrediterade, det vill säga har godkänts av en expertpanel ur Kriminalvårdens vetenskapliga råd främst bestående av professorer i psykologi och psykiatri.
Regeringen har beslutat om lagrådsremissen »Förebyggande av våld i nära relationer«. Kommunerna ska verka för ett ökat fokus på det våldsförebyggande arbetet och har från 1 augusti 2021 fått större ansvar avseende män som utövar våld mot kvinnor. Men är kommunerna förberedda på detta utökade ansvar?
SOU 2018:37, »Att bryta ett våldsamt beteende – återfallsförebyggande insatser för män som utsätter närstående för våld« visar resultat från kommunerna: 38 procent av målgruppen våldsutövare påbörjade behandling och av dem fullföljde endast 22 procent av samtliga i målgruppen. Utvärderingar och analyser av behandlingsresultaten kan bygga på mannens självskattning i frågeformulär där han till exempel får svara på om han slutat använda våld mot kvinnan och eventuella barn.
Hur mycket pengar ska läggas på forskning, expertpanel, framtagande och genomförande av program och behandling med ytterst osäkert resultat?
Men vad händer efter uppföljningen och utvärderingen? Hur mäts det konkreta resultatet, det vill säga hur stor andel av männen blir »botade« och avstår helt från fysiskt, psykiskt och ekonomiskt våld mot kvinnan och barnen? Skyddas kvinnan från eftervåldet? Tillfrågas kvinnan om resultatet av mannens behandling? Om kvinnan rapporterar att mannen återfallit och våldet fortsätter, vilka åtgärder vidtas?
Vilket ansvar för mannens behandling läggs på kvinnan vid så kallad partnerkontakt? Skannas polisanmälningar i landet i syfte att inventera återfall? Rapporteras återfall på annat sätt?
Var går gränsen, hur stor procentandel av deltagarna ska visa att de blivit »botade« för att behandlingen ska anses framgångsrik?
Och hur bekämpas och hanteras det strukturella våldet, det våld som upprätthåller kvinnors underordning? Av samtliga våldsutövare mot kvinnor är det endast en liten del som anmäls, ännu färre blir dömda, ytterligare ännu färre våldsmän genomgår behandling och ett fåtal jämfört med antal män som begår våld mot kvinnor, betraktas som botade. Till vilken kostnad, med tanke på forskning, expertpanel, framtagande och genomförande av program och behandling med ytterst osäkert resultat?
Våldets strukturella karaktär bleknar i behandlingsprogrammen och våldsförståelsen vilar till stor del på individuell nivå. Våldsamma män erkänner sällan sin skuld och frivilligheten i att helt delta i eller avbryta behandlingen, manifesterar mannens förmåga och möjlighet att frånsäga sig ansvar.