Vigdis Hjjorth, foto Cappelen damm

Man har gjort ett barn illa

Den norska författaren Vigdis Hjorth hade ett 30-tal böcker på nacken när hon skrev romanen »Arv och miljö«. Boken handlar om en kvinna som inte längre kan tiga om faderns incest. Sanningen river upp himmel och jord inom familjen, men när boken kom ut rev den upp himmel och jord i författarens verkliga familj som spelade upp sitt eget drama i offentligheten, och snart hade fakta och fiktion flutit samman. Här berättar Vigdis Hjorth om turerna kring en bok som ledde till både utbrott och sammanbrott men också till ett internationellt genombrott.

Text: Stine Engen | Foto: Cappelen damm och Agnete Brun

Omslag Arv och miljö Arv och miljö« är en skickligt upplagd roman där en familjehemlighet blottas bit för bit, som när ett plåster över ett vätskande sår långsamt dras av. Boken tar avstamp i en familjekonflikt runt två attraktiva sommarstugor som mamman bestämt att de bägge yngre systrarna ska få överta. Dessa döttrar har en bra relation till föräldrarna medan de två äldre syskonen mer eller mindre har brutit kontakten med dem. En av dem är Bergljot, romanens huvudperson och berättarjag.

Här finns vissa likheter med författaren Vigdis Hjorth, som också valt bort föräldrarna ur sitt liv, men i romanen står anledningen klar – Bergljots far hade upprepade gånger förgripit sig sexuellt på henne när hon var i femårsåldern.Denna beskyllning tar både mamman och pappan starkt avstånd ifrån, och arvstvisten i boken blir samtidigt en kamp om sanningen. Sanningen har också varit ledmotivet i rabaldret kring Arv och miljö. Fastän Vigdis Hjorth är inskriven i samma trad­ition av autofiktion som Karl Ove Knausgård, Geir Gulliksen och många andra, har hon ställts till svars på ett helt annat sätt. Som om hon är skyldig att sortera ut och redovisa exakt vad som är verkligt och vad som är uppdiktat. Men att göra det är omöjligt för en författare som använder just denna sammanblandning som ett verktyg. En annan skillnad i sättet att bedöma Vigdis Hjorths författar­grepp jämfört med de manliga kollegerna i samma genre är att Knausgård och de andra hyllas för att de skriver fram det allmängiltiga hos människan, medan Vigdis Hjorths författarskap förminskas till en utforskning av »det kvinnliga«.

Medan Knausgård och de andra hyllas för att de skriver fram det allmängiltiga hos människan, förminskas Vigdis Hjorths författarskap till en utforskning av »det kvinnliga«.

Du skrev i din dagbok om ditt första samlag, som egentligen aldrig hade ägt rum. Det var en sorts »falsk verklighets­berättelse«. Du har också sagt att det som är uppdiktat kan vara sannare än det som är sant. Vad menar du med det?
– Romaner är alltid litterära konstruktioner, svarar Vigdis Hjorth, men den konstnärliga processen kan mejsla ut en sanning som aldrig hade gått att få tag på annars. Jag kan vagt ana något inom mig, som jag inte får grepp om förrän jag klär det i ord och gör det till litteratur. Då ser jag att det är sant. Och det är det jag menar när jag säger att fiktionen kan vara sannare än verkligheten.

Vigdis Hjort foto Cappellen damm

Dina romangestalter är väldigt ambi­valenta eller motsägelsefulla. Som Bergljot i Arv och miljö – hon är å ena sidan ett offer för pappans incest men också en egoist, vilket hon skäms över. Vad kan man hitta i skamkänslor, tror du? Är skam ett sätt att visa klyftan mellan hur man skulle vilja vara och den man faktiskt är?
– Om man undersöker skammen kan man vinna insikter som gör att man förstår mer. Och jag tycker att allt som leder till större insikter är av godo. Även om insikterna kan vara obehagliga är det ändå en befrielse att förstå.

Berättarrösten i Arv och Miljö är mässande, ibland nästan panikartad i sitt sökande efter förklaringar och viljan att förstå. I takt med att Bergljots egna insikter om vad som hänt kommer krypande, rullas insikten av vad som hänt i familjekonflikten gradvis upp för läsaren. Saker sätts i system, men inte på ett systematiskt sätt. Insikten byggs snarare upp genom omtagningar och förvirrade passager där situationer och samtal knyts samman.

Du har sagt att några har reagerat mot romanens berättarröst, att den håller fast dem i ett ångestladdat tillstånd.
– Ja, och det jag medvetet strävade mot var ju att hitta rösten hos en person som inte hade blivit hörd, svarar Vigdis Hjorth och höjer rösten: HÖR VAD JAG SÄGER! Nu ska ni lyssna PÅ MIG! Blir du inte trodd när det gäller en sådan sak, förklarar hon, då kan du inte sitta fint och förklara vad som skett med prydliga formuleringar. Så på det viset tror jag att jag skrivit en realistisk roman.

Det kaos som Bergljot upplever bidrar också till att konflikten i romanen blir så svår. Tydligast märks det i relationen till en av de yngre systrarna som arbetar med mänskliga rättigheter. Lillasystern har utnämnt sig själv till medlare i familjebråket och vill gärna få Bergljot att delta i en rationell konfliktlösningsmodell. Men konflikten kan inte lösas med hjälp av bevis och argument, eftersom just oenigheten kring vad som är sant är själva kärnan i konflikten, och där finns inga bevis …

– För det första är Arv och Miljö en roman som försöker säga att ord kan avtäcka och avslöja på samma sätt som i psykoanalys, säger Vigdis Hjorth. Även där sker ju allt via ord. Men ord kan också dölja vad som pågår, och det är detta systern gör genom att använda sig av det jag brukar kalla »godhetsspråket«. Till exempel när man säger att »alla kan göra fel« – vad säger man då egentligen? Inte ett jävla skit! Men det ingår i den norska självförståelsen att det är typiskt norskt att vara god. Det sa den dåvarande statsministern Gro Harlem Brundtland i sitt nyårstal 1992 och anspelade på Norges roll som världens fredsmäklare. Sen dess har det uttrycket citerats med både stolthet och ironi.

– Romanen vill också visa det omöjliga i incesthistorier, fortsätter Vigdis Hjorth. Det är så ohyggligt frestande att ta faderns parti. För då kan allt fortsätta som förut. Det Bergljots syster inte begriper när hon säger sig ha intagit en neutral position är att hon därigenom tagit föräldrarnas parti.

Romanen vill visa det omöjliga i incesthistorier. Det är så ohyggligt frestande att ta faderns parti. För då kan allt fortsätta som förut…

I boken jämför Vigdis Hjorth detta med Balkankrigen och sanningskommissionen efter apartheidsystemet. Är det rimligt att bägge parter i en sådan process – förbrytare och offer – ska stå som jämbördiga? Varför skulle det då vara så när det gäller incestbrott?
Många kritiker har insinuerat att Hjorth har skrivit boken för att hämnas på sin familj och »få sista ordet«, vilket förut­sätter att romanens handling är själv­upplevd. Hjorth, som hela tiden hävdat att hon skrivit en roman och ingen självbiografi, säger att sådana antaganden ofta har fått henne att studsa.

– Folk är så upptagna av vad som är sant och vad som är påhittat, säger hon. Men i mitt fall låg det en stor självmotsägelse i den här diskussionen. Å ena sidan ansågs det berättigat att skriva det jag gjort om det jag skrev var sant, men å andra sidan bedrevs ett detektivarbete där det som stämde med verkligheten vändes mot mig. För om det var sant, menade några, då var det också ett övergrepp från min sida att skriva om det.

Å ena sidan ansågs det berättigat att skriva det jag gjort om det jag skrev var sant, men om det var sant var det å andra sidan ett övergrepp från min sida att skriva om det.

Vad tror du att de starka reaktionerna beror på? Har du överskridit en gräns med boken, eller har det kommit ut så många romaner inom autofiktionen att folk inte längre vet hur man läser skönlitteratur?
– Det stämmer nog att folk läser på ett annat sätt nu. Hade den här romanen kommit ut tio år tidigare skulle den troligtvis inte ha blivit läst som »verklighetslitteratur«, för det begreppet fanns inte då. Kanske har autofiktionen nått en mättnadspunkt så att folk tänker »nu är vi fan trötta på alla dessa författare som bara skriver om sig själva«. Fast egentligen är det inget nytt att författare använder sitt liv som romanstoff och att folk spekulerar kring sanningshalten. Litterära offer har det ju också funnits gott om i historien, ta bara Regine Olsen som hade haft ett kortvarigt men intensivt kärleksförhållande med Sören Kierkegaard. När han kom ut med »Förförarens dagbok« trodde alla att det var Regine som blev förförd och förbrukad, och det kunde hon inte försvara sig mot. Jag hörde, fortsätter Vigdis Hjorth, att många blev livrädda när Knausgård klev in på Lorry (en krog där journalister och litteraturfolk brukar samlas) efter att andra delen i hans romansvit kommit ut. De vågade inte prata med honom, för då skulle de kanske hamna i nästa bok. Den som umgås med konstnärer och författare måste helt enkelt räkna med risken att få en roll i deras verk, eftersom all konst utgår från verkligheten.


Vigdis Hjorth foto Agnete Brun

VIGDIS HJORT

ÄR Författare
ÅR 60
BOR Nesøya utanför Oslo.
GÖR Skriver på ny bok, gör internationell promotionturné för »Arv och miljö« och kommer i mars ut med senaste romanen »Lärarinnans sång« på svenska.
MOTTO »»Det är inget problem att sympatisera med ena sidan i en konflikt. Men det är ett stort problem att sympatisera med bägge sidor.« (Ur Arv och Miljö)«.
 


FAMILJEDRAMA OM ETT FAMILJEDRAMA

Redan före utgivningen av »Arv och miljö« försökte Vigdis Hjorths ursprungsfamilj stoppa den, men utan framgång. Den yngre systern Helga gick då en skrivarkurs för att snabbt hinna ut med motboken »Fri vilje«, som kom året efter. När Vigdis Hjorths roman släpptes i tumultet av familjemedlemmar som rasade i medierna blev boken omskriven i 100 artiklar om dagen tiden därpå. Senare stämde modern Den Nationale Scene i Bergen på 250 000 norska kronor för deras dramatisering av »Arv och miljö«.

Boken, som nu är översatt till 20 språk, har både blivit pris­belönt och nominerats till flera internationella litterära utmärkelser.

I Expressen (2019/08/06) frågar sig författarkollegan Martina Montelius varför Vigdis Hjorths familjemedlemmar vägrade tiga om en romankaraktär som slutade tiga: »Om Vigdis Hjorths anförvanter inte själva tutat i luren hade ingen kunnat påstå att den handlade om dem. De hade kunnat hävda samma sak som författaren själv: att det var ett stycke fiktion. De hade kunnat hävda detta till och med inför sig själva.«