Linda Skugge, foto Severus Tenenbaum

Man kan lika gärna leva

Linda Skugge har sedan 1990-talet varit den svenska feminismens prisma. Det är genom henne varje ny strömning har passerat innan den nått ut på bredden. Hon har varit före sin tid, som det heter. Och det är ju något att vara stolt över. Men föregångare blir sällan belönade för att de ensamma trampar upp nya stigar och sparkar in stängda dörrar. Den stora belöningen går till dem som kommer efteråt när dörrarna står öppna och vägen ligger bred. Linda Skugge ser tillbaka på alla dörrar hon sparkat upp och konstaterar att hon alltid varit för smal.

Text: Unni Drougge | Foto: Severus Tenenbaum

Hade Linda Skugge varit dryg och mallig skulle jag faktiskt ha förlåtit henne. Det finns så många svällande egon som skulle spricka av hybris om de bara gjort en tusendel så stort avtryck som hon. Hon har varit en joker i leken som ingen kunnat tygla. Hon har gått mot strömmen, varit en ö i strömmen eller bildat en helt egen ström. Men hon har aldrig åkt medströms. Googla tills ögonen blöder, Linda Skugge har hunnit med så mycket att man nästan får utmattningssyndrom bara av att försöka rada upp hälften. Så visst har hon all anledning att pumpa upp sitt ego.

Men Linda är livrädd för att verka ego. Hon vill inte vara ensam med sina framgångar. Istället för att sola sig i sin egen stjärnglans har hon riktat strålarna mot andra kvinnor och gett dem en skjuts i karriären. Jag är en av dem.

På sitt slutna nätforum Morsorna samlade Linda kvinnor i alla åldrar och med olika positioner bland de vässade arm­bågarna inom kultur- och medie­svängen. Det var då jag förstod att feminism – det är vad Linda Skugge gör.

Du visade feminism i praktiken som gick ut på att vi skulle öppna dörrar åt varandra och se varje individuell framgång som en grupptillgång istället för att vara avundsjuka. Har du aldrig varit rädd för att dörrar du öppnar för andra kvinnor kan bli en dörr du själv åker ut genom?
– Nej, så har jag inte tänkt. Men ibland har det såklart känts lite bittert när tjejer jag lyft rullat vidare och blivit jättestora och jag står i en lerpöl. Jag säljer ju inte! Jag är fortfarande smal. Fast många har tackat mig, och det är jag glad och stolt över.

Ibland har det känts lite bittert när tjejer jag lyft rullat vidare och blivit jättestora och jag står kvar i en lerpöl.

Vem håller dig under armarna, då? När du står där i lerpölen?
– Jag har inte behövt det, jag har alltid varit den duktiga flickan som vill rädda andra. Det känns som om mitt människo­värde hänger på hur många jag hjälper. Jag ser till att jag klarar mig.

Men den här osvikliga kvinnosolidariteten som verkar så självklar för dig, att du till exempel alltid har stått upp för våldsutsatta kvinnor och aldrig ursäktat förövare, var kommer den ifrån?
– Jag står inte ut med att ingenting händer. Jag lägger mycket tid på att hjälpa utsatta och sårbara tjejer, jag borde kanske hellre engagera mig i en organiserad verksamhet, en jour eller liknande. Jag menar, mäns våld mot kvinnor är ju feminismens hjärte­fråga, och jag är så trött på att det bara fortsätter. Vi borde faktiskt ta och kolla vad det är för fel på män egentligen. Hon som sa att män är djur kanske hade rätt. Vad är det frågan om – är det testosteronet? I så fall borde ju män bli hormonbehandlade.

Vi borde faktiskt ta och kolla vad det är för fel på män egentligen. Hon som sa att män är djur kanske hade rätt.

Du har sagt vad du tycker om män som spöat skiten ur kvinnor, även om det är män som haft mycket att säga till om i din egen bransch. Har du inte varit rädd för att bränna broar när du står så rakryggad?
– Nej, sånt kan jag inte bry mig om. Jag skiter i om jag bränner broar, jag har bränt alla broar ändå …

Men en del kvinnor har du gett pisk för att de spelat på porrideal. Charlotte Perrelli och Isabella Löwengrip blev inte glada över din »slutshaming«.
– Jag ångrar verkligen att jag gick ut så hårt mot dem, jag borde ha diskuterat strukturerna istället. Nu blev det bara catfights.

Men du hade ju en viktig poäng – det handlar om hur vi vill att våra döttrar ska må, sa du.
– Ja, men jag ångrar det ändå. Och det här säger jag inte för att skylla ifrån mig, men ibland var det rena beställningsjobb. Jag hade ingen hög status bland redaktörerna, så när de ville ha en catfight var det bara att »fråga Linda, hö hö«. Vissa skulle aldrig ha blivit tillfrågade, och sen skulle såklart en del ha tackat nej. Det borde jag också ha gjort. Men jag ville vara till lags, vara en duktig flicka.

– Jag fattar bara inte varför ingen kvinna bemötte mig, fortsätter Linda. Herregud, jag hade ju också brun porrmun och pushup-behå. Jag förstorade läpparna med konturpenna varenda dag.

Fast du har inte direkt gjort dig känd för viljan att behaga den manliga blicken. Tvärtom har du öppet skyltat med vinklar och vrår i ditt utseende som hela skönhetsindustrin riktat in sig på att dölja. Hur har du kunnat hålla stånd mot skönhetsterrorn?
– Kanske är det ett självskadebeteende, men det är liksom kul att reta upp folk med att vara ful. Det finns en galghumor i det. Jag skulle vilja att folk slutade ta allt jag säger och gör på så himla stort allvar. Jag har försökt vara rolig. I andra länder finns det mer plats för retstickor, där funkar ironi och underförstådda skämt. Jag är lite bitter över att jag inte har blivit översatt och nått ut mer i internationella sammanhang.

Jag skulle vilja att folk slutade ta allt jag säger och gör på så himla stort allvar. Jag har försökt vara rolig.

Det kanske kommer post mortem – när du är död.
– Ja, ha ha, och mina döttrar får 20 000 var för min kvarlåtenskap. Men det stör mig faktiskt att jag alltid varit så i ofas med tiden. När jag fick barn 2000 var det inte hett att ens visa sig på Sturegallerian med barnvagn, men ännu värre blev det när jag satt och ammade på en av prettokrogarna. Då blev jag utkastad, och Alex Schulman skrev att det var äckligt att amma. Det var innan han själv fått ungar. Sen kom tidningen »Mama« och glamourmammorna. Idag hade krogen fått lägga ner om man nekade en kvinna att amma. Men jag har inte tjänat en spänn på att vara först med att bryta tabun.

Fast nu är du väl i fas med tiden? Alla talar om hur snygg du blivit som äldre och du ler och skrattar och får sitta hos Malou och snacka Tindersex och meningen med män. Det är som att du blivit pånyttfödd. Vad hände?
– Jag kanske bara var en oskön människa förr (skratt). Nej, men jag hade varit sjuk jättelänge, tills de tog bort sköldkörteln. Då kom livsaptiten tillbaka, det var som om en fördämning hade brustit och jag fick fullt upp med att ta igen alla förlorade år. Jag var öppen för allt. Och det skrev jag i min Tinderprofil. Jag började dejta en man och la upp allting på instagram, som en livesänd true story. Han var alkoholist, och honom ville jag såklart också rädda. Jag måste verkligen försöka bli av med den här räddarneurosen! Men det förhållandet är hursomhelst över.

Och nu har du blivit en »kanske-­kvinna« som tar för dig av sexutbudet på Tinder istället för att klaga på kanske­­-männen som gör samma sak. Ingen man verkar ha haft huvudrollen i ditt liv, inte ens mannen du var gift med under alla år i mediecirkusen.
– Nej, och det var på ett sätt bra. Jag satte skrivandet först. Där har jag varit jättestark, jag har varit som en man i yrket, som Knausgård. »Nej, inte nu – mamma skriver!«
 
Linda Skugge, foto Severus Tenenbaum

LINDA SKUGGE

År: 47
Bor: Lägenhet i Sollentuna
Gör: Kommer snart ut som poet, skriver på essäboken 50 och miljoner andra saker.
Vill: Njuta av livet eller rädda världen.
Feministisk förebild: Suzanne Brøgger för att hon alltid gått sin egen väg och alltid emot strömmen och för att hon inte är ängslig.
Motto: Du klarar så mycket mer än du någonsin tror, det gäller bara att alltid ta i från tårna och göra allt du är rädd för.

 

Jag har varit som en Knausgård i yrket, jag satte skrivandet först. »Nej, inte nu – mamma skriver!«

Skillnaden är väl att du satt i vardagsrummet med familjemedlemmarna stimmande runt dig medan du skrev och försörjde dem.
– Ja, men jag gillar att skriva där det är liv och rörelse. Jag kan sätta mig på centralstationen och skriva. Men samtidigt vill jag varva ner. Leva carpe diem. Sätta nån gräns och sluta stressa. Egentligen tål jag ju inte stress. Fast det känns också lite ego. Ska jag då sluta brinna för en tonårstjej som lider? Jag kan inte sortera!

Men du är ju extremt uppstyrd och får extremt mycket gjort.
– För att jag är Kajsa Kavat, en duktig flicka. Men det är kanske inte så bra för privatlivet att vara duktig jämt. Om man ska leva med andra.

Du menar leva med en man?
– Jaaa … hittar man en vän som är en man och som man både kan prata med och ha bra sex med, en som är smart – för män är ju aldrig smarta – och som är smal och bryr sig om sin kropp … och är spirituell och har humor … hittar man en sån man, ja, då måste man ju vara rädd om honom.

Har du hittat ett sånt djur?
– Jag tycker att jag hittat en sån, svarar Linda lite försiktigt. Fast då kanske jag inte kan vara en Knausgård.

Men vem ska då vara Linda Skugge?
– Jag vet! Det är där jag alltid landar. Hur ska man leva? Rädda sig själv eller rädda en relation eller rädda hela världen. Och så döden som bara kryper närmare …

Kanske är livet bara en jävligt dum idé?
– Ja, ha ha, den tar jag! Skriv att det var jag som sa det!

Kvinnotryck brukar ha en boktitel som rubrik på omslagsintervjuerna. Du som läser hundra böcker i veckan kanske har ett förslag?
– Ja, Dorothy Parkers »You may as well live«. Titeln finns översatt till svenska. »Man kan lika gärna leva«.
 

SAKER SOM SVED UNDER HUDEN

FITTSTIM Antologin Fittstim (1999), med Linda Skugge och Belinda Olsson som redaktörer, blev start­s­kottet för unga feminister med fuck-you-too-attityd och gjorde Ulf Lundell till en rasande vit kränkt man.

»AKTA ER KILLAR«: Björn Ranelid fick smaka på gudinnan Skugges vrede när hon 2003 sågade hans roman »Kvinnan är första könet« i Expressen och skrev att han gått omkring på en författarfest med linne och läppglans. Kränkningen av ett manligt författarego gav upphov till det historiska kulturbråket Ranelidfejden.
 

UTVIKET När photoshoppade utvikningsbrudar fläktes upp i de nysexistiska grabbmagasinen vek Linda själv ut sig i tidningen Bon där konstnären Annika von Hausswolff exponerade en blek och utsjasad mammakropp utan smink och smickrande ljussättning. I en kommentar på ett fotoforum skrev en arg man: »Linda Skugge är, har alltid varit och kommer alltid att förbli en sur brud , som blivit dumpad för många gånger av killar för snyggare tjejer än henne själv (vilket inte säger lite det), och tar ut sin ilska på unga attraktiva kvinnor som hon upplever som ett hot mot henne och hennes orakade jämlika.«

SLAMPSKAMNING: Charlotte Perrelli och senare Isabella Löwengrip fick en känga för att de objektifierade sig själva enligt männens sexistiska porrideal. »Kom ut ur bitterbubblan!« svarade Löwengrip medan Perrelli nyligen talade ut i Stjärnorna på slottet.