Hem ljuva hem! Att utmana devisen, att påvisa våldets stora existens i hemmen, har varit ett av den moderna kvinnorörelsens viktigaste projekt. Och vad är kvinnojourernas boenden, om inte kvittot på den otrygghet som hemmet innebär för många kvinnor och barn?
Men stannar våldet vid tröskelns kant, på insidan? Nej dessvärre inte. Ändå lät det så när jag nyligen hörde en man föreläsa om mäns våld mot kvinnor. Han talade om maskulinitetsnormer, att män ska vara starka, i kontroll, sexuellt erövrande och så vidare, men hävdade samtidigt envist att mäns våld mot kvinnor utövas i hemmet.
Men om det är skeva könsnormer som leder till våld, då upphör de ju inte för att mannen hänger på sig jackan och går ut. Våldsbenägenheten följer också med honom ut.
Att förpassa mäns våld mot tjejer och kvinnor till hemmet är därför att missa den stora bilden, våldets plats i samhället. Det riskerar i sin tur att knyta våldet till den enskilda kvinnan och mannen och i förlängningen till prat om »dysfunktionella relationer« och att »vissa kvinnor väljer män som slår«. Att våldet pågår på samhällets alla arenor visar också forskning. Kvinnor är inte fredade i offentligheten som kriminologerna länge hävdat när de upprepat att »kvinnor är räddast för att röra sig ute, men män är de som är våldsutsatta i offentligheten«. Uttalandet döljer kvinnors och tjejers massiva erfarenheter av att trakasseras, tafsas på, slås, skrämmas, trängas och faktiskt våldtas i det offentliga.
Jourerna utgör hemmet för tankar och motstånd mot en värld där våldet och förtrycket finns både i det privata och på de offentliga ytorna.
Samtidigt: att inte ens hemmet erbjuder en plats för vila och rekreation för många kvinnor och tjejer är något vi inte kan ropa högt nog om. För när vi lämnat arbetet och kollegan med de trista kommentarerna, jäktat hem över gator och torg, då öppnar många en dörr där nästa anspänning börjar. Den att parera mannen. Hans hånfullheter, hans anklagelser och pendlandet mellan uppsluppenhet och aggressivitet. Kort sagt hans regler. För många kvinnor och tjejer finns det inga fristäder.
Jourernas skyddade boenden framstår också mot dessa omständigheter som de livsviktiga oaser de är. Roks kräver därför att kvinnor och barn på flykt ska ha rätt till en bostad! Men insikten om att ojämlika könsnormer genomsyrar hela samhället – och att våldet följer med dem – pekar på kvinnojourernas och tjejjourernas roll som ett hem också i en annan, vidare, mening. Jourerna utgör hemmet för tankar och motstånd mot en värld där våldet och förtrycket finns både i det privata och på de offentliga ytorna.
I själva verket är vi hemmet för feministisk förändring av samhället. Vi är fristaden och kraftcentret. Vi är fröet till förändring och frukten av kvinnors och tjejers stolta kamp för att vi ska få hem, gator och torg fria från mäns våld och förtryck. Så välkommen hem! Välkommen till kvinnojours- och tjejjoursrörelsen!
Jenny Westerstrand
Ordförande för Roks