Pia Herrera är den folkkära programledaren på SVT som med ett naturligt lugn och stor närvaro leder ett program för 100000-tals tevetittare varje vecka. Men bakom den leende fasaden finns en pyrande ilska. Pia är arg, ja rasande. För att det saknas svarta kvinnliga förebilder i rutan, för att män jävlas och tycker att hon »brer ut sig« och för att hon aldrig fått känna sig riktigt svensk. Här samtalar hon med sin före detta kollega på SVT, Colette van Luik.
Text: Colette van Luik | Foto: Severus Tenenbaum
Pia Herrera och jag har mycket att prata om. Förutom den gemensamma erfarenheten av att vara SVT-anställd har vi också båda växt upp i Borås.
– Att vara finne var det värsta man kunde vara i Borås på 80-talet, säger hon. Och jag var både finne och blatte! Förstår du att jag hamnade längst ner på skalan?
Pia Herrera blir allvarlig och stram på rösten, tystnar en sekund och frågar sedan:
– Gissa var jag bodde?
En aning illa till mods gissar jag på Hässleholmen eller Boda. Det var nämligen där låginkomsttagare och invandrare bodde, områden jag själv bara besökt ett par gånger i mitt liv. Som vit medelklass bodde vi i bostadsrätt i centrala Borås, i områden som kallas Villastaden och Lugnet. Skillnaderna mellan mig och Pia blir med ens tydliga, trots beröringspunkterna. Vi är ungefär jämngamla, vi växte båda upp med bara våra mammor, har utländsk bakgrund, var duktiga i skolan och fick ofta beröm för att vi var bra på att skriva, blev journalister och jobbade till och med ihop under några år på SVT… Men Pia ser sig inte som svensk, trots att hon, liksom jag, är född i det här landet.
– Nej, jag känner mig inte svensk, för jag har inte fått privilegiet att vara det. Visst, till nationaliteten är jag det, men det är också allt. Jag har tydligt fått berättat för mig att jag inte passar in, att jag är annorlunda och inte hör hemma här.
Pias mamma kom från Finland och hennes pappa är från Kuba. Mamman bodde i Sverige och Pia föddes i Lund. Efter tio år flyttade hon och mamman till det förhatliga Borås. Hade hon inte fått bo ett antal år i Lund, vet hon inte vad som skulle ha hänt, säger hon.
Efter att ha provat på en mängd olika yrken, bestämde sig Pia Herrera när hon var 30 för att bli journalist och blev antagen till den eftertraktade journalistutbildningen på Södertörns högskola.
– En del var uppriktigt förvånade över att jag kom in på en så populär utbildning. Jag är ju både kvinna och svart, och på den tiden dessutom en utetjej, som klubbade mycket och så … Inte kunde väl en sån person vara intelligent?
Men de som ifrågasatt Pia Herrera blev nog tysta när hon redan under utbildningen rekryterades till SVT och började jobba direkt efteråt.
Och plötsligt var du reporter och programledare på de lokala nyheterna i Stockholm och på Rapport.
– Jag trodde aldrig att jag skulle kunna bli programledare på teve, man sa att mitt utseende begränsade mig. Det fanns inte på kartan att en svart kvinna skulle synas i rutan, vi hade inga svarta förebilder i Sverige på den tiden.
Efter att det blev vikariestopp på SVT gjorde Pia Herrera en sväng på TV4 och blev uppskattad programledare för bland annat Söndagsmorgon innan SVT erbjöd henne ett nytt vikariat som programledare och redaktör för A-ekonomi. Åratal senare blev hon lovad fast tjänst och gick på föräldraledighet.
Jag tyckte det verkade gå så bra för dig då, men 2012 började du plötsligt arbeta som pressekreterare på Skatteverket och sedan som webb-tv-redaktör på Regeringskansliet. Hade du tröttnat på journalistiken?
– Nej, inte alls. Men under min mammaledighet ändrades reglerna, så löftet om fast anställning sprack. Ville jag fortsätta jobba för SVT fick jag höra av mig till det bemanningsföretag som numera skötte alla vikarier. Jag fattade ingenting, det var så ovärdigt och förnedrande att bli behandlad som en stand-by med dålig lön. Dessutom fick vi vikarier inte lov att vara programledare, bara reportrar.
Pia uttalade sig kritiskt i media om vikariernas situation och hennes ansikte täckte en helsida i Dagens Nyheter. Då fick hon jobba som programledare igen. Men det kändes ändå olustigt att vara en andra klassens-anställd, på nåder uthyrd till SVT. När därför Skatteverket erbjöd henne jobb, blev hon så glad och smickrad att hon tackade ja. Tänk att vara efterfrågad och uppskattad på jobbet, en ny känsla! En känsla även jag känner igen, efter att själv ha blivit rekryterad som kommunikationsansvarig på stiftelsen Berättarministeriet som driver skrivarverkstäder för barn i utsatta områden. Tänk att de ville ha mig, en vanlig löneslav från SVT! Pia hummar igenkännande.
Det var extremt irriterande att rassarna fick rätt, de som skrivit att jag var sämsta teveprogram-ledaren i Sverige och att jag bara fått jobbet för att SVT behövde ett »blatte-alibi«.
– Det var ingen sorg att lämna journalistiken, men det var extremt irriterande att rassarna fick rätt, de som skrivit att jag var sämsta teveprogramledaren i Sverige och att jag bara fått jobbet för att SVT
behövde ett »blatte-alibi«. Och de beskrev noggrant hur jag skulle dödas och våldtas. Att rasisterna fick rätt retade mig.
Jag vet ju att du genom åren fått stå ut med mycket hat och hot, vad var människor så arga över?
– Först och främst för att jag är invandrare. Som svart är jag garanterat mer illa omtyckt än en vit. Man anser att jag får bre ut mig i rutan och ta mig friheter i ett land som inte är mitt. Dessutom är jag ju kvinna. Och det är inget jag ber om ursäkt för, vilket gör vissa män arga. Det är så lätt att ta sig ton mot en kvinna. Hatarna tycker sig ha rätt att uttrycka vad som helst just för att jag är kvinna.
Det var svårt att gå ut i direktsändning när jag just läst detaljerade beskrivningar om hur jag skulle få en kniv uppstucken i underlivet.
Hur hanterade du det?
– Vissa dagar var jobbigare än andra. Om jag kände mig låg redan innan var det skitjobbigt. Särskilt om det var detaljerade beskrivningar om hur jag skulle få en kniv uppstucken i underlivet. Att gå ut i direktsändning efter att ha läst sånt påverkade mig, det var svårt att värja sig ibland.
Men du blev ju också måltavla för en ökänd stalker, som siktade in sig på kända kvinnliga programledare, särskilt dem med utländsk härkomst. Hur gick det med den saken?
– Det slutade med ett magplask. Ingen av oss 13 eller 14 som han gav sig på fick ta emot så mycket hot som jag. Säkerhetsavdelningen på SVT var inkopplad och polisen gjorde en förundersökning som ledde till åtal. Jag hade ju läst hundratals brev och mail från stalkern, men säkerhetsavdelningen på SVT hade också tagit hand om många för att jag skulle slippa se allt. I rätten läste man upp ett av dessa omhändertagna brev och frågade om jag kände igen det. Jag kände väl igen formuleringarna, men svarade ärligt att jag inte sett just det brevet. På grund av detta ogillades åtalet och jag fick inget skadestånd! Hur kunde de välja ett brev som jag inte läst? Obegripligt. Jag var så ledsen, hoten hade pågått under många år och jag hade heller inte fått nåt bra stöd av SVT. Idag har den nuvarande säkerhetschefen på SVT bett om ursäkt och erkänt att jag blev illa behandlad.
Foto: Severus Tenenbaum
PIA HERRERA
Ålder: 50 år.
Gör: Journalist och programledare på SVT:s »Go´kväll«.
Bor: Stockholm.
Vill: Jag vill ge och få mycket kärlek. Att älska och bli älskad ger mycket energi, det är fantastiskt.
Feministisk förebild: Cissi Wallin. »Jag gillar henne, men oavsett om man gör det eller inte, gör hon ett hästarbete för alla oss kvinnor.«
Motto: »Mormor sa alltid »Det finns inga köp jag ångrar, jag ångrar bara dem jag inte gjorde«. Jag har gjort en egen tolkning och bytt ut köp mot handlingar. Jag vill prova och uppleva nya saker hela tiden. Jag hatar konventioner, älskar att vara rebell.
Men det räckte inte, du blev också misshandlad av din man.
– Det var något som kom smygande och var diffust i början. Första gången knuffade han ner mig i en öppen resväska som låg på golvet. Jag blev sittande, förvånad och chockad. Vad var det där? Blixtsnabbt bad han om förlåtelse och plockade upp mig. Jag hade svårt att tolka det som hänt. Långt senare knuffade han mig igen och jag föll ner på en säng. Det var obehagligt, men han slog mig inte då, vilket gjorde det svårt att definiera. Var det verkligen misshandel?
Men du anmälde honom till slut och han blev dömd till åtta månaders fängelse – vad var vändpunkten?
– När våldet trappats upp så mycket att han tryckte en kniv mot min hals och väste »Ikväll lever du inte«. Han hamnade på en anstalt i Mariefred där det utlovades »behandling«. Jag ombads komma dit för att medverka i hans rehabilitering, men enda skälet till att jag besökte honom var att jag ville få skilsmässopappren underskrivna. Självklart vägrade han och jag hörde aldrig nåt mer från anstalten. Efter sex månader var han ute.
Förövaren var alltså fri efter ett halvår och ni var fortfarande gifta – hur kändes det?
– Det var fruktansvärt, den värsta tiden i mitt liv. I panik ringde jag Kungsholmens stadsdelsnämnd och vädjade, sa att de måste hjälpa mig att hitta ett stödboende eller vad som helst åt honom, han kunde ju inte bo hos mig. De svarade att han sonat sitt brott och att det inte fanns nåt de kunde göra. Så jag blev tvungen att ge honom nyckeln till lägenheten och han flyttade in. Jag kunde inte vägra eftersom vi fortfarande var gifta. Det tog flera månader innan skilsmässan gick igenom och jag till slut blev av med honom.
Hur lyckades du hålla skenet uppe och samtidigt jobba utan att falla ihop?
– Jag vet inte. Min bild hade varit på varenda löpsedel och jag skulle sätta mig i rutan med vetskapen om att både tittarna och mina kollegor sett löpen. Det var vidrigt, och det kändes som om skammen var min, detta var ju innan metoo.
Vi stannar vid ämnet metoo. Jag var redaktör för boken 100 berättelser & 10 frågor som behöver besvaras som kom mitt under pågående metoo-raseri och bad Pia vara med, eftersom jag visste att hon varit med om en hel del. Hon skrev om sexövergrepp och sextrakasserier, bland annat om när hon jagades av en manlig programledare i bil som skrek att hon var en slyna och en hora och att hon skulle hoppa in i bilen när han ödslat tid på att prata med henne på krogen.
Berätta om den folkkäre teveprofilen, vad hände?
– Vi träffades ute men jag var inte intresserad. Vi pratade bara, men så ofta med män är de sjukt dåliga på att lyssna på vad man säger och läser inte signaler. Han blev äcklig och jag ville bli av med honom. Det slutade med att jag gick hem ensam och efter en stund insåg jag att jag var förföljd. Han körde upp bredvid mig, skrek och var hotfull. Jag lyckades springa ifrån honom men det var oerhört otäckt.
Fick den manlige kollegan några konsekvenser av sitt handlande?
– Jag konfronterade honom senare, och hans chef satt också med. Först sa han att han var alkoholist och inte kom ihåg händelsen. Men efter att jag berättat vad han gjort sa han att han var ledsen, att han varit ett svin, bad om förlåtelse och grät…
Vi diskuterar ytterligare två incidenter som inträffat på SVT och i båda fallen är det män vi båda känner och har jobbat med. Charmiga och trevliga, omtyckta av sina kollegor … En av dem sa till Pia att han tyckte hon var »så jävla snygg« och hade han inte varit sexuellt tillfredsställd hade han gått in på toaletten och runkat. En annan smög upp bakom henne på en personalfest och stack in hela armen mellan hennes ben bakifrån och tog ett hårt grepp om hennes underliv.
Jag försökte rannsaka mig själv, vad hade jag gjort för att männen skulle bete sig som svin? Men det kom alltid som en överraskning, för det var aldrig några inviter från min sida. Tvärtom!
Vad gör det med dig när kollegor tar sig rätten att bete sig som svin?
– Jag är van, men det är förstås förnedrande och kränkande, och förut – innan metoo – förknippat med mycket skam. Jag försökte rannsaka mig själv, vad hade jag gjort för att männen skulle göra så? Men det kom alltid som en överraskning, för det var aldrig några inviter från min sida. Tvärtom! Jag inser nu att jag varit mer utsatt än mina vita kompisar och kollegor. Det var något man inte pratade om förut, exotifieringen av svarta kvinnor.
Mina vita tjejkompisar får inte frågan om vad deras kön har för färg, om det är rosa eller brunt, eller om de är »härligt vilda i sängen«.
Vilka uttryck tar sig exotifieringen av svarta kvinnor?
– Mina vita tjejkompisar får till exempel inte frågan om vad deras kön har för färg, om det är rosa eller brunt, eller om de är »härligt vilda i sängen«. Och långt innan jag blev ett känt ansikte hände det hela tiden att man tog på mitt hår och kommenterade mitt »exotiska« utseende. Det råkar jag fortfarande ut för, som om jag är nåt sorts allmängods.
Metoouppropet #deadline samlade över 4000 kvinnliga journalister, men de som skrev under uppropet blev också kritiserade för att deras ställningstagande stred mot journalistikens krav på neutral och saklig rapportering.
Men hör det inte till mänskliga rättigheter att få säga ifrån när man utsätts för trakasserier av kollegor på sin arbetsplats? Ska man behöva tiga och lida bara för att man är journalist?
– Absolut inte! I vår kår där vi granskar andra, måste vi kunna granska oss själva också. Sopa rent framför vår egen dörr. Vi har jobbat under dessa omständigheter under lång tid, varför skulle vi inte få kräva att det upphör?
För tre år sen återvände du till SVT som programledare för Go’kväll, långköraren med 23 år på nacken och cirka 800 000 tittare i veckan. Får du lika mycket hat- och hot från den publiken?
– Nej, nu är det mer äckliga och snuskiga grejer, som antydningar om att de runkar medan de ser mig i rutan. Att jag är sexig, men nej tack – jag är faktiskt inte intresserad av deras åsikter om mitt utseende. Och att de vill ses, men nej – jag vill inte gå på date med kompletta främlingar!
På sociala medier har du inte varit rädd för att ta ställning i frågor som Black lives matter och feminism. Vad säger din arbetsgivare SVT om att du så tydligt tar ställning i sådana frågor?
– När det gäller rasism och grundläggande demokratiska rättigheter får jag uttala mig. I mitt hjärta är jag aktivist, men jag får vara det lite blygsamt så länge jag jobbar där jag jobbar. Men jag vet att jag gör skillnad genom att visa att svarta kvinnor och andra invandrare visst får ta plats. Ibland kommer det fram unga tjejer och säger att jag är deras idol. Att ha någon att identifiera sig med är otroligt värdefullt, det hade inte jag när jag var ung. Det är också viktigt att vita svenskar ser att svarta svenskar är en naturlig del av detta land. Ibland kan jag känna att jag sviker invandrargrupper för att jag jobbar på det vita SVT, men syftet är ju det motsatta – att visa att även vi med annan hudfärg får finnas.
OM SKRIBENTEN
Journalisten och skribenten Colette van Luik har under många år varit verksam inom teve och är sedan ett antal år tillbaka frilans på heltid. Hon jobbar för olika månads- och veckomagasin samt som frilansredaktör för ett bokförlag. Hon har skrivit flera böcker som blivit uppmärksammade, inte minst Svenska hjältinnor – 100 berättelser om smarta, starka & modiga kvinnor (tillsammans med Anna Nordlund) som kom förra året. En feministisk bok om häftiga svenska kvinnor, både döda och levande, kända och okända. Hon har även varit redaktör för boken #Metoo – 100 berättelser och 10 frågor som behöver besvaras, som kom 2017. Colette har också jobbat som kommunikationsansvarig på stiftelsen Berättarministeriet och pressekreterare på Roks.