Kvinnotryck frågade kvinnojourskvinnan Tina Olby och tjejjourstjejen Amanda Ferrada vad feminismen betytt för dem. Vilka var höjdpunkterna? Och bakslagen? Vad är det de saknar och vad hoppas de uppnå? Deras bidrag visar två vitt skilda perspektiv men också en starkt förenande länk: Gemensam kamp är enda vägen framåt.
Bakslagen stärker kampviljan
Tina Olby är aktivist och en av de drivande krafterna på Motala Kvinnojour. Hon är också medlem i Kvinnotrycks redaktionsråd. Här berättar hon om framgångarna och bakslagen hon upplevt som kämpande jourkvinna.
Text: Tina Olby | Foto: Roks
Efter alla mina år som jourkvinna kan jag känna av en otålighet, både hos mig själv och inom jourrörelsen i stort. Varför händer det så lite när vi vet så mycket? Nåväl, om jag tänker efter har feminismen och kvinnojoursrörelsen några fantastiska milstolpar som jag själv varit delaktig i.
Roks flitiga uppvaktning av riksdagsledamöter med förslag på motioner och i remissvar, har burit frukt på flera områden. 1988 föreslog Roks en lagstiftning mot prostitution, som presenterades i Kvinnofridspropositionen, och 1999 stiftades sexköpslagen. Flera länder har följt efter. Sveriges bästa exportvara! Jag fylls av glädje för varje torsk som åker fast.
Jag fylls av glädje för varje torsk som åker fast.
Året innan såg kvinnofridslagstiftningen dagens ljus. Utan den feministiska teorin, praktiken, aktivismen och våldsforskningen hade lagstiftningen inte betonat kvinnoperspektivet. Det kändes overkligt, men det var sant. Jag minns att vi i vår glädje ifrågasatte beslutsfattarnas nykterhet.
Sexköpslagen och kvinnofridslagstiftningen är feministiska milstolpar som alla jourkvinnor kan vara mäkta stolta över.
En sak som fortfarande gör mig både förtvivlad och förbaskad är hur trögt det går att förändra lagstiftningen när det gäller vårdnad, boende och umgänge vid separationer. Fadersrätten är som en helig ko vilket innebär att även om det framkommit att pappan utövar våld kan utgångspunkten vara gemensam vårdnad i den juridiska processen. Men att angripa kärnan i patriarkatet, fadersrätten, görs inte ostraffat. Motståndet är starkt genom föreställningen om att barn behöver båda föräldrarna och den återverkar inom juridiken med påtryckning från papparättsrörelsen. Jourerna möter konsekvenserna av detta förhållningssätt då mannen kan använda barnen som ett redskap för att komma åt kvinnan och initiera långa vårdnadsprocesser.
Ett av de värsta bakslagen kom 2005 när SVT sände dokumentärserien Könskriget. Fastän programmen senare fälldes av Granskningsnämnden orsakade de stor skada för Roks och den feministiska våldsforskningen, som vid denna tidpunkt nått framgång och inflytande i samhället på flera nivåer. Då kom motståndet som ett brev på posten – hit men inte längre. Journalistkåren och namnkunniga debattörer deltog aktivt i att misskreditera våldsforskningen och Roks som organisation. Ett motstånd som fick stort genomslag och även skadade jourerna som kunde få det kommunala bidraget ifrågasatt. Det kändes verkligen som ett orättvist bakslag och även som en personlig käftsmäll.
Metoo-revolutionen 2017 var varmt välkommen och kändes som en efterlängtad revansch – nu ska sanningen fram! Äntligen visades den stora omfattningen av mäns våld mot kvinnor och därmed bröts även tystnadskulturen. Många förvånades, dock inte kvinnojourerna och tjejjourerna som dagligen hör liknande berättelser. Till min stora glädje medförde Metoo en bekräftelse på Eva Lundgrens och hennes forskarteams utskällda omfångsundersökning, »Slagen dam« från 2001. Vid tiden då forskningsresultatet offentliggjordes var det många samhällsdebattörer som gick ut och påstod att allt var överdrivet, till och med påhittat. Metoo-revolutionen sexton år senare visade på motsatsen.
Men Metoo-rörelsen mötte också ett hårt bakslag, då flera namngivna och polisanmälda förövare svarade med att själva polisanmäla de utsatta kvinnorna.
Det som idag gör mig både nedstämd och ilsken är att såväl jourernas kunskap och erfarenheter som den feministiska våldsforskningen kan lysa med sin frånvaro i statliga utredningar, lagstiftning och myndigheter på nationell och lokal nivå. Omtolkning av våldet får i praktiken förödande följder för kvinnor och barn. Därför vill jag, och det är nödvändigt, att Roks och jourerna fortsätter kampen och står upp för den feministiska våldsförståelsen.
Som otålig jourkvinna och aktivist vet jag att våra kamper inte är en tebjudning utan ständigt möter hinder och motstånd. Bakslagen betyder egentligen bara att kampen måste gå vidare.
Kvinnosolidaritet – Sydamerika visar vägen
Amanda Ferrada är ideell jourtjej på Stockholms tjejjour och medlem i Kvinnotrycks redaktionsråd. Hon är också projekledare och koordinator för uppsökande arbete på konstmuseet Grafikens Hus i Södertälje. Hennes feministiska höjdpunkt var de kvinnliga massprotesterna i Chile som fick kvinnor över hela världen att förenas i kollektivt raseri mot mäns våld
Text: Amanda Ferrada | Foto: privat
Hade inte kvinnorna i Argentina utövat sin enorma kollektiva påtryckning skulle aborter fortfarande vara olagliga i det landet.
Jag minns fortfarande hur spänd jag var inför att se Las Tesis, konstnärskollektivet som hade nått ut med sin feministiska kampsång världen över i samband med massprotesterna i Chile 2019. De hade kommit hela vägen till Stockholms Universitet en kall vårdag i mars månad förra året och kön var lång. Inne i den stora aulan såg jag att vi var många som bar det chilenska arvet, och när Las Tesis gjorde entré började vi stampa takten till kampsången vi tidigare stått och sjungit på spanska vid Sergels Torg. Att nu befinna sig i samma rum som Las Tesis och dela deras feministiska ilska över det patriarkala systematiska våldet var en väldigt stark upplevelse. Det kändes i hela kroppen att vi hörde samman, kvinnorna från Sydamerika och vi, i vår gemensamma kamp.
Men det som fortfarande ligger kvar hos mig efter den dagen är hur en kvinna blev tystad i rummet.
En kvinnlig forskare från Holland hade bjudits in och föreläste på krokig spanska om kvinnors situation i Sydamerika, hur många som var ute på arbetsmarknaden idag. Många i aulan började ropa att de redan kände till sydamerikanska kvinnors historia, men hon fortsatte redovisa sina siffror.
När det var dags att ställa frågor reste sig en kvinna från min bänkrad och sa: »Jag skulle vilja problematisera aspekten av att ni har bjudit in en vit europeisk kvinna som ska lära oss hur det är att vara kvinna i Sydamerika.« Hon hann knappt avsluta sin mening innan en våg av röster höjdes mot henne. Att hon skulle vara tyst, att hon skulle försvinna, sluta störa, sluta förstöra. Även om hon inte var ensam om sin åsikt slutade det med att hon lämnade rummet.
Hon blev nedtystad. Det fanns inget utrymme för den sortens ifrågasättande. I detta finns det något som är laddat, en underliggande historia av kolonialism, och även hur Europa historiskt har förhållit sig till Sydamerika. Det som den tystade kvinnan försökte få fram var att den nuvarande maktordningen, där vitheten är överordnad, skymmer sikten för andra kvinnors verkligheter.
Det som skrämde mig den dagen var oförmågan att lyssna på den kritiken.
En av de organisationer i Sverige som solidariserat sig med massprotesterna i Chile är DÖTTRAR För Internationell Solidaritet. Jag frågade dem vad den feministiska rörelsen i Sverige kan lära sig av de chilenska kvinnornas folkliga manifestationer. Svaret blev att den emanciperade vita västerländska kvinnan har varit ett ensidigt ideal och att alla kvinnors liv med alla olika förutsättningar måste inkluderas i kampen.
Orden lever vidare inom mig.
Jag ser en enorm självgodhet kring feminismens fäste i Sverige. Jag ser den »vita feminismen« som väljer att inte engagera sig i frågor om rasism eller andra former av förtryck som inte riktar sig mot dem själva. Hur kan vi prata om kvinnliga rättigheter om vi inte kan se det som händer utanför vår egen världsbild? Vi behöver väga in olika maktordningar och identitetskategorier, se hur homofobi, transfobi, islamofobi, rasism, klasshat, kvinnohat och andra former av förtryck samverkar och förstärks. Det är minst lika viktigt att ryta till när någon blir utsatt för rasism som för kvinnohat.
Nu när demokratin håller på att sakta men säkert hotas runt om i Europa och även i Sverige med de högerpopulistiska krafterna så är det viktigare än någonsin att reagera starkt. Det var inte så längesedan som Steven Jörsäter, Sverigedemokrat och ledamot i kultur- och fritidsnämnden i Täby, ville stoppa författaren Moa-Lina Olbers Croall från att komma och prata om sin bok om att vara trans. SD-ledamöter i utbildningsutskottet ville skära ner på »genusindoktrineringen« på högskolorna. Aborträtten håller på att hotas runt om i Europa. Men vill vi ha förändring måste vi gå samman, ut på gator och torg, och visa var vi står. Hade inte kvinnorna i Argentina utövat sin enorma kollektiva påtryckning skulle aborter fortfarande vara olagliga i det landet.
En av feminismens största milstolpar för mig var när jag såg nästan en miljon kvinnor marschera på gatorna i Santiago på Internationella kvinnodagen förra året. Det är den styrkan jag vill att vi tar efter. Det är den feminismen jag tror och hoppas på.