De flesta tycker nog att den som begår brott eller överträdelser bör ställas till svars och själv ta konsekvenserna. Men det finns undantag, då omgivningen bildar sköldar, skyddsnät, stötdämpare och stödhjul så att den som är skyldig ska slippa bära hela skulden. Undantagstillståndet inträffar märkligt nog oftast när det handlar om män som kränker kvinnors rättigheter.
Vilka är det som håller dessa män om ryggen, som slätar över, ser mellan fingrarna, förnekar deras handlingar eller rätt och slätt skyller på kvinnorna som både fick ta första smällen av mannens gränsöverskridanden och sen ytterligare smällar i form av omgivningens passiva, aktiva, tysta eller uttalade medgivande av mäns rätt att behandla kvinnor och tjejer som skit? Ja, vilka är förövarnas försvarare och varför sviker de den utsatta?
Kvinnotryck visar ett sexpack försvarsmekanismer som möjliggör mäns våld mot kvinnor.
Text: Unni Drougge | Illustration: Lisa Medin
Förövarens sex supportersystem
1Huskvinnorna
Kvinnosolidaritet är inget som automatiskt uppstår hos varje individ som räknar sig till kvinnokönet. Tvärtom är sexismen och det manliga perspektivet så invävt i kvinnors och tjejers dagliga liv att detta synsätt ofta betraktas som naturens ordning. Att ställa sig på maktens (patriarkatets) sida ger därför bättre utsikter att få del av de favörer som män kan tillgodoräkna sig genom sin könstillhörighet. För att citera Ebba Witt-Brattström: »Att buktala patriarkatet ligger i kvinnoförtryckets natur, det är vad socialisationen till kvinna går ut på.«
Att kvinnor ofta svansar runt män och håller medsystrar på mattan är med andra ord en inlärd strategi som bevisligen belönas av manssamhällets agenter, medan motsatsen bestraffas. En av dem som tycks ha valt belöningarnas väg är Joanna Williams, brittisk författare, föreläsare och debattör med inriktning på utbildning, familjepolitik och genusfrågor. Hennes senaste bok kom nyligen ut i svensk översättning, med titeln »Behöver vi fortfarande feminismen?«. Joanna Williams tycker att feminismen redan uppnått sitt mål och att frågorna som rörelsen driver idag, däribland metoo, enbart är till skada för kvinnorna själva.
Ståndpunkterna som Williams för fram kan å andra sidan, ur en feministisk synvinkel, vara tecken på kvinnligt självskadebeteende.
Ur The Handmaid’s Tale. Foto: Hulu
2De »opartiska«
Ett vanligt sätt att slippa ta avstånd från vännen eller kollegan som begått våldshandlingar mot en kvinna är att inta en klädsamt neutral hållning. Man vill inte vara part i målet, inte sätta sig till doms, det finns ju två sidor av saken och det krävs två för en tango. Den som använder sådana argument vill framstå som en seriös och eftertänksam person. Men bakom orden ruvar själviska intressen, såsom pengar, status, makt och bekvämlighet. Den som säger sig vara opartisk när det handlar om att en part använder hot, våld och tvång mot den andra har i själva verket valt sida. Förövarens sida.
Foto: Shutterstock
3Farligt fega flocken
Ett läroboksexempel på farlig flockmentalitet är det uppmärksammade fallet i Bjästa, då en hel bygemenskap slöt upp kring killen som våldtagit en av skolans tjejer. Bland annat drog de igång en näthatskampanj mot den brottsutsatta och hennes familj. Exemplet avslöjar också att manliga medlemmar i en social gemenskap är mera värda än de kvinnliga, vilket gör att en våldsutsatt kvinna hellre offras än en manlig förövare. Valet måste sen sminkas över, vare sig det sker genom att svartmåla den utsatta, genom kollektiv förnekelse av det begångna brottet eller genom att bagatellisera sexuella kränkningar – så som många kritiker av metoo-uppropet gjort, och gör.
Det utmärkande för flocken är att den när som helst kan byta läger. Börjar marken mullra under förövarens fötter, rusar flocken åt andra hållet. Flockmedlemmarna har inga andra mål än att känna sig trygga i sin egen flock.
En vetenskaplig rapport, publicerad i tidskriften »Interface« (17/12/14), kom fram till att människor idag är så upptagna av att apa efter grannen att de tappar bort förmågan att göra egna bedömningar. Men när viljan att anpassa sig går ut över individernas eget omdöme minskar också förmågan att se och tolka viktiga förändringar i omvärlden, vilket på sikt hotar gruppens överlevnad.
4Privatpartiet
Även om den privata sfären länge ansetts utgöra en kvinnlig domän, har rätten till privatliv främst varit reserverad åt män.
I medierna är det en underförstådd regel att kvinnor och tjejer ska fläka ut sina intima zoner in i minsta hudveck. Kvinnors själsliga och kroppsliga lidanden är mums för allmänintresset, bara det inte samtidigt framkommer att det är en man i deras närhet som åsamkat dem dessa lidanden. Då klampas det in på helig mark, för då är det ju en mans privatliv som hängs ut till allmän beskådan. Det passar sig verkligen inte, och försvarsargumenten ställer sig genast i givakt framför den kvinnliga glappkäften.
Man ska skilja på sak och person, brukar det heta. Andra argument är att man inte ska blanda ihop mäns privatliv med deras yrkesliv, i synnerhet om de innehar högre befattningar, är välkända eller folkkära, och dessutom bör oskyldiga anhöriga skonas från sådan vetskap.
Sammanfattningsvis måste mannens privatliv skyddas så att han oinskränkt ska kunna inkräkta på kvinnors privatliv och underliv.
5Den goda hustrun
När en gift man i uppsatt position avslöjas för sexuella övertramp kan han oftast räkna med att hustrun lojalt står vid hans sida och styvnackat tar honom i försvar.
Kayla Moore. Foto: VisirEtt av många exempel är den djupt konservative politikern Roy S. Moore, som kandiderade till senatorsvalet i Alabama 2017 då nio kvinnor klev fram och berättade att han sextrakasserat och förgripit sig på dem medan de var tonåringar. Hustrun Kayla backade genast upp sin äkta hälft och bedyrade hans oskuld på Facebook, men när han gick miste om senatorsposten hävdade hon att det Pulitzerpris-belönade avslöjandet var en politisk komplott mot hennes och makens enträgna motstånd mot bland annat samkönade äktenskap.
Här i Sverige har den förre akademiledamoten Katarina Frostenson, som obändigt stod bakom sin våldtäktsdömde man Jean-Claude Arnault, nu kommit ut med en bok om sin egen syn på saken.
6Stjärnalisterna
Långt före chockumentären »Surviving R. Kelly« blev en världssnackis hade varenda nyhetsredaktion i USA fått skandalen rätt ner i knäna. Att den firade R&B-stjärnan var en serievåldtäktsman, vars rov bestod av svarta tonårstjejer, var nämligen ingen hemlighet bland journalister.
Redan i slutet av 1990-talet publicerade musikjournalisten Jim DeRogatis, numera professor på Columbiauniversitetet, ett stort undersökande reportage om R. Kellys härjningar som gett dussintals flickor men för livet. Skribenten hade nagelfarit en mängd rättsdokument, sökt upp och fått vittnesmål från ett hundratal personer och han hade sett superstjärnans videofilmade våldtäkter, bland annat en där han kissade i en flickas mun. Men DeRogatis kunde också se varför den uppenbare förövaren inte fällts i ett enda av alla dessa mål – brottsoffren och deras anhöriga fick betalt för att dra sig ur. Reaktionerna från övriga medier på denna grundliga genomgång blev dock bara en axelryckning. R. Kelly var en världsstjärna, punkt slut.
Nästan 15 år senare, 2013, valde det mest prestigefyllda musikkritikerforumet Pitchfork att ha R. Kelly som huvudnummer på sin stora musikfestival, vilket DeRogatis riktade skarp kritik mot. Hans fördömanden väckte ont blod bland branschkollegor, och många avfärdade honom med beskyllningar om att han hakat upp sig på R. Kelly, att han var avundsjuk på artistens enorma framgångar och egentligen bara var ute efter egen uppmärksamhet.
– Ja, det är ju väldigt bekvämt att bullshitta bort ett problem så där, fräser DeRogatis ifrån i en intervju i »The Village Voice« (2013/12/16). Samma sak när svarta tjejer klagar på att de blir
behandlade som skit, fortsätter han. Då viftas de bort som »bitches«, »hos« och »gold-diggers«.
DeRogatis har inte mycket till övers för sin egen yrkeskår.
– Okej att många journalister inte kan skriva, säger han, men de kan ju för fan inte ens läsa! Vill man verkligen veta vad den här mannen ställt till med är det bara att läsa igenom de offentliga
handlingarna, eller varför inte R. Kellys självbiografi – till och med där får man ju veta vad han haft för sig.
– Men det största problemet och den mest deprimerande slutsats jag kan dra av denna historia, avslutar Jim DeRogatis, är att ingen i det här samhället betyder så lite som en ung svart kvinna. Ingen!