Nära det vilda hjärtat

Varje kvinna som anmäler eller berättar om en mans övergrepp får räkna med att omstöpas till kaninkokerska i den manliga fantasin om kvinnor som blivit galna av hämnd på en man som sårat deras känslor. Efter sin skilsmässa blev Ebba Witt-Brattström själv intryckt i rollen som bitter hämnerska. Men hon tycker att hon fått sin upprättelse. Och med en brinntid som få står hon ständigt i stridens hetta, som kvinnokampens egen olympiska eld. Här möter hon den yngre och lika envist flammande elden Kajsa Ekis Ekman i ett samtal om mäns lögner och förbannade dikt.

Text: Kajsa Ekis Ekman | Foto: Severus Tenenbaum

Varför är det så svårt för offer för sexualbrott att bli trodda? Det är den stora frågan i Ebba Witt-Brattströms kommande bok »Historiens Metoo-vrål«, som hon just nu håller på att lägga sista handen vid. En utskrift av omslaget ligger på bordet, där en staty av en gråtande Afrodite figurerar, hämtad från Akropolis-museet i Aten. Afrodite utsattes enligt legenden för ett våldtäktsförsök på Cypern, men flydde och sperman hamnade på marken.
– Varför försvinner alltid det som rör kvinnor ner i det svarta hålet? frågar sig Ebba och redogör för den socialantropologiska teori hon använder sig av, om den »vilda zonen«: sexualitet, barnafödande, amning, övergrepp, våld. Detta ryms inte i männens begreppsvärld, fortsätter hon. Det är inget de minns.

Är det därför de inte tror på kvinnors berättelser?
– Det finns en lång tradition av att inte tro på kvinnor. Som det står i Hávamál: »Ungmös ord ska ingen tro«. Misstron är alltså inte begränsad till Bibeln och Koranen, utan finns i gammal nordisk eddadikt. Den första kvinnan i svensk historia jag har hittat som anmälde våldtäkt är Sophie Sager, 1848. Hennes hyresvärd blev dömd på grund av läkarens vittnesmål, och här har vi en rak linje till idag: hade det inte varit för psykoanalytikerns journalanteckningar hade Jean-Claude Arnault inte blivit fälld. Någon annan måste kunna stödja kvinnan. I vissa länder måste det till fyra manliga vittnen för att kunna fälla någon för våldtäkt, vilket gör det praktiskt omöjligt.
− Just detta är en drivkraft i metoo. Vi är så många: tro på mig! Nu måste män konfronteras med det här, därför att de inte kan avfärda alla.

Det har ju funnits alla möjliga fantasi­rika bortförklaringar till våldtäkt i svenska domstolar de senaste åren. Att en ung tjej höll ihop benen för att hon var blyg, att en flicka själv stoppade in fosterpappans sperma i underlivet, och senast att en man »råkade komma åt« insidan av en kvinnas vagina när han simmade. För att inte tala om Fittjadomen.
− Jag har ägnat sommaren åt att gå igenom vittnesmål, och de som säger att »män får sina liv sönderslagna« av falska anklagelser borde verkligen ta en titt på alla de kvinnor vars hela liv präglas av trauma och PTSD efter övergrepp. Hur man ens kan få för sig att kvinnor bara skulle anmäla som ett fritidsnöje är obegripligt, när man vet att det är som en andra våldtäkt att behöva konfronteras med mannen och få intima frågor om sex.

De som säger att »män får sina liv sönder­slagna« av falska anklagelser borde verkligen ta en titt på alla de kvinnor vars hela liv präglas av trauma och PTSD efter övergrepp.

Blir det bättre eller sämre tycker du?
− Idag har kriget mot kvinnan trappats upp. Att det är fler gruppvåldtäkter är ett exempel. Den typiska förklaringen till våldtäkter i krig är att det ska »förnedra fienden« men snarare är det för att stärka sammanhållningen i gruppen. Jag skriver i min bok om våldtäkterna under Vietnam­­kriget och de japanska soldaternas massak­rer i Nanking i Kina. Det finns ingen attraktion där, det är som Slavenka Drakulic skriver om våldtäkterna under kriget i Jugoslavien:»som om jag inte vore där, de ställde sig upp och visslade och glömde«.

Hur är det att skriva om såna här saker, är det inte fruktansvärt tungt?
− Man blir en bärare av allt det vi vet som bryter vallen av tystnad. Metoo är bara den senaste vågen i vittneslitteraturens historia, som börjar redan år 1 i vår tide­räkning med Ovidius. Men jag måste också se ljuset i tunneln. Sista kapitlet handlar om alla de män som inte hatar kvinnor.

Men hur kommer det sig att många män som inte själva våldtar, ändå betraktar offer med någon slags automatisk skepsis? Efter Fittjadomen gick mängder av manliga kändisar ut och försvarade den friande domen. Viktor Banke, Göran Lambertz med flera skrev att hon inte var tillförlitlig.
– Vi lever i en kultur som bara kan tycka synd om män. Män lär sig inte att se världen genom andras ögon. De kan inte gråta kvinnors tårar. Framför allt, skulle jag säga, tror män att kvinnor är ute efter hämnd. De får för sig att kvinnor anmäler för att hämnas för att de är sårade. Och det speglar hur de själva tänker: öga för öga, tand för tand. Bara manliga författare skriver fram kvinnor som vill ha hämnd, från Ovidius till Stieg Larsson. Lisbeth Salander är därför en typisk karaktär skapad av en man. Få kvinnor skriver om hämnd. Det är Märta Tikkanen och Virginie Despentes.

En av de mest misogyna böcker som funnits handlar indirekt om mig. Men den ses inte som en hämndbok.

Och Helen Zahavi, minns du 90-tals­romanen »En jävla helg«?
− Ja, just det! Men kvinnor vill sällan ha hämnd. De vill ha upprättelse!

Och du?
− Jag har fått min upprättelse. När jag kom ut med »Stå i bredd« skrevs det också att jag ville ha hämnd, därför att jag beskrev hur 1970-talets kvinnolitteratur fick sin backlash på 80-talet med Kris-gruppen, där Engdahl ingick. Då hette det att jag var ute efter honom. Hur ska jag som intellektuell kunna skriva då om jag inte får kritisera? Sen skrev jag »Århundradets kärleks­krig«. Då sa alla: Hur kan du göra så här, vad tycker barnen? Ingen tänkte på att »Den sista grisen«, hans bok, en av de mest misogyna böcker som funnits, indirekt handlar om mig! Han har bara haft en kvinna i sitt liv, så någon annan kan han inte syfta på. Men den ses inte som en hämndbok, trots att där står en massa saker som att kvinnan är ett evigt tomrum och att penetration är mannens seger över kvinnan. Det är våldtäktsideologi på formel! Men nehej nehej, han var så fin, han vägrade att kommentera, jag däre­mot kallades en hämndgirig intrigant KVINNA! Men sen kom metoo, och hela Akademien rasade ihop.

Och då tänkte du ha ha!
– Nej jag tänkte: nu ser alla. Nu ser alla det jag talat om.

Tror du att övergreppskultur är mer utbredd i högre samhällsklasser?
− Det är definitivt mer utbrett bland makt­män. De blir höga på makt. Arnault tyckte ju dessutom att svenskar var bonniga, inte riktiga män, och hyllade en viss typ av estetik som var väldigt macho. De Sade, Bataille…

Detta har jag tänkt mycket på: relationen mellan estetik och praktik. Jag har skrivit en del om Michel Houellebecq, vars litteratur handlar om ett modershat och en önskan att samhället ska garantera huvudpersonen sexuell tillgång till kvinnor. Runt honom samlas en mängd män av en viss typ som man märker älskar honom just för kvinnohatet, men de vill inte säga det utan låtsas som om det är »litteratur« och »estetik« men de vill aldrig diskutera vad romanerna verkligen handlar om.
− Houellebecq är en Arnault-typ. Det är en manstyp som aldrig har förlåtit sin mamma för att hon har kastat ut honom i livet. De har en väldig osäkerhet och lever för att sätta skalpar i ett bälte. Man ska tycka att han är jättehäftig, men det är inte viktigt att kvinnor offras på vägen.

Hur var Arnault egentligen, du måste ju ha sett honom under många år, var han en sån som gick runt och tafsade på folk hela tiden?
− Ja, gud ja. Jag var med när han tafsade på kronprinsessan. Jag, Horace, kungen och två ledamöter till står och pratar med Victoria, och då smyger Jean-Claude upp bakifrån och drar i hennes klänning hela vägen ner till rumpan. Hennes adjutant var snabb och slet bort honom med en gång. De har alltid en adjutant som ska skydda dem.

Men vad sa Victoria då?
− Hon var komplett chockad. »Oj« sa hon, som om det hade varit en insekt som bitit henne. Hon fattade ju ingenting, hon hade ingen vana vid sånt här.

Tänkte du aldrig på att anmäla honom?
− Jag har sagt till flera gånger. »Lägg av« och sånt. Men det är också svårt i och med att många unga flickor har sagt »Nej det är okej, det är ingen fara«. De här flickorna hoppas att de ska få möjligheter genom att vara med honom och då ska jag komma som en gammfeminist och lägga mig i.

Jag skrev en artikel om varför Horace Engdahl ändrade sig angående utredningen av Arnault och Akademien. Varför tyckte han först att det var en bra idé, för att plötsligt vända om och försvara Arnault trots att han förstörde sitt eget rykte och hela Nobelpriset på kuppen? Är det så att Arnault har en hållhake på honom, vad tror du?
− Många har gissat offentligt att det rör sig om en hållhake. Vad menade Sara Danius när hon skrev att hon i Akademien lärt sig ordet »honey trap«? En honey trap är en person som skickas in som missil, för att förföra och utpressa någon. Och Jean-Claude arbetar med hållhakar.

Varför säger han inte allt nu då, när han är dömd?
− Jag tror han börjar tala efter domen i hovrätten. Vi har inte sett slutet än. Om han går under kommer han att ta alla andra med sig. Därför vill ledamöterna så desperat rädda honom.

Men Katarina Frostenson då, jag fattar inte varför hon försvarar honom?
− Hon är nog mer insyltad än vad man kan tro. Båda är anklagade för ekobrott, och kanske har hon varit med på vissa av sakerna han ägnat sig åt. Sen är det så här att patriarkatet inte skulle överleva en dag utan handmaids. Atwoods bok och serien ger en analys av hur kvinnor positionerar sig i patriarkatet: fruar, tanter, tjänstekvinnor och sen okvinnor. Jag är jävligt trött på tjejer som försvarar detta, kan jag säga.

EBBA WITT-BRATTSTRÖM

ÅR 65
GÖR Prof i nordisk litteratur på Helsingfors Universitet
BOR Stockholm
VILL Uppleva ett jämställt samhälle
FEMINISTISK FÖREBILD Många, historien vimlar av dem. Moa Martinson om jag måste välja
MOTTO Inget är så obehagligt som att bli hängd i tysthet (Voltaire)


Om skribenten

Författaren och journalisten Kajsa Ekis Ekman är en av Sveriges mest framstående vänsterdebattörer.

Med sin orädda kritiska blick inför samtidens mest brännande frågor har hon fått en unik ställning i offen­tligheten. Hon har även blivit internationellt känd, inte minst för sin granskning av drivkrafterna bakom den världs­omspännande handeln med kvinnors kroppar. Hennes bok »Varat och varan: prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan« är en milstolpe inom feministisk litteratur och har översatts till ett flertal språk.

Som talare har hon gästat prestigeburna arenor och bland annat hållit ett TED-talk i Aten. Men hon har också suttit fängslad i Tel Aviv som aktivist i Ship to Gaza-projektet.

Kajsa Ekis Ekman publicerar sig såväl i mindre vänsterpublikationer (ETC, Flamman) som i breda rikstäckande dagstidningar (Dagens Nyheter, Metro, Aftonbladet).

För sin modiga aktivism och sin folkbildargärning belönades hon 2016 med Sara Lidman-priset.