Kvinnotryck 4-2017, del av illustration Lisa Medin

Nog med knog

Kvinnor jobbar ihjäl sig

Majoriteten kvinnor har genom historien fått slita hårt för att mätta munnar och få tak över huvudet. Det som skiftat är värderingen av kvinnors arbete. Och hur mycket vi än diskuterar vad som ska värdesättas och hur det ska belönas, ställer sig ändå kön eller genus i vägen.

Kvinnotryck 4-2017 Illustration Lisa Medin

Om kravet är att delta i förvärvslivet i samma utsträckning som män, då ges kvinno­dominerade yrken lägre status och lön. Att vårda bilar värderas högre än att vårda barn, och så vidare. Ett sätt att försöka jämna ut det är satsningar som ska locka fler kvinnor att söka sig till »manliga« yrkes­domäner. Men om kvinnors status och lönevillkor ska höjas genom att träda in på arenor som fått högre status och lönevillkor för att verksamheten är mansdominerad, då accepterar man ju samtidigt att mäns yrkesarbete är viktigast och således förtjänar högre lön och status. Efter arbetsdagens slut är det dessutom kvinnor som utan ersättning utför lejonparten av de sysslor som är nödvändiga för att hålla igång lönearbetet. Och så svänger pendeln åt andra hållet, där lösningen går ut på att istället ge traditionellt kvinnliga arbetsuppgifter socialt erkännande genom att exempelvis erbjuda ekonomiskt stöd åt kvinnor som väljer att ta hand om sina barn i hemmet. Men då uppmuntras samtidigt en syn på kvinnan som biologiskt predisponerad att ägna sig åt vård, omsorg och hushållsarbete, vilket konserverar det könsrollsmönster som begränsat kvinnors inflytande över samhällslivet.

Motsättningen mellan likhets­feminism och särarts­feminism har varit det stora ideologiska trätoämnet genom den feministiska rörelsens historia och har i hög grad präglat de olika teoribildningarna. Den första att åskådliggöra denna konflikt var den legendariska kvinnokämpen Mary Wollstonecraft, med sin klassiker »Till försvar för kvinnans rättigheter« (1792)*. Svårigheten – eller omöjligheten – att åstadkomma jämställdhet i ett patriarkalt samhälle, eftersom de två motstridiga synsätten härrör ur själva patriarkatet, detta olösliga problem har sedermera myntats som »Wollstonecrafts dilemma«.

Text: Unni Drougge | Illustration: Lisa Medin

 


1Från kvinnokraft till arbetskraft

I det småskaliga jordbrukssamhället härskade patriarkatet på ett över­gripande plan, men i det dagliga livet rådde kvinnor över sina egna arbetsområden som var helt nödvändiga för den självhushållande ekonomin.

Med industrialiseringen tog fabrikerna över ölbryggning, tygframställning, livsmedelsförädling och annat hantverk som kvinnor med stolthet utfört i hemmet. Eftersom alla nödvändiga varor då måste köpas istället för att egentillverkas tvingades landsbygdens folk in till städerna för att lönearbeta. Ingen skillnad gjordes på män, kvinnor och barn när det gällde tungt slit. Men trots det jämställda slitet fick kvinnor sämre lön för mödan.

 


2Det beskyddande herraväldet

När den mansdominerade arbetar­rörelsen insåg kvinnornas konkurrenskraft höjdes röster om en särskild kvinnoskyddslagstiftning. Med förevändningen att kvinnors barnalstrande förmågor kunde ta skada, genomdrevs ett förbud mot kvinnligt nattarbete, trots protester från kvinnorna själva. Följden blev att kvinnor utestängdes från flera yrkesgrupper, däribland typografyrket. Istället fick de bli tjänstehjon i de väl­bärgade familjernas stora stadsvåningar.

 


3Dockhem åt alla!

Under 1900-talets första decennier fick de arbetande kvinnorna kämpa hårt för brödfödan, ofta med en arbetsdag på över 12 timmar. Värst var det för de ogifta, som tvingades jobba även söndagar. Men chanserna att befrias från löne­slaveriet och gå över till hemmafrutillvaron ökade i och med arbetarrörelsens (manliga) organisering i fackförbund som förhandlade sig till högre löner. Borgarklassens livsstil, där mannen var familjeförsörjare och kvinnan ansvarade för hemmets plikter, spred sig då även till arbetarklassen.

På 1950-talet nådde hemmafruidealet sin höjdpunkt, och husmoderns uppgifter togs på största allvar. Den förvärvsarbetande mannens plikt att försörja sin hemarbetande hustru kvittades mot två hemlagade mål mat om dagen i ett skinande rent hem.

 


4Daghem åt alla!

På 1960- och 70-talet blomstrade samhällsekonomin, industrins hjul gick på högvarv och efterfrågan på arbetskraft var större än utbudet, vilket gav arbetarrörelsen ett historiskt unikt övertag. Med vind i seglen från den allmänna framtidsoptimismen och de stora ungdomskullarnas revoltanda, svepte andra vågens feminism fram över västvärlden. Bilden av den rekorderliga husmodern med sitt blankputsade silver byttes ut mot en valium­knaprande, hålögd figur, instängd i hemmafrutillvarons mördande tristess. Den här gången var det inte för att slippa svälta eller gå i prostitution som kvinnorna tågade ut ur hemmen. Målet var att frigöra sig från patriarkalt förtryck på alla plan, och vägen dit gick via ekonomisk självständighet.

Kvinnornas inträde i arbetslivet sammanföll smidigt med avskaffandet av sambeskattning mellan makar och med industrins behov av att frigöra den stora arbetskraftsreserv som kvinnor utgjorde. För att det skulle ske behövde barnomsorgen byggas ut, och de sysslor som kvinnor förr skötte i hemmet organiserades som lönearbete, men det var fortfarande kvinnor som utförde dem.

Den nya kvinnorörelsen hade också öppnat ögonen på kvinnor som efter en hård arbetsdag förväntades fortsätta arbeta med hushållsbestyr medan mannen låg på soffan. I takt med de ökade kraven på delad markservice ökade även antalet skilsmässor, där kvinnorna fick ta den ekonomiska smällen och på köpet ofta fick slita dubbelt som ensamstående mammor.

 


5Pigor åt alla!

När de flesta försök till jämställd markservice visade sig fruktlösa och många kvinnor kapitulerade genom att gå ner till deltidsarbete, lanserades förslaget om avdragsgill hushållshjälp. Med det skulle kvinnor bli mer konkurrenskraftiga på arbetsmarknaden, i synnerhet inom karriäryrken, och även lyfta upp kvinnor ur det otrygga svartjobbsträsket. Förslaget blev till en början hårt kritiserat och kom att kallas »pigskatt«. Men Rut-avdraget klubbades till sist igenom och är numera allmänt accepterat.
Förr var det de arbetsbefriade borgerliga husfruarna som höll sig med tjänstekvinnor, bekostade av deras välbeställda makar. Idag är det karriärkvinnorna som kan anlita hushållsnära tjänster med hjälp av skattesubventioner. Men fortfarande är det kvinnor som får ta hand om lågstatusgöromålen som deras privilegierade systrar befriats från.

 


6Biologins baksidor

Graviditet var ingen sjukdom, sa man – det var bara att jobba på som vanligt. Och förlossningssmärtor skulle ingen kvinna behöva utstå i ett modernt samhälle, varför nya smärtlindringsmetoder infördes. Som följd fick fler förlossningar avslutas med sugklocka, vilket i sin tur ofta orsakade förlossningsskador.
Efter några årtionden av likhetstänkande, då den kvinnliga biologin skulle göra minsta möjliga väsen av sig krävde den yngre generationen feminister en politisering av specifikt kvinnliga kroppserfarenheter. Under 00-talet uppstod så »mensaktivismen« och frågan om betald mensfrånvaro ett par dagar i månaden håller på att vinna gehör. Nyligen skapade ett brittiskt storföretag goodwillvinster genom att erbjuda kvinnlig personal mensledighet.

 


7Otryggare kan ingen vara

Lönearbetet har spelat en stor roll för kvinnors självständighet och tillgång till andra sociala sammanhang än familjen. Men det har också medfört otrygghet och ohälsa. Inte nog med att den lågavlönade välfärdssektorn sysselsätter flest kvinnor, den har också gjort arbetsbelastningen omänskligt tung med åtstramningar och lönsamhetskrav.

Och när kvinnor inget hellre vill än att få kortare arbetstid ropar facket efter heltidsarbete. Är det då konstigt att längta hem igen?

På 2010-talet fick »cupcakefeminismen« genomslag. Den uppstod bland yngre bloggerskor som nostalgifrossade i husmorssysslor. Och det porrdreglas över inrednings- och matlagningsprogram som aldrig förr. Kanske är det för att den breda hemmafruföre­teelsen egentligen bara är ett historiskt undantag som den utövar en så stark lockelse. Eller så handlar hemmafru­drömmarna helt enkelt om ett liv utan stress. Ett liv i trygghet, sett genom den milda bakgrundsbelysningen från ett 1950-tal där terrorbalans, neurosedynskador, homohat och rasism filtrerats bort. Ja, och så liksom det gamla vanliga: mäns våld mot kvinnor. I hemmet.

För hemmet har aldrig varit den trygga plats vi längtar till. Tvärtom vet vi att hemmet är en riktigt farlig plats för kvinnor. Det är i stort sett farligt att vara kvinna – i hemmet, på skolan, i det sociala umgänget och på arbetsplatsen.

Men när dagens yngre feminister krävde »trygga rum« blev de äldre arga för att det förmedlade en syn på kvinnan som så vek och ömtålig att hon var i behov av särskilt skydd.
Och där är vi tillbaka i Mary Wollstonecrafts berömda dilemma.

Kanske är det läge att snart göra slag i saken och tillsammans rasera patriarkatet. Kvinnor kan det också – eller hur?