Nytt perspektiv missar målet

Jenny Westerstrand, foto Frida Ekman

Samhällets och politikens syn på mäns våld mot kvinnor har rört sig under de senaste 50–60 åren. Från att – om problemet ens har lyfts – skuldbelägga kvinnan, till att fokusera på kopplingen kön, makt och våld och de processer som startar i och med hans våldsamhet.

Man gick från att söka orsakerna till hans våldsutövning och leta hos individerna (kvinnan och den våldsutövande mannen) till att se hur våldet påverkar parterna, hur det formar livsutrymmet och självförståelsen. Utvecklingen gick från att leta våldets orsaker till att ta våldets konsekvenser och sammanhang som utgångspunkt för politiken.

Nu svänger pendeln igen. Politiken är tillbaka i jakten på förklaringar till hans våld. I ambitionen att hitta förklaringarna skapas komplexa modeller som ska täcka
in den myriad av omständigheter som omger varje enskild våldsutövande man.

Det sker genom att kombinera ett struktu­rellt perspektiv med ett fokus på individen. Det strukturella perspektivet handlar om den kultur som möjliggör mansvåldet, medan förklaringen till just hans våld letas hos mannen själv, hos individen.

Geom fokus på »individ – struktur« formas det sociologen Nea Mellberg kallar »allt och inget-perspektivet« eller »den socioekologiska modellen« (Mellberg 2004). Här antas normer, samhälle, relation och person verka i en dynamik som kan förklara att den enskilda mannen tar till våld.

Parallellt med återgången till att förklara varför våldet uppstår talar politiken om att ta brottsoffrets parti genom att lägga ansvaret på våldsmannen. Genom ett massivt fokus på förebyggande arbete menar man att detta ansvar tydliggörs, vilket också framhålls i de program som syftar till att få våldsamma män att sluta slå. Äntligen fokus på gärningsmannen!

Men tänk om det inte går att förklara varför den man som är våldsam är våldsam? Tänk om den socioekologiska resan mot att förklara hans agerande landar i ett gigantiskt samhälleligt intresse för hans person, med användande av oerhörda resurser till personlighetsutredningar och samtalsprojekt, mansjoursfinansiering och intresse för hur våldsmännen känner, vad de säger och hur de mår? Det vill säga, en direkt upprepning av hans eget perspektiv i den relation där han varit våldsam. Fokus: Mannen. Utan att svar finns att få. För hit pekar resultaten.

Våldsmännen kan i kravlös och i skönt möblerade miljöer tala om kriminella handlingar, med bibehållen frihet och med tillgång till barn och kvinna i relationen.

Är denna politiska utveckling rent av det våldsamma, manstillvända samhällets perfekta sätt att få arbeta mot mäns våld mot kvinnor med garanterat resursanvändande – vilket signalerar politisk prioritering – samtidigt som kvinnor marginaliseras och försvagas?

Hur ska vi annars förstå att de verksamheter som nu byggs upp omtalar den våld­samma mannen i aldrig så empatiska ordalag? »Vi träffar mycket ledsna och skamsna män som vet med sig att de har gjort det värsta man kan tänka sig – skadat någon de haft en kärlek till« säger de som företräder samhällets nya svarta – behandling av våldsmän (Projekt UTVÄG Västra Götaland).

Alla de kvinnor som kallats hora, fitta, dumma kossa och som har begränsats, hånats och slagits, tolkas nu genom denna rännil av ångrande män i ett ljus som långt ifrån överensstämmer med deras egen bild av situationen. Verksamheterna når kanske en promille av de män som är våldsamma i sina relationer. Ändå måste behandlarna slita som djur för att förmå de få frivilliga som söker deras tjänster, att se sig själva som ansvarig för sitt våld.

Så vad är det som sker? Vad är det för begreppslig pyttipanna som tar greppet om politiken? Hur förhåller den sig till det som sker i det levda livet? Där vittnar de kvinnor som kommer till jourerna om hur våldsmannens arm sträcker sig allt längre in på jouren, hur socialtjänstens barnteam lika gärna kan heta pappateam, hur forskning och klinisk verksamhet lik­som faktiskt och praktiskt stöd riktas allt mer mot våldsmännen – för kvinnornas skull. Våldsmännen kan i kravlös och i skönt möblerade miljöer tala om kriminella handlingar, med bibehållen frihet och med tillgång till barn och kvinna i relationen.

Hon som flyr hans våld? Hon omgärdas av allt strängare kontroll och minskade resurser för sitt stöd. Hennes sits ses som långt mindre intressant för hur länge kan man tjata om utsatta kvinnor när inget händer och de aldrig upphör att finnas?

Så jobbar ett patriarkat. N’est-ce pas?

 
JENNY WESTERSTRAND
Ordförande i Roks

Foto: Frida Ekman