Och vips blev hon jämställdhetsminister

Sverige har fått en miljöpartistisk jämställdhetsminister. Men många har förvirrats av Miljöpartiets olika skiftningar och skepnader genom åren, inte minst efter det senaste riksdagsvalet, opinionsraset och ett par starka namn som brutit sig ur. Själv har Åsa Lindhagen aldrig haft en egentlig plan. Hon har kastat sig in i det hon tycker är viktigt. Så, vem är hon, var står hon och hur vill hon använda sin makt som regeringsråd?

Kvinnotryck bad feministen, forskaren och författaren Carin Holmberg att ta reda på det.

Text: Carin Holmberg | Foto: Severus Tenenbaum

Det känns både spännande och viktigt att få träffa och prata med Sveriges nya jämställdhetsminister, Åsa Lindhagen. Jag är utrustad med många frågor när jag närmar mig Arbetsmarknadsdepartementet. Det är dit jämställdhetsfrågorna har flyttat. Tidigare låg de på Socialdeparte­mentet. Just jämställdhet är en fråga som har knutits till en rad olika departement genom åren, berättar en vän som jag möter i entrén medan jag väntar på pressekreteraren.

Åsa kommer med andan i halsen och vi börjar prata på en gång. Jag frågar hur det känns att byta från Stockholmspolitiken till rikspolitiken.

– Även om det naturligtvis är skillnad så är min ingång densamma, svarar hon. Och nu har jag fyra år på mig att göra skillnad.

Hennes drivkraft att vilja göra något och att förändra finns med som en känsla under hela vårt samtal. Innan partipolitiken var det Rädda barnen som upptog stora delar av hennes engagemang. Först som ledamot i deras ungdomsförbund och sedan i riksförbundet. Hon säger att hon inte haft någon plan med sitt engagemang, hon kastar sig bara in i det som hon tycker är viktigt. Jag funderar på hur långt man kan komma utan att ha en plan, det går alltså att bli minister. I dagens läge när minsta unge förväntas välja och välja rätt för att inte hamna på efterkälken på arbets­marknaden känns detta som en fläkt från ett annat Sverige.

Barns rättigheter och att stärka tryggheten för barn är alltså viktigt för henne. Barnen finns också i hennes ministerportfölj. Det märks att hon blir berörd när hon talar om barnfrågor. Som socialborgarråd i Stockholm har hon varit starkt kritisk mot delar av de två utredningarna som kom 2017 men som ännu inte lett till något förslag från regeringen; den ena om barn i skyddat boende (Sou 2017:112) och den andra om barn och vårdnadstvister (Sou 2017: 6).

Hur tänker du gå vidare med dessa utredningar?
– Jag ser det som min uppgift att stärka barns rättigheter, också i vårdnadsfrågor som när pappan dödat mamman, säger hon.

Det är ju ett klassiskt politikersvar men jag antar att det är svårt att föregripa utredningsarbetet. Återigen slår hon fast att hon står på barnens sida och vill stärka barns rättigheter. Och om bytet till minister­posten inte har inneburit helt nya ställningstaganden borde det betyda att det blir justeringar i de förslag som har lagts. Om jag får gissa själv tvivlar jag dock på att det verkligen blir några förändringar gällande utredningen om vårdnadstvister. När jag ringde regeringskansliet för att undersöka hur utredningen framskred fanns det ingen som utsetts till att jobba vidare med den. Tiden får utvisa vad som händer helt enkelt. Att verkligen stå på barns sida, och inte göra om det till papparätt, är obekvämt idag och jag hoppas att Åsa klarar det.

Hur känns det att begränsa ditt engage­mang inom de ramar som partipolitiken
omgärdas av idag? Att vara riks­dags­politiker ger ju inget utrymme för ideellt arbete, och en politiker är dessutom påpassad hela tiden…
– Det är givetvis en stor utmaning att ha tagit det här klivet, för visst finns det ramar och begränsningar. Samtidigt är det möj­ligt att ta vissa frågor vidare på ett sätt som inte går när man jobbar ideellt. Nu har jag verkligen möjlighet att påverka på ett annat sätt och det är jag tacksam för. Försöker tänka så när det känns lite tungt, för det gör det ju ibland.

Nu har jag verkligen möjlighet att påverka på ett annat sätt och det är jag tacksam för. Försöker tänka så när det känns lite tungt, för det gör det ju ibland.

Vi kommer in på bostadsfrågan. Det är ett brännande tema och var också en av de viktigaste frågorna att komma överens om i regeringsförhandlingarna i vintras. Varken i den överenskommelse som de fyra partierna (MP, S, C, & L) signerade eller i Stefan Löfvens regeringsförklaring, sägs det något om boendesituationen för kvinnor som har varit tvungna att fly sina hem. I Stockholm drev Åsa frågan om förturssystem av lägenheter som skulle underlätta för kvinnor att få ett nytt boende. Hon kallar det för »strukturell hemlöshet« när man inte har ett hem och inte heller kan få en ny bostad. Det är, menar hon, en rättighetsfråga. Hennes tanke är att ta med sig lösningar från Stockholmspolitiken till riksdagsarbetet.

Annars när det gäller frågor om det skyddade boendet tar hon upp de vanliga kraven på ökat stöd till kvinnojourer och långsiktig finansiering, med andra ord att jourerna borde slippa söka bidrag varje år. Samtidigt tycker hon inte att ansvaret för att ge kvinnor stöd och hjälp ska vila på ideella krafter.

– I Stockholm startade vi tre nya RVC (Relationsvåldscentrum) under min period som socialborgarråd. För det är samhället som ska ta ansvaret i den här frågan. Det är också ett konkret resultat av att jag vill vara med och göra skillnad.

 

Jag önskar att jag hade samma tillit som Åsa till att långsiktig finansiering kan bli verklighet för jourerna. Det har återkommande talats om det men har stannat just vid samtal. Senare, vid tangentbordet, undrar jag varför jag inte ställde följdfrågan om vem som ska driva utsatta kvinnors krav framåt om det inte är kvinnojoursrörelsen. Det offentliga har inte samma erfarenhet av kvinnornas situation som jourerna och inte heller kan de driva politiska krav. Men jag gled istället in på ämnet feminism.

Senare, vid tangentbordet, undrar jag varför jag inte ställde följdfrågan om vem som ska driva utsatta kvinnors krav framåt om det inte är kvinnojoursrörelsen.

Metoo-rörelsen gjorde att ingen längre kan ignorera frågan om sexuellt våld, säger jämställdhetsminister Åsa Lindhagen i samtal med feministiska forskaren Carin Holmberg.

Du är ju feminist – kommer jämställdhetspolitiken att bli mer feministisk med dig som minister?
– Ja, det ser jag som självklart eftersom det är en feministisk regering. Utgångs­punkten i allt arbete vi gör är att få bort all diskriminering på grund av kön. Det står tydligt i de sex jämställdhetsmålen, säger Åsa.

Men förutom det sjätte jämställdhetsmålet som handlar om våld, är de övriga målen könsneutrala, det vill säga det verkar som att både kvinnor och män är lika utsatta eller förfördelade.
– Jag ser inte några problem med det. Fakta talar för sig själv. Statistik, utredningar – ja, allt pekar på att kvinnor är underordnade och män överordnade. Och det är bara att göra politik av dessa fakta. Det är verkligheten som ska styra och då finns det ingen risk att förändringarna blir könsneutrala. Medvetenheten om det feministiska perspektivet måste finnas med hela tiden så att vi kan styra resurser dit. Det handlar om att mainstreama.

Att »mainstreama« innebär att jämställdhetsfrågorna ska in och genomsyra alla andra frågor. I princip finns det inte några beslut som saknar jämställdhetsaspekten. Det gör att när man jobbar med jämställdhet får man jobba med alla andra frågor. Utmaningen ligger i att alla som sitter på andra departement måste komma överens om det som står och vilka begrepp som används. Det kan leda till tuffa diskussioner.

Jag nämner att liberalerna har lagt en motion, som alla ledamöter kan göra under den så kallade allmänna motionstiden, om »våld i nära relationer«. Dessa motioner är inte diskuterade än på grund av den långa regeringsbildningen men det intressanta är att de vill göra våldsfrågan helt könsneutral. Bland annat vill de att Kvinnofridslinjen ska bli en del av en nationell hjälplinje dit alla kan vända sig som är utsatta för »våld i nära relationer eller hedersvåld«. De skriver att det visserligen finns en »genusdimension« i våldet men att det yttersta ansvaret alltid är individens – inte kollektivets.

Tror du inte att Liberalernas individ­fokuserade syn på våldet och våldet som något könsneutralt kan bli ett problem i ert samarbete, särskilt eftersom du är feminist?
– Nu har jag inte hunnit läsa motionen, men jag ser inga problem med att samarbeta med Liberalerna. De har ett stort engagemang i den här typen av frågor.

Vi måste ju ändå prata om metoo. Att det blev så väldigt, väldigt stort. Att vidden i problemet kom fram och tydligt visade själva strukturen.
– Ja, jag läste mycket, läste många berätt­elser. Och även om det inte var något nytt så var det den enorma mängden av berättelser. Ingen kan längre skjuta frågan om sexuellt våld åt sidan.

För Åsa Lindhagen, liksom för många andra kvinnor, låg berättelsernas stora slagkraft i att kvinnorna sa att de inte hade något att skämmas för och att skulden skulle läggas där den hörde hemma – hos förövaren.

– Det var stort, det var faktiskt revolutio­nerande, summerar jämställdhetsministern. Nu finns det ett före och ett efter metoo. Inget kan bli detsamma efter detta.

Och så är det, inget blir detsamma efter metoo. Men själv hade jag kanske hoppats på mer än nya utredningar, handlings­planer, seminarier och återbetalda pengar till staten för metoo-aktiviteter eftersom året tog slut.

Fotografen vill fota och pressekreteraren annonserar att vi måste avrunda. Det fotas och jag säger att enligt klockan har vi faktiskt lite tid kvar. Jag ägnar denna tid åt frågor om våld i hederns namn.

Tror du att det kan vara svårt att driva frågor om hedersvåld i en tid med starka rasistiska strömningar och diskriminering av utrikesfödda?
– Jag är övertygad om att det inte är några problem. Det handlar om kvinnors och barns rättigheter, om mänskliga rättigheter och att få leva ett liv utan diskriminering. Om det är utgångspunkten i ens politik kan det inte bli något större motstånd. Heder har inte med religion eller kultur att göra. Alla har rätt till sin frihet.

Nu blir Åsa intensiv och jag förstår vad som driver henne. Det där engagemanget som vi talade om inledningsvis. Jag önskar att vi kunde träffas och prata igen när den här regeringsperioden är över. Då hoppas jag att glöden inte falnat utan tvärtom brinner ännu klarare.

 


Fakta talar för sig själv. Statistik, utredningar – ja, allt pekar på att kvinnor är underordnade och män överordnade. Och det är bara att göra politik av dessa fakta.

ÅSA LINDHAGEN

ÅR 38
GÖR Jämställdhetsminister med ansvar för arbetet mot diskriminering och segregation
BOR Södra Stockholm
VILL Göra Sverige mer jämställt
FEMINISTISK FÖREBILD Maria Wetterstrand
MOTTO »Mycket snack och mycket verkstad«


Om skribenten

Carin Holmberg är sociolog och har forskat kring maktrelationer mellan kvinnor och män. Sedan 1997 har hon ägnat sig åt frågor om våld. Bland annat har hon startat och är ordförande för »Se Sambandet«, om sambandet mellan våld mot djur och mäns våld mot kvinnor/partner, barn och äldre.

Inom den feministiska rörelsen är hon en av de starkast lysande stjärnorna med sitt klarsynta och kritiska tänkande, som fört den viktiga diskussionen om kvinnans frigörelse framåt.

Hennes doktorsavhandling »Det kallas kärlek« (1993) blev mycket omtalad och bokutgåvan nådde en bred allmänhet, liksom den följande boken »Det kallas manshat« (2003). Båda böckerna räknas idag in bland klassikerna inom den feministiska litteraturen och har tryckts i flera upplagor.

Carin Holmbergs tydliga analyser och förmågan att lägga fram sina teorier på ett sätt så att alla förstår har också gjort henne till en uppskattad föreläsare. I teve­programmet »Mitt i Strömmen« medverkade hon 1985 i avsnittet om den unga generationens politiska uttryck (där även Kvinnotrycks nuvarande redaktör deltog). Carin representerade partiet »Talande tomma stolar«, som med glimten i ögat uppmanade blankröstare och soffliggare att rösta på dem så att missnöjet med de ordinarie politiska partierna skulle tala för sig själv i form av tomma stolar.