I två av våra mest omtvistade rättsfall har skribenten och debattören Kristina Hultman valt att stå på de brottsutsattas sida. Men talar man för dem som tystnat – de mördade, de avlidna, de skrämda – blir man ofta själv tystad. De som försvarar gärningsmännen och förnekar deras skuld är nämligen vana vid att höja rösten. Här vittnar Kristina Hultman om skillnaden mellan att ha rätt och att få rätt.
Text: Marie Starck | Foto: Terese Andrén
Under andra hälften av 1990-talet skedde en stark opinionssvängning kring barns trovärdighet i incestutredningar, som senare följdes av en lika eldig motopinion gällande bortträngda minnen av traumatiska händelser, vilket tillbakavisades som en bluff.
Dessa drastiska byten av konsensus avspeglas tydligt i de medieinfernon som uppstod runt två av Sveriges mest omstridda rättsfall. Det ena gällde styckmordsrättegången efter mordet på Catrine da Costa och det andra frikännandet av Thomas Quick. (Sammanfattning av båda fallen finns i separat ruta.)
När författaren och opinionsbildaren Kristina Hultman gav sig in i dessa turbulenta debatter kunde hon inte drömma om att hennes kamp mot bagatelliseringen av sexuellt våld skulle röra upp så starka känslor.
– Hanna Olsson, som skrev »Catrine och rättvisan« drev linjen att vi måste ta prostituerades och barns vittnesmål på större allvar. Men som bevisning i målet var mammans berättelse om flickans erfarenheter i praktiken inte så betydelsefull som många velat göra gällande, menar Kristina Hultman.
I fallet Quick ifrågasatte journalisterna Hannes Råstam och framför allt Dan Josefsson existensen av bortträngda minnen och hävdade att dessa legat till grund för domarna mot Thomas Quick för åtta mord.
– Även om Dan Josefsson valde att lyfta fram detta stort, så var det inte bortträngda minnen som fällde Quick, säger Kristina Hultman. Det fanns annan sorts bevisning.
Varför väcker barns vittnesmål om incest och vuxnas bortträngda minnen så hätska och aggressiva reaktioner hos många män i maktställning?
– Vissa brott verkar vara svåra att ta in, svarar Kristina Hultman. Kanske finns det ett djupt liggande psykologiskt behov i förnekelsen, som fick några män att sätta en ära i att rentvå de båda läkarna. Samma sak hände i Quickmålen där man gjorde Sture Bergwall nästan vit som snö, trots att han har flera domar bakom sig för sexuella övergrepp på unga pojkar och flera grova överfall. Kanske handlar det också om att inte vilja kännas vid att vi fortfarande har ett samhälle där män kan begå övergrepp utan att dömas. Vi som arbetar med att motverka en våldskultur hotar ju dessa djupt liggande patriarkala strukturer. Allra mest laddat är incest. Istället för att gå till botten med denna kultur och förstå den, väljer en del att lägga skulden på kvinnorörelsen. Viljan att tysta feministisk opinion verkar vara en stark drivkraft. Vissa män ogillar helt enkelt att våld som har med makt och kön att göra får uppmärksamhet.
Jag fick verkligen känna på ensamheten och ser det som en backlash för kvinnorörelsen att vi har försuttit chansen att jobba tillsammans i dessa tunga och svåra frågor.
Själv är Kristina Hultman chockad över att journalistkåren så lättvindigt svalt argumenten i Quickdebatten utan att kolla fakta först. Empiri måste gå före ideologi, menar hon. När hon gick med i det så kallade Quick-laget upplevde hon också ett svek från feminister, som hon tycker borde ha stått upp för offren för några av vår tids värsta sexualbrott när det verkligen gällde.
– Jag fick verkligen känna på ensamheten och ser det som en backlash för kvinnorörelsen att vi har försuttit chansen att jobba tillsammans i dessa både tunga och svåra frågor. Jag är också besviken över att det finns så lite civilkurage bland mina journalistkollegor. Av det skälet är jag heller inte säker på om jag vill komma tillbaka som journalist. Glädjen och tilltron till publicistiken är borta för mig. Idag känns det viktigare att stå upp för brottsoffren, komma vidare, och samtidigt arbeta för att vi en dag ska förstå det som hänt på djupet, avslutar Kristina Hultman.
LÄMNADE SIN LÅNGA KARRIÄR
Kristina Hultman var en av grundarna till Bang, redaktör på Arena och skribent i Aftonbladet, Dagens Nyheter, Sydsvenskan och Ottar. Har gett ut romanen »Undersökningen eller When I woke up this morning I felt so gay« (2009) Hon lämnade journalistiken år 2016 i protest mot den okritiska bevakningen av Quick-fallet i ledande svenska medier. Idag läser hon historia på mastersnivå och arbetar med en uppsats om den brittiska feministen Mary Wollstonecraft.
Två rättssaker som skakade Sverige
DA COSTA-DEBAKLET
Likdelar från Catrine da Costa, en ung kvinna i prostitution, hade dumpats i fyra plastsäckar som upptäcktes vid olika tidpunkter 1984. Två läkare som i media benämndes »Obducenten och Allmänläkaren« åtalades för mordet 1988, men tingsrätten kunde inte bevisa att de var skyldiga till själva mordet, bland annat för att dödsorsaken inte kunde konstateras eftersom både huvudet och vitala organ saknades. Däremot fastställde rätten bortom allt rimligt tvivel att de två läkarna hade styckat kroppen. Deras läkarlegitimationer drogs därför in.
Forskaren och journalisten Hanna Olsson, som hade bevakat rättegångarna för Dagens Nyheter, kom 1990 ut med »Catrine och Rättvisan«. Boken fick stort genomslag och hade ett tydligt könsmaktspolitiskt perspektiv. Vid den tidpunkten var det inte många som tyckte synd om de båda läkarna för att de inte längre fick utöva sitt yrke. Obducenten var en känd sexköpare på Malmskillnadsgatan, han hade åtalats för misshandel av en prostituerad och hans fru hade hittats hängd under oklara omständigheter. Allmänläkaren hade misstänkts för sexövergrepp på sin dotter efter larm från daghemspersonalen, och mamman vittnade i rätten om hur dottern blivit besinningslöst rädd för en hantverkare med borrmaskin och sagt att »pappa borrar i tantens huvud«. Hanna Olsson återgav mammans och dotterns berättelse i boken, vilket retade gallfeber på en rad manliga debattörer, däribland Jan Guillou. I boken »Häxornas försvarare« (2002) summerar han: »I den innersta kärnan av styckmordsmålet finns nämligen ett barnvittne som var 17 månader gammalt vid den kritiska tidpunkten. /—/ Att barnet blev indraget i historien berodde tidstypiskt nog på en vårdnadstvist med incestanklagelse. Vid mitten av 80-talet svepte den USA-inspirerade incestvågen också över Sverige.«
Vändpunkten i styckmordsdebatten blev Per Lindebergs bok »Döden är en man« (1999), som Leif GW Persson lobbade hårt för. Förlagets VD Agneta von Schinkel avgick i protest mot att ge ut en bok där de två läkarna framställdes som oskyldiga offer för ett skandalöst justitiemord. Men det blev just den uppfattningen som så småningom skulle segra.
STYCKAD OCH DUMPAD
Da Costa – funnen mördad och styckad i plastsäckar.
Foto: Privat
THOMAS QUICK/STURE BERGWALL-ROCKADEN
Måltavlan i den jippobetonade Quick-resningsprocessen var den sedan länge avlidna psykiatrikern Margit Norell och hennes så kallade lärjungar vid rättspsykiatriska kliniken på Säters sjukhus. Det var där kulten kring bortträngda minnen skulle ha haft sitt högkvarter. Den mest bejublade bland alla quickologer blev den dramatiskt lagda Dan Josefsson som fick Stora Journalistpriset för sin bok »Mannen som slutade ljuga«. Genom att utmåla Norell som fanatisk sektledare med förmåga att hjärntvätta både sina anhängare och sina patienter med psykoanalysens grumliga bottensats, kunde bilden av Quick som sunkig pedofil och dömd seriemördare bytas ut mot det oskyldiga offret Sture Bergwall, som tvingats rabbla upp falska minnen av sexualsadistiska begångna mord – minnen som Margit Norell skickligt planterat i honom. /Red./
FRIAD OCH HYLLAD
Sture Bergwall, f d seriemördaren Thomas Quick – upplyft i rampljuset på bokmässan. I filmen »Quick« (2019) deltog våra mest kända skådepelare.
Foto: Flickr