Konstnären, utbildaren och aktivisten Saadia Hussain blev en av Stockholms stads kulturpristagare 2018. Hon tilldelades hederspriset med motiveringen: »Hon inkluderar nya röster och berättelser i konsten«. Ja, för Saadia Hussains mål har aldrig varit att slå sig in hos kultureliten. Hon vill istället ge konsten – och makten – till alla som befinner sig utanför finrummets väggar.
Text: Ellinor Gotby Eriksson | Foto: Emre Aydilek
Hur fick du idén till att bjuda in andra personer i ditt skapande?
– Jag har alltid känt mig ensam som konstnär och i mitt konstnärskap, det finns ingen mångfald bland vare sig kropparna på våra konsthögskolor eller ute i verkligheten. När jag bjuder in personer som vanligtvis inte befinner sig i såna här sammanhang skapar det en dubbel effekt: Dels får en ny grupp människor insikt om att skapande är nåt som de också kan ta del av, dels får omvärlden se att allt fler äger de konstnärliga uttrycken.
Uttrycksformen kan alltså ses som ett maktverktyg?
– Ja, eller konsten gör att vi blir mindre rigida och börjar fråga oss saker. Varför är det inte tillgängligt för fler exempelvis?
Det handlar ju självklart om klass och det gör mig väldigt frustrerad. Jag vill bryta de här elitistiska strukturerna så jag väljer ut mina människor och mina rum där jag känner mig mest hemma istället för att försöka ta mig in i finrummen där jag ändå alltid kommer möta ett glastak.
Vad är den största utmaningen för dig i ditt arbete?
– Jag möts ofta av en stor okunnighet. Folk kan exempelvis säga att min konst är pakistansk konst eller säga att allt jag gör är mångfaldsprojekt fast det är min verklighet jag skildrar utifrån mitt arv och min miljö. Det jag gör är i allra högsta grad svensk samtidskonst. Det är som att jag ständigt måste förenklas, jag tillåts inte vara komplex. Det kan uppstå en förvirring när vissa betraktare inte får ihop mig. »Vänta nu är du muslim men frånskild? Uppväxt i förorten men bor inne i stan nu, men är aktiv i förorten?«. Deras endimensionella mall rymmer inte mig.
Hur bemöter du den mentaliteten?
– Jag är utbildad konstnär och har gått hela den vägen som man ska göra för att slippa svikas av samhället. Jag har språket, jag har bildningen, ja, jag har ju gjort allt som står i min makt. Men trots att jag varit »skötsam« blir jag ändå diskriminerad. Då hittar man sin egen väg istället! Konsten, och apparaten runt konsten, är något påhittat, och om det här systemet inte passar oss så får vi göra om det – hitta på ett nytt system. Jag har privilegier, vilket gör att det är mitt ansvar att vara generös med den makten.
Ja precis, du är ju utöver konstnär både konstutbildare och konstaktivist, vad skulle du råda nya utforskande konstnärer till?
– Jag vill att fler ska claima rätten till att skapa! Om jag ska föreläsa på konstfack eller andra lärosäten så skräddarsyr jag budskapet för den grupp jag möter. Konstnärer måste se sin kontext och sin tid, inte bara navelskåda sig själva. Om man inte reagerar på vad som händer runt omkring oss så måste man åtminstone vara sann mot sin tid och vara medveten om var man befinner sig. Det är inte utanförskapet som är ett problem, det är innanförskapet som inte öppnar fönstret och vädrar ut.
Det är inte utanförskapet som är ett problem, det är innanförskapet som inte öppnar fönstret och vädrar ut.
Sedan Saadia Hussain examinerades vid Konstfack 2009 har hon lett flera stora konstprojekt och arbetat med tusentals människor med tonvikt på tillgänglighet, demokrati, deltagande och yttrandefrihet. Hon vill belysa länken mellan klass och kreativitet och effekterna av den. Genom sin konst vill hon inspirera människor att ansluta sig och på så vis göra varierade och komplexa berättelser synliga i offentliga utrymmen. Planerade projekt 2019 är bland annat en utställning på Kulturhuset i Stockholm till vilken hon ska göra fyra målningar av fyra glömda kvinnor. Hon planerar även att bjuda in äldre personer från miljonprogrammen till kommande skapandeprocesser. »Att åldras anses inte attraktivt i vårt samhälle, samtidigt sitter de här personerna på massa erfarenheter och kunskap«.