Högt i tak och en sund debatt eller en splittrad rörelse som motverkar sitt eget syfte? I detta nummer tittar vi närmare på feminismens utveckling och undersöker om det är bra eller dåligt med olika inriktningar och åsikter inom en och samma ideologi.
Frågan känns igen. Den har ställs vid ett antal tillfällen. Oftast av journalister som riktat frågan till partiledare för olika partier. Medias vinkel är alltid den vassa: är detta ett tecken på splittring inom partiet? Är det inte ett problem? Och kommer partiet verkligen att överleva de olika åsikterna som luftas internt?
De nyliberala moderaterna ställs mot de mer konservativa, högersossar mot vänstersossar och storstadscentern mot landsbygdscentern. Och vad hände egentligen med socialliberalerna i KD? Svaret är alltid detsamma: vi har högt i tak och en sund debatt är bara bra för partiet. Nå. Nog borde väl detta gälla även för feminismen? Är det inte ett tecken på styrka och potentiell utveckling att olika åsikter, tolkningar och perspektiv representeras och debatteras?
Det är så rörelsen utvecklas, menar de genusvetare som vi pratat med. Men de vittnar också om medias extra förkärlek för konflikter och det hårdvinklade när det rör sig om just feminismen. Även medias makt utgår ju från patriarkala strukturer – och det är väl knappast osannolikt att det också påverkar vad och hur granskning sker.
Vi vet ju alla att kvinnor inte kan hålla sams och alla är väl bekanta med begreppet catfight? Patriarkatet gillar bilden av kvinnor som bråkar. Vi är matade med sanningar om att kvinnor alltid konkurrerar och att kvinnor i grupp inte ska tas på allvar.
När Gudrun Schyman berättar om bildandet av Fi, minns hon en medierapportering som inte nöjde sig med att fokusera på splittringen (eller, mer korrekt: den interna diskussionen) inom partiet, utan också både raljerade och förlöjligade på ett sätt som mycket framgångsrikt lyckades förta både auktoritet och politisk legitimitet.
Och det är klart, en splittrad fiende är ju lättare att bekämpa än en som står enad. Så kanske är det värt att göra sak av att oftare samlas kring det gemensamma målet. Att inte ta det för givet, för vi har lång väg kvar innan vi är framme. Samtidigt ska vi vara trygga i förvissningen om att detta gemensamma mål kan nås – från olika håll, med olika perspektiv och olika tolkningar. Att det är en styrka och att diskussionen i sig är värd att värna.
CHARLOTTA JANSON JOSEPHSSON
Redaktör Kvinnotryck
