Performance som vapen för kvinnors rättigheter

Hennes bild av Sverige var att det var platsen dit feminister kom när de dog. Ett feministiskt paradis. Men det första som hände när Pussy Riot-medlemmen Lusine Djanyan kom hit var att hon blev sexuellt trakasserad av en man på flyktingförläggningen dit hon och hennes man hänvisats. Lusine Djanyan är modig som få och har flera gånger riskerat sitt liv för att tvinga omvärlden att se den terrorstat som växt fram under Putins regim. Till slut blev det för farligt att vara kvar i Ryssland och sedan 2017 finns hon och hennes familj här i Sverige.

Text: Maria Sveland | Foto: Severus Tenenbaum

Framför den jättelika blå skylten med orden »Sochi OS« gör sig Pussy Riots medlemmar redo att genomföra sin aktion för att väcka uppmärksamhet för politiska fångar och hbtqi-rättigheter.Iklädda sina karakteristiska klänningar, färgglada strumpbyxor och balaklavas (rånarluvor) sjunger de »Putin ska lära dig älska ditt moderland«. Men de hinner bara börja innan kosackerna slänger sig över dem och påbörjar sin misshandel.

I fonden: ett gråvitt hav med vågor som piskar lika ursinnigt som kosackernas läderpiskor som emellanåt ersätts med ljudet av pepparspray som sprutas mot demonstranternas ansikten.Runtomkring står polisen och ser på medan de paramilitära kosackerna obehindrat fortsätter slå de kvinnliga demonstranterna blodiga.
»Jag kräver att ni arresterar dem som misshandlar oss!« skriker Lusine Djanyan till en av poliserna som hånler och rycker på axlarna till svar.

Det har gått åtta år sedan aktionen i Sochi och nu sitter hon mitt emot mig på ett café i Älsvjö där hon och hennes familj sedan en tid tillbaka bor i ett tillfälligt hem i en flyktingbarack.

– När det hände hann jag inte tänka och känna så mycket, jag tänkte mer på hur det gått för mina vänner och min man som slogs blodiga. Men efteråt har jag förstått hur traumatiserande det var. Kroppen började darra så fort jag skulle prata om händelsen med journalister. Men där och då försökte jag bara överleva.

Vad är det som gör att vissa människor vågar och orkar göra motstånd medan andra tystnar och gör sig osynliga? Varifrån får människor sitt mod?

När det gäller Lusine Djanyan går svaret att hitta i hennes uppväxt i i Azerbaijan där hon bodde med sin familj fram till Sovjetunionens fall. I likhet med 400 000 andra armenier tvinga­des de då fly som en följd av de progromer som armenierna utsattes för. Hon beskriver sin familj som ovanligt modern med en pappa som alltid uppmuntrade Lusine och hennes syster att ta plats och veta sitt värde. Hon gick i pappas fotspår – blev en framgångsrik konstnär och kom så småningom att bli universitetslektor vid konst­högskolan i Krasnodar vid Svarta havets kust.

Politisk konst intresserade henne särskilt och när hon kom i kontakt med den ryska gatukonstgruppen Voina och deras regimkritiska performancekonstverk föll allt på plats. Det var här hon träffade sin man Aleksej och de andra som så småningom bildade Pussy Riot.

– Även inom Voinagruppen fanns det patriarkala förtryck och därför var Pussy Riot från början kvinnoseparatistisk. Vi valde våra färgglada klänningar och balaklaver som ett sorts konstnärligt uttryck för att understryka vår kvinnlighet och för att synas.

Tanken med Pussy Riot var att kritisera Putins makt som blev allt starkare samtidigt som situationen för feminister och hbtqi-personer försämrades.
Den regimkritiska performancen i Kristus frälsares Katedral var en reaktion på kyrkans påbud att troende människor borde gå till kyrkan istället för att gå ut och protestera.

– Så då tänkte vi att okej, då kommer väl vi till kyrkan. Varför inte?

Lusine deltog inte i Pussy Riots aktion i Frälsarkatedralen, men följde sina vänner via sociala medier. Det var en medveten provokation när de ställde sig på det – för kvinnor förbjudna – guldbeklädda altaret och framförde en punkbön till Jungfru Maria med uppmaning att köra ut Putin. Härmed skrev de också in sig i den ryska traditionen av performancekonst, ibland kallad aktionism. Konstformen innebär att man suddar ut gränserna mellan konst­verket och verkligheten och omgivningens reaktioner på konsten blir en del av verket.

De greps och två av dem dömdes så småningom för »Huliganism motiverat av religiöst hat« och skickades till hårda straffkolonier, den moderna varianten av Lenins sovjetiska arbetsläger, Gulag.

– När jag kom till fängelset där Nadja satt för att protestera mot domen blev jag rädd på riktigt. Det går inte att beskriva hur fruktansvärt vidrigt det där stället är. Jag var rädd varje dag jag stod där utanför med mina plakat. Både för dem som jobbade där och för allmänheten som gick förbi och ömsom förolämpade, ömsom attackerade mig.

När jag kom till fängelset där Nadja satt för att protestera mot domen blev jag rädd på riktigt. Det går inte att beskriva hur fruktansvärt vidrigt
det där stället är.

Året därpå antogs lagen om »Kränkning av religiösa känslor«. Den kan ge upp till tre års fängelse för offentliga handlingar »som uttrycker tydlig respektlöshet gentemot samhället och som begås för att förolämpa troendes religiösa känslor« och har använts flitigt mot vanliga medborgare. Lusine kallar den »Pussy Riot-lagen« eftersom den är en direkt konsekvens av deras aktion.

Att de mot bakgrund av detta ändå vågade genomföra aktionen under OS i Sochi är ofattbart. Men Lusine kunde inte längre blunda för Putins terrorregim och hans förföljelse av aktivister, regimkritiker och journalister. Den ihärdiga och konsekventa förintelsen av all sorts politiskt motstånd måste motarbetas.

Efter aktionen i Sochi ökade trakasserierna och förföljelsen av Lusine och hennes man Aleksej. Telefonerna avlyssnades och fotavtryck kunde spåras hemma i lägenheten som om någon medvetet ville visa att de varit där. När Lusines man Aleksej dömdes till 15 dagars fängelse för att ha hängt ett kors runt statyn av den sovjetiska säkerhetstjänstens medgrundare Felix Dzerzjinskij, bestämde de sig för att fly till Sverige.

– Vid den här tidpunkten hade vi just fått vårt första barn och när polisen började antyda att det kanske inte skulle vara så kul för honom att få växa upp på barnhem blev läget plötsligt allvarligt på ett annat sätt än det varit tidigare.

Mitt intryck av Sverige var att det var landet dit feminister kommer när de dör. Ett paradis. I verkligheten var det annorlunda.

 
Civic space, det medborgerliga utrymme som tillåter människor att organisera sig, kommunicera fritt och påverka politiska och sociala strukturer, krympte stadigt under de här åren, enligt Lusine.

– Till slut ville inga gallerier samarbeta med oss längre. Sista droppen kom när vi inte ens fick anordna en föreläsning om aktivism och konst på ett kulturcentrum. Polis, kosacker, FSB (ryska federationens federala säkerhetsbyrå, efterträdaren till KGB) och Centrum mot terrorism och extremism stormade in och skrämde såväl arrangörer som publik. Där och då insåg vi att vårt handlingsutrymme försvunnit. Vi konstnärer blev en sorts lackmuspapper som berättade om tillståndet och vartåt det barkade. Du vet, den där kanariefågeln i gruvan.

När de kom till Sverige 2017 startade en utmattande process där de flyttades runt mellan olika flyktingförläggningar runt om i landet.

– Mitt intryck av Sverige var att det var landet dit feminister kommer när de dör. Ett paradis. I verkligheten var det annorlunda. En av de första saker som hände mig var att jag blev sexuellt trakasserad på flyktingförläggningen. När jag vände mig till migrationsverkets personal och berättade om trakasserierna och att jag var rädd för att gå ut från rummet, sa de att jag skulle passa på att gå ut tillsammans med min man. Så Sverige, detta feministiska paradis, tyckte att jag skulle sitta instängd på rummet och invänta de tillfällen min man behagade att gå ut. Efter detta upptäckte jag att många andra flyktingkvinnor som kommit ensamma var lika utsatta och i princip tillbringade hela dagarna inne på det lilla rum de tilldelats.

Systemet fungerade inte och för Lusine som är van att agera mot makten och strukturer blev det frustrerande att upptäcka hur bakbunden hon nu var.
I Ryssland hade hon trots förföljelserna befunnit sig i samhällstoppen med utbildning, bra ekonomi och en karriär som framgångsrik konstnär. Nu befann hon sig plötsligt i botten av det svenska samhället och skulle leva på de 60 kronor per dag som familjen fick i bidrag.

– Men bara att ta bussen från vår för­läggning in till samhället och närmsta affär kostade hälften av den dagsransonen. Det var hemskt.

Mardrömmen intensifierades när de fick avslag på sin ansökan med motiveringen att »Ryssland strävar efter att vara en demokrati«. Beskedet kom den 20 december som en sorts ironisk julklapp.

– De sa att vi inte var förföljda trots att vi har en av de bäst dokumenterade förföljelserna någonsin.

Istället för permanent uppehållstillstånd fick vi flyktingar permanent stress.

Till skillnad från många andra asylsökande hade Lusine och hennes man uppbackning av flera betydelsefulla MR-organisationer såsom Amnesty och PEN. Förmodligen bidrog det för efter överklagan ändrade migrationsverket sitt beslut och familjen fick ett permanent uppehållstillstånd, vilket namnet till trots bara är på tre år. Det tillståndet har nyss gått ut och familjen har ansökt om ett nytt. Lusine och
de tre barnen har fått förlängt men hennes man väntar fortfarande på besked. Dess­utom har den nya regeringen sagt att uppe­hållstillstånd som beviljats kan dras tillbaka.

– Istället för permanent uppehållstillstånd fick vi flyktingar permanent stress, säger Lusine och skakar på huvudet.

– Hur ska man någonsin kunna etablera sig under sådana förhållanden?

Jag svarar att jag skäms över vårt land och hasplar ur mig en tafflig ursäkt för den inhumana och snåla flyktingpolitik som regeringen för och som drabbar de allra mest utsatta. Lusine nickar och ser med ens trött ut. Hon dricker en klunk av kaffet och berättar att hon just avslutat sin SFI – hela intervjun görs på svenska – och dessutom fått en lärarlegitimation på universitet. Förhoppningen är att så småningom kunna undervisa igen.

– Det är som att jag lever två olika liv i samma kropp, jag befinner mig både i toppen och botten samtidigt. Jag blev till exempel bjuden till Nobel Freds Prize Conference i Norge där jag frotterade mig med världskändisar, för att sedan återvända till mitt andra liv i flyktingförläggningen. När jag skulle somna på kvällen tänkte jag som jag gör varje kväll på hur det ska bli för oss i framtiden? Hur vi ska överleva? Och var?

Men trots att Sverige inte riktigt visade sig vara det feministiska paradiset dit feminister kommer när de dör säger hon att den stora skillnaden ändå är den upparbetade infrastruktur av organisationer och instanser som finns överallt. Som exempel nämner hon kvinnojourerna.

– I Ryssland finns det endast några få ideella kvinnojourer och de verkar i hemlighet eftersom det anses så kontroversiellt att skydda kvinnor och barn från våldsamma män. Det finns inte heller några NGO’s eller andra instanser att vända sig till om du är utsatt och behöver hjälp. Det finns inte ens en lag mot våld i nära relationer och alltså inte heller någon officiell statistik. I Ryssland är ordet »feminism« en provocerande förolämpning.

Kriget mot Ukraina har dessutom förvärrat situationen för kvinnor och barn och hbtqi-rörelsen. Det lilla handlingsutrymme som fanns för regimkritiska grupper som till exempel Voina eller Pussy Riot är nu totalt tillintetgjort.

Vissa menar att Lusine och de andra i Pussy Riot som nu befinner sig i exil istället borde ha stannat kvar och bekämpat Putin.

– Men hur skulle vi kunna göra det? Det finns ingen fri media längre, ingen fri konst. Alla oppositionella sitter i fängelse eller har flytt. Vi kämpade så hårt och vi blev fängslade, förgiftade, misshandlade och förföljda. Hur ska vi kunna kämpa mot ett sånt system? Med vad? Det finns inga som helst verktyg eller vapen kvar.

Vad har du för hopp om framtiden?
Jag vill ha fred. För många började kriget 2022 men för mig började det när jag var liten. Förutom en kort period när jag var barn har jag levt med krig runtomkring mig hela tiden. Nu känner jag mig alltmer besviken och pessimistisk på omvärlden som inte lyssnat på oss som varnat för krig i flera år. Det krig vi ser nu började redan 2014 men ingen ville lyssna då. Istället har flera demokratiska länder, inklusive Sverige, stöttat diktaturer som Turkiet och Azerbaijan. Hur är det möjligt? Jag förstår inte det och jag kommer aldrig acceptera det. Men jag försöker att inte ge upp utan fortsätter göra min konst och föra min kamp. Det är enda sättet att ta sig igenom mörkret.

Det är dags att avsluta, Lusine ska hämta sin dotter som just skolats in på en förskola i Örby. Jag stänger av bandspelaren och plockar ihop mina saker och så går vi ut i januarimörkret. Gatorna är täckta av snö­slask och den grå eftermiddagsskymningen förvandlar även resten av världen grå.

– Det här gråa och kalla påminner om Ryssland, säger Lusine och skrattar högt.

– Det var också en anledning till att vi valde de färgglada scenkläderna i Pussy Riot, för att vi ville synas tydligt mot allt det grå.

Att vägra smälta in och försvinna i det grå. Att tvinga omvärlden att se och höra det den inte vill se och höra. En bra sammanfattning av såväl Lusine Djanyan som Pussy Riot.

Foto: Saga Berlin

OM SKRIBENTEN

MARIA SVELAND är en pris­belönt journalist och författare som länge drivit feministiska frågor i såväl romaner, reportage och krönikor. 2007 slog hon igenom med sin debutroman »Bitterfittan«, som blivit en modern klassiker.
2013 skrev hon »Hatet – en bok om antifeminism« som bland annat handlade om kopplingen mellan antifeminismen och rasismen. Den skrevs efter att hon själv mottagit hat och dödshot under en längre tid.