Symphysiotomy

Plågsamma kvinnoförsök och varför män uppfann motorsågen

Man behöver inte ens veta vad ordet symfyseotomi betyder för att misstänka att det rör sig om något riktigt otäckt. Och det är det också. Symfyseotomi går ut på att hålla fast kvinnor med våld och såga upp deras bäcken när de ska föda barn. Men denna regelrätta tortyr är ingen medeltida företeelse. Metoden tillämpades en bit in på 1990-talet innan den slutgiltigt sågades. Läs Helena Brors rysare. Rätt ur verkligheten.

Text: Helena Brors | Foto: #SOS Survivors of Symphysiotomy

Sluta upp med det du gör och googla varför kedjesågen uppfanns!« Den uppmaningen blev viral på sociala medier i november 2020 och fortsatte vara det ända in i januari 2021. TikTok-användare utmanade varandra att googla och filma sina reaktioner. Tusentals hörsammade och chockerades över anledningen till att motorsågens handdrivna föregångare hade framtagits. Flera artiklar publicerades i ämnet. Vissa TikTok-användare uppmanade sina tittare att absolut inte googla varför kedjesågen hade uppfunnits.

Personligen blev jag först förvånad över förvåningen. Det hade undgått mig att motorsågens ursprungliga syfte hade undgått så många. I så fall måste även de senaste årens skandal kring det där syftet ha undgått väldigt många. Du behöver dock inte googla – jag ska berätta allt.

Kedjesågen uppfanns av de skotska anatomerna John Aitken och James Jeffray på 1780-talet. Dess syfte var att såga itu blygdbensfogen och bäckenringen på en föderska, så att bebisen kunde dras ut genom den vidgade bäckenkanalen. Symfyseotomi, som förlossningsmetoden kallas, hade varit i bruk sedan 1500-talet och hade fram till dess utförts med kniv. För att effektivisera bäckenklyvningen utvecklade Aitken och Jeffray en modifierad kniv med en tandförsedd kedja och dubbla handtag.

Symfyseotomier, som utfördes helt utan anestesi (bedövning, reds anm), blev mindre tidskrävande och kladdiga med det skotska instrumentet. 1830 förfinade den tyska ortopeden Bernard Heine detsamma till ett osteotom (»bensnittare«) med drivkedja och handvev. Flera varianter av sågen framtogs under 1800-talets andra hälft. En annan sågmodell, giglisågen, uppfanns av den italienska förlossningsläkaren Leonardo Gigli på 1890-talet. Dess syfte var pubiotomi, en förlossningsmetod som består i att föderskans ena blygdben sågas itu.

Omsider insåg folk att det gick att såga i annat än ben. Så, 1905 tog amerikanen Samuel J. Bens patent på en elektrisk kedjesåg utformad för att såga i rödvedsträd och på den vägen är det. Men när det gällde födande kvinnor användes motorsågen på samma sätt som i Motorsågsmassakern.
 

 
Frankrike införde en lag mot symfyseotomi 1798. I slutet av 1800-talet valde förlossningsvården i hela Europa bort symfyseotomi och pubiotomi till förmån för snitt genom livmodern. Eller nej, inte hela Europa. Det fanns ett litet land som framgångsrikt bekämpade kejsarsnittet. I Irland fortsatte läkare att såga upp födande kvinnors bäcken ända in på 1990-talet. Till skillnad från kejsarsnitt minskar inte symfyseotomi moderns möjlighet att föda många barn. Därför levde klyvningen kvar på Smaragdön, där normen fram tills relativt nyligen var minst fyra barn per familj.

1944 återinfördes symfyseotomi vid bäckenförträngning på Irlands största katolska kvinnosjukhus, National Maternity Hospital (NMH) i Dublin. Initiativtagaren var sjukhusdirektören Alexander Spain, som förutspådde att kejsarsnitt skulle resultera i »preventivmedel, det stympande ingreppet sterilisering och äktenskapsbesvär«. På den tiden hade sjukvården i många länder som regel att rekommendera att en kvinna skulle sterilisera sig efter sitt tredje kejsarsnitt. Det tyckte Spain var ett argument för att undvika kejsarsnitt inom irländsk förlossningsvård trots att han själv hade utfört sju kejsarsnitt på samma patient.

1949 hade Spain hunnit utföra 43 symfyseotomier på NMH. Hans efterträdare Arthur Barry utförde 100 dito 1949–1954. Barry var helt emot alla preventivmetoder och vägrade att rådgiva kvinnor om kanoniskt godkänd familjeplanering även om deras liv var i fara. Han stod alltså till höger om Vatikanen. Kejsarsnitt, menade doktor Barry, »uppmuntrar lekmännen till otillbörlig prevention av graviditet«. Sjukhusstyrelsens ordförande, ärkebiskop John Charles McQuaid, såg födelsekontroll som ett direkt brott.

Från NMH spreds de bäckenutvidgande förlossningsoperationerna till Coombe Women & Infants University Hospital i Dublin och Our Lady of Lourdes Hospital i Drogheda i nordöstra Irland. »Jag fick syn på sågen och frågade ’Vad ska man med en såg till vid en förlossning?’,« sa Nora Clarke, som födde sin dotter på Lourdes 1971, i en intervju med Al Jazeera 2015. »Då sa läkaren åt mig att se till att trycka ut bebisen medan han sågade upp mig.« Blodet sprutade i en fontän upp i taket och över läkaren och läkarstudenterna.

Blodet sprutade i en fontän upp i taket och över läkaren och läkarstudenterna.

Symfyseotomi utvidgar bäckenkanalen permanent. »Jag borde ha lagts i sträck som när man har brutit bäckenet i en bilolycka«, sa Rosemary, som födde sin dotter på Lourdes 1973, i en intervju med Irish Examiner 2014. »Men de ville inte att bäckenet skulle läkas. Det var därför de tvingade oss att gå runt med det så att bäckenet skulle förbli öppet för fler bebisar.«

När läkarstudenterna som hade beskådat kvinnoklyvningarna var färdigutbildade tog de med sig sina sågkunskaper till missionssjukhus i Afrika och Asien. Symfyseotomi betraktades som en lågkostnadsoperation, som varken tarvade sjukhus, elektricitet eller antibiotika.

Läkarstudenterna som hade beskådat kvinnoklyvningarna tog med sig sina sågkunskaper till missions­sjukhus i Afrika och Asien.

Att symfyseotomier och pubiotomier begicks inom irländsk sjukvård var okänt utanför sjukvården i fråga. De stympade kvinnorna saknade ord för vad de hade utsatts för. Men i september 1999 kom historikern Jacqueline Morrissey ut med en doktorsavhandling om det kyrkliga inflytandet över sagda vårdapparat. Utifrån det hon hade funnit i sin forskning skrev hon en artikel för Irish Times om de irländska symfyseotomierna. Skandalen var ett faktum. Plötsligt förstod offren vad de där sågarna hade varit till för samt varför de var dubbelt inkontinenta, rörelsehindrade och arbetsoförmögna av kronisk smärta.

Efter en stor artikel om symfyseotomierna i Irish Times förstod offren plötsligt vad de där sågarna hade varit till för samt varför de var dubbelt inkon­tinenta, rörelsehindrade och arbetsoförmögna av kronisk smärta.

I maj 2001 anhöll hälsodepartementets medicinska chefsrådgivare om en rapport i ämnet från Institute of Obstetricians and Gynecologists (IOG), ett privat medicinskt tillsynsorgan, som
representerar, bland andra, de skyldiga läkarna. IOG:s ordförande John Bonnar gjorde då gällande i ett svarsbrev att symfyseotomi hade varit den obstetriska normen vid förlossningskomplikationer ända fram till 1960-talet, när kejsarsnittet hade introducerats och antibiotika hade blivit tillgängligt.

Men det var inte sant. 1951 hade Oxford-professorn Chassar Moir inför Royal Academy of Medicine tagit upp den höga spädbarnsdödligheten på NMH och frågat »Är det alltså er politik att offra det förstfödda barnet och att nyttja dess huvud eller döende kropp som blott en murbräcka för att töja ut dess moders bäcken?«.

När FN:s tortyrexpert Sir Nigel Rodley tagit del av den obste­triska tortyren i en rapport 2014 med de utsatta kvinnornas vittnes­mål låg han sömnlös om nätterna. Irlands dåvarande justitie- och jämställdhetsminister Frances Fitzgerald uppmanades därför av FN att »åtala och straffa förövarna«.
Så blev det aldrig.

Efter en lång och vindlande rättslig kamp genom en rad instanser och tillsynsorgan hamnade ärendet så småningom hos Europadomstolen. Domstolen kom fram till att de målsägande visserligen inte hade samtyckt till att klyvas itu, men övergreppen bortförklarades med att de hade orsakats av »en äldre tids inställningar, då medicinsk paternalism var mer allmänt accepterad«. Hälften av de kvinnor som sökt ekonomisk gottgörelse hade beviljats summor som låg långt under de belopp man kan få i skadestånd för pisksnärtskador. Europadomstolen ansåg dock att de utbetalda beloppen bevisade att Irland tar symfyseotomioffer på allvar.

Alla originalhandlingar och journaler som symfyseotomioffren inte krävde tillbaka inom en viss begränsad tid åkte snabbt ner i en dokumentförstörare och är nu raderade ur historien.

 

Illustration Fred the Oyster

BARNEN SÅGADES UT – EVIGA PLÅGOR

Kedjesågens syfte var att klyva blygdbensfogen och bäckenringen på en föderska, så att bebisen kunde dras ut genom den vidgade bäckenkanalen.

Utan att ha gett sitt samtycke fick cirka 1 500 irländska kvinnor och tonårsflickor – de yngsta var bara 14 – sina bäcken uppsågade 1944–1992. Till följd därav är flera av dem dubbelt inkontinenta, rörelsehindrade, arbetsoförmögna av kronisk smärta och nödgade att leva i livslångt celibat. Många av dem gick in i klimakteriet före 40 års ålder. Vid var tionde bäckenklyvning dog bebisen. Vid andra symfyseotomier och pubiotomier fick bebisarna permanenta hjärnskador. De nyfödda lades vanligtvis in på intensivvård. Det kunde dröja flera dagar innan en uppsågad mor fick veta om hennes bebis var vid liv eller inte.