Prostitution eller pornografi?

Både pornografi och prostitution handlar om att betala för att någon ska utföra sexuella handlingar. Men bara i ett av fallen är det brottsligt. Var går egentligen gränsen – och var kommer den att gå i framtiden?

Text: Helena Björk | Foto: iStock

För tio år sen betydde pornografi ett team som producerar filmer där folk har sex och prostitution att någon sålde sex på gatan eller på bordell. Idag  kan pornografi vara någon som filmar sig själv och lägger upp sexuellt innehåll på Onlyfans där andra tittar, och prostitution kan vara köp av filmade sexuella handlingar av en person som håller i kameran – på samma plattform.  

Flera kvinno- och barnrättsorganisationer definierar redan pornografi som dokumenterad prostitution eller filmade sexuella övergrepp. Och det pratas allt mer om att gränsen mellan prostitution och pornografi suddats ut.

Men juridiskt är vi inte där än. Förbudet mot köp av sexuell tjänst täcker i dag endast fysiska möten. Samma sak gäller för att någon ska kunna dömas för koppleri.

Vid andra sexualbrott, som våldtäkt, våldtäkt mot barn, sexuellt övergrepp, sexuellt övergrepp mot barn och utnyttjande av barn för sexuell posering, krävs inget fysiskt möte mellan offer och förövare. De brotten kan ske på distans, oftast via skärm, och detsamma gäller utnyttjande av barn för köp av sexuell handling.

Nu föreslår regeringens utredare samma linje för sexköp av en vuxen.

– Teknikutvecklingen och samhället i övrigt gör att sexköp kan ta sig andra uttryck, säger utredningssekreterare Josefine Wendel.

Utgångspunkten är att skydda samma intressen som dagens sexköpsförbud gör.

– När förbudet mot köp av sexuell tjänst infördes så utgick lag­stiftaren från att sexköp medför allvarliga skador för både enskilda och samhället och att det är en viktig samhällsangelägenhet att bekämpa, säger hon.

När förbudet mot köp av sexuell tjänst infördes så utgick lag­stiftaren från att sexköp medför allvarliga skador för både enskilda och samhället och att det är en viktig samhällsangelägenhet att bekämpa

Precis innan jul tog jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L) emot tre utredningar med en hel rad förslag på skarpare lag­stif­tning mot sexualbrott och för bättre stöd och hjälp till dem som utsätts.

Den första utredningen har gått till botten med hur juridiken ska skilja på pornografi och prostitution. För att ta oss ur ett allt suddigare gränsland har utredarna definierat vad som är vad. Så här har de resonerat:
För att räknas som köp av sexuell handling på distans måste ersätt­ningen vara en förutsättning för att handlingen ska äga rum. Gärningspersonen ska förmå personen att göra den sexuella handlingen, till exempel genom att skriva i en chatt att man är beredd att ge ersättning. Handlingen måste definieras som sexuell, till exempel onani. Att någon visar sig naken är inte en sexuell handling. Det spelar ingen roll om den sexuella handlingen visas i realtid eller spelas in.

En avgörande faktor är att den sexuella handlingen ska visas för personen som beställer den och betalar för den.

– Om vi ser till det man kan kalla traditionell pornografiproduk­tion så avlönar man en person för att delta i en sexuell handling som sedan ska visas för allmänheten, säger Josefine Wendel.

Men hur tydligt blir det egentligen? Josefine Wendel konstaterar att gränsdragningen är svår:

– I båda fallen utförs sexuella handlingar mot ersättning, säger hon.

Meghan Donevan är doktorand vid Umeå universitet och forskningsledare på organisationen Talita. Hon har gjort undersökningen som regeringens utredning bygger på (Avtryck) och tycker att det är betalningen som ska vara avgörande. Det är den som skapar obalansen, inte vem som ska ta del av innehållet.

En porrproducent agerar på många sätt som en sexköpare. Han betalar för sexuella handlingar och tjänar pengar på det.

– En porrproducent agerar på många sätt som en sexköpare. Han betalar för sexuella handlingar och tjänar pengar på det. Han har dubbla roller som sexköpare och hallick, men kommer undan med det här förslaget, konstaterar Meghan Donevan.

Hennes intervjuer visar att brottsutsattheten bland dem som varit med i pornografi är stor. Utredningen föreslår att de som utsatts vid pornografiproduktion ska fångas in i arbetet med vålds­utsatta kvinnor, och få samma hjälp. De konstaterar också att kunskapsbristen om pornografiproduktion är stor och behöver fördjupas.

Hur ser då möjligheten ut att lagföra personer för köp av sexuella handlingar på distans? Lena Jansson som är senior åklagare på åklagarmyndighetens utvecklingscentrum menar att polisen kan spana på nätet för att upptäcka brotten precis som de gör för att upptäcka sexköp i dag.

– Brotten kan upptäckas när man undersöker mobiler och datorer i pågående ärenden och träffar på material som gör att en person blir misstänkt. I en pågående utredning av koppleri till exempel, så skulle man kunna hitta spår av sexköpare, säger hon.

Kopplerilagstiftningen föreslås också ändras så att det blir förbjudet att främja ersättning för sexuella handlingar som sker på distans. Administratörer av webbplatser där sexköp på distans sker ska inkluderas. Men inte webbplatser för pornografi, eftersom skillnaden ligger i om sexuella handlingar utförs på en köpares beställning eller inte.

– Den som administrerar en webbplats där köparen kan ta del av pornografiskt material som »redan finns« skulle inte göra sig skyldig till koppleri. Att administrera en webbplats där personer kan beställa, ännu icke utförda, sexuella handlingar mot ersättning kan däremot utgöra koppleri, om det också finns ett uppsåt genom att hemsidan är till för ändamålet, säger utredningssekreteraren Josefine Wendel.