Ensam vågade hon resa sig mot välfärdsstatens myndighetsjättar och ge röst åt alla som slagits ut av arbetslinjens hårda piskrapp. Och striden fortsätter. Tidigare i år riktade hon ett eldsprutande debattinlägg mot Försäkringskassan som anklagades för systematisk förföljelse av samhällets mest utsatta. Det fick självaste generaldirektören att anlägga moteld. Varför blir Nike Markelius aldrig rädd?
Text: Unni Drougge | Foto: Ailí Markelius
Med orden som vapen slåss musikern, författaren och skribenten Nike Markelius mot ett system där människor som ramlat av från lönekarusellen behandlas som avfall.När Nike Markelius för några år sedan kastade in en verbal molotovcocktail i DN (20/01/13) spred sig hennes ord som en präriebrand över det sociala delningsnätet. Hon hade nämligen satt fingret mitt i smärtpunkten på den otrygghet som våra trygghetssystem numera skapar. I somras gick Markelius till ny attack, där hon beskrev Försäkringskassan som en institution genomsyrad av illvilja gentemot nödställda medborgare (Aftonbladet 06/07). Ann-Marie Begler, GD, avfärdade kritiken som »häpnadsväckande«.
Kvinnotryck bad Nike Markelius berätta hur hon vågade utmana hela det tunga maskineriet, när de flesta är livrädda för att ens stöta sig med enskilda handläggare på Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.
– För att jag vet att jag har rätt, svarar Markelius. För att Begler ljuger och nån måste säga sanningen. För att jag vet att jag har många med mig, alla drabbade, vilket också visade sig genom alla tack och svar jag fick efteråt. Därför att det är viktigt att avslöja när sådana centrala myndigheter har uppenbara problem med sina regelverk och rakt av förstör andra människors liv. Det är obegripligt att det fått lov att fortgå så länge som det har. Jag har förmågan att formulera mig i skrift, jag har vägen in, alltså ett ansvar att använda mig av det. Jag har modet. Jag har det bara. Punkhjärtat ha!
Du stödjer idén om att skrota hela socialförsäkringssystemet och istället införa en allmän basinkomst som ska räcka till mat och hyra. Varför är det så svårt att få gehör för det förslaget?
– Därför att arbetsplikten sitter hårt som cement i den svenska själen. Detta att »alla ska göra rätt för sig« är inget som folk ifrågasätter. Tiden är ny. Vi människor är föränderliga. Så även samhällsbygget. Men arbetsmoralen har ju genom århundradena blivit helig, eftersom arbete varit synonymt med överlevnad, därför skrämmer idén om basinkomst många, tror jag. Och folk är rädda för att andra ska lata sig medan de får jobba. Folk misstror varandra och tror att andra är parasiter bara för att de kanske har en annan idé om hur de vill leva sina liv. Men egentligen handlar det bara om att ge oss alla mer frihet och livskvalitet.
Nu har det gått 40 år sedan punkens slagord »No future« gav sitt dystopiska förebud om vad de unga hade att vänta sig. Ser framtiden ljusare ut för den unga generation som dina två döttrar tillhör?
– Så här i backspegeln kan jag se att det vi protesterade mot som unga punkare i början av 1980-talet, inte är nånting i jämförelse med hur världen ser ut nu. Jag måste tyvärr säga att det ser mörkt ut för tillfället. Med tanke på framför allt klimatet, klassklyftor och konflikter. Samtidigt får vi aldrig ge upp hoppet om att det ska vända. Att mörkerkrafterna kryper tillbaks under stenarna där de hör hemma. Den unga generationen har öppnat många dörrar för accepterande av olikheter. Det är ljust. Och det är oerhört positivt och hoppingivande med rörelser som #metoo, som verkar bli en smärre revolution. Jag hoppas att mina döttrar ska få se patriarkatet falla. Gubbarna får akta sig, det är på gång!