Radikala rötter och god ekonomi

På Island bildades den första kvinnojouren genom det radikala kvinnopartiet, Kvennaathvarfið (Kvinnojouren). I dag har de tonat ner sin politiska profil för att alla kvinnor ska känna sig välkomna. För de mer radikala åsikterna står systerorganisationen Stígamót.

Text: Marja Beckman | Foto: Asta Kristjansdottir

I dag har Kvinnojouren 40 år på nacken och det numera bredare tilltalet speglas i det isländska sam­­hället. Kvinnojouren har brett stöd hos både beslutsfattare, allmänhet och media.

– Våra skyddade boenden ska finnas till för alla kvinnor. Dörren ska vara öppen för alla. Men vi vilar på en feministisk grund och har förstås fortfarande åsikter, säger Linda Dröfn Gunnarsdóttir, ordförande för kvinnojouren.

Systerorganisationen Stígamót står för de radikala politiska åsikterna. Stígamót har inga skyddade boenden, deras uppdrag är i första hand att vara stöd till offer för sexuella övergrepp. De erbjuder stödsamtal och utbildningar. Det är också de som driver opinion i kvinnofrågorna på Island.

– Deras talesperson är mer utåtriktad och vänder sig till politiker och media. De ger sig in politiska diskussioner, som nu senast i debatten om att normalisera arbetet med prostitution och pornografi, berättar Linda Dröfn Gunnarsdóttir.

Trots att de är två olika organisationer, står de varandra nära och står enade i kampen för kvinnors rättigheter. De komp­letterar varandra, snarare än konkurrerar. Stígamót tar emot både kvinnor och män, medan Kvinnojouren är separatistisk och bara tillåter kvinnor och deras barn.

– Vissa tycker att vi borde öppna ett boende för män, men vi anser inte att det är vårt ansvar, konstaterar Linda Dröfn Gunnarsdóttir.

Eftersom det saknas lagstiftning om skyddat boende, så står det dem fritt att göra som de vill. En stor del av finansieringen kommer från staten, men det finns inga särskilda restriktioner eller krav.

Behoven utvärderas från fall till fall. Kvinnor med drogproblematik får stanna om de inte använder droger under vistelsen.

– Vi har för få invånare för att kunna ha boenden med special­inriktningar, som till exempel i Danmark. Där finns särskilda boenden för kvinnor som tar droger och för unga kvinnor utan barn.

Kvinnojouren på Island har två boenden. Det äldsta har varit öppet i 40 år och ligger i huvudstaden Reykjavik. Nyligen öppnades också ett boende i Akureyri på norra Island.

– Det boendet är fortfarande på försöksstadiet. Det är svårt att starta ett boende i en liten stad. En jour är som en brandstation, det krävs full utrustning och någon måste finnas där hela tiden, säger Linda Dröfn Gunnarsdóttir.

 
– All erfarenhet finns i Reykjavik, men vi försöker föra över kunskapen till Akureyri. Vi träffas varje vecka och har ett mycket nära samarbete med bland annat socialtjänsten. Samarbetet är tätare här än i Reykjavik, där vi genomför våra egna stödsamtal och har ett eget backup-system.
Vid behov av ett mer skyddat boende än vad som kan erbjudas med två boenden på Island, samarbetar man också en del med grannlandet Färöarna.
Den så kallade Islandsmodellen, som idag används även i en del svenska kommuner, grundades av den isländska polisen och bygger på ett tätt samarbete mellan polis och de sociala myndigheterna. Det gäller att hålla »fönstret öppet«:

– Om det kommer ett larm om mäns våld i hemmet och det finns barn i bostaden följer alltid någon från socialtjänsten med. Det har visat sig vara viktigt att få all information så fort som möjligt, där och då, eftersom det fönstret stänger väldigt fort, förklarar Linda Dröfn Gunnarsdóttir
Om det inte finns barn i hushållet frågar polisen alltid kvinnan om det är okej att en socialarbetare följer med. Många säger ja, och modellen har lett till att antalet anmälningar har ökat. Dess­utom är det fler som fullföljer och går vidare till stödsamtal, något som Kvinnojouren erbjuder även till kvinnor som inte stannar på jouren, utan väljer att bo kvar hos förövaren eller hos någon annan.

Medvetenheten om mäns våld mot kvinnor tycks vara väl spridd i samhället på Island. Linda Dröfn Gunnarsdóttir berättar att Kvinnojouren under covidpandemin dagligen medverkade i tv-sändningar och rapporterade om den senaste statistiken om detta våld.

– Vi talade mycket om vikten av att hålla koll på våra grannar, släktingar och vänner. Till exempel barn som inte kommer till skolan. Mäns våld i hemmet börjar nästan alltid med isolering från vänner och familj.

Uppmaningen har lett till att fler kvinnor i dag kommer till jouren för att familjen skickat dem: »min familj säger att jag behöver ett stödsamtal, men jag tycker inte det«. Betydligt fler håller koll på släktingar och vänner och ser varningssignalerna. Men det kan fortfarande vara svårt att se den egna utsattheten.

Det är vanligt att psykologiskt våld har pågått en längre tid så att du slutar lita på dina insikter.

– Många tycker inte att de själva är offer för mäns våld. De ser det hos vänner men inte hos sig själva. En av de vanligaste meningarna när vi börjar våra stödsamtal är »jag borde inte vara här, jag borde inte ta plats från andra«. Det är vanligt att psykologiskt våld har pågått en längre tid så att du slutar lita på dina insikter, säger Linda Dröfn Gunnarsdóttir.
Antalet stödsökande som behöver boende är ungefär desamma som för några år sedan, men antalet stödsamtal har blivit fler. Jouren har också fått mer resurser. Både statsstödet och stödet från privatpersoner har ökat. Många privatpersoner betalar numera månadsvis till jouren.

– Resurserna gör att vi kan göra mer och att kvinnorna kan stanna längre. Vi har anställt en person specifikt för barnen. Vi har också byggt ett »halvvägshus«, där kvinnorna kan bo när de är redo att gå ut i samhället men saknar finansiella resurser.

Förr kunde kvinnor tvingas bo kvar på Kvinnojouren i flera månader för att de inte hade någonstans att ta vägen, i halvvägshuset kan de stanna i upp till ett år, vilket också har lösgjort platser på boendet för andra med behov.

Andelen som väljer att lämna sin förövare har ökat drastiskt på Island. För 20 år sen gick 60 procent av kvinnorna tillbaka, 2022 var motsvarande siffra 16 procent.

– Det är en väldigt dramatisk förändring. Det beror förstås på förändringar i samhället och hur man pratar om saker men också på att vi fått mer resurser.

Sammanlagt är de i dag 20–25 anställda som arbetar dygnet runt i olika skift.

– Det finns alltid en kvinna redo vid telefonen så att du kan få stöd och hjälp om du behöver. På dagarna jobbar ungefär åtta personer.

I Sverige är det frivilliga som gör en stor del av jobbet på kvinnojourerna, men volontärsystemet är inte lika utvecklat på Island, enligt Linda Dröfn Gunnarsdòttir.

– Vi har volontärer men de jobbar främst i olika projekt, som till exempel med simlektioner för utländska kvinnor.

Det svenska problemet med entreprenörer som tjänar pengar på skyddade boenden och konkurrerar ut kvinnojourernas boenden, har de inte på Island.

– I många andra länder baseras ersättningen på hur många kvinnor man tar in, men vi får en fast summa, vilket också är rimligt eftersom vi behöver ha ständig beredskap, konstaterar Linda Dröfn Gunnarsdóttir.