Illustration iStock

Rätten att berätta – makten att bestraffa

Sprängkraften i metoo-vittnesmålen fick så småningom föraktfulla beteckningar, som pöbeljustis, lynchning och folkdomstolar. Men hur stor makt hade egentligen kvinnorna som lämnade och spred uppgifter om mäns våld, jämfört med den makt som det statliga rättsväsendet sedan utövade mot dem? Juridiklektorn Linnea Wegerstad har klargjort skillnaden.

Text: Unni Drougge | Illustration: iStock

Linnea Wegerstad är universitetslektor vid Juridiska institutionen i Lund och har fördjupat sig i frågeställningar kring de uppmärksammade metoo-rätte­gångarna, som hittills lett till fällande domar för grovt förtal. Hennes resonemang utgår från viral kontra formell rätt. Viral rätt är det som ofta i nedsättande ordalag betecknats som pöbeljustis och folkdomstolar. Men Wegerstad menar att viral rätt också kan tillgripas som medel i syfte att skapa opinion mot en för­åldrad eller bristfällig tillämpning av den formella rätten, vilket metoo-­rörelsen utgör ett exempel på.

Det finns en betydande skillnad mellan virala och formella processer, fortsätter hon, och den handlar om vem som har makten över konsekvenserna. Den formella rättsskipningen har till­gång till statens våldsmonopol och därmed makt att bestämma och utdela ett entydigt straff. Den virala rättsprocessen är helt i avsaknad av en sådan makt. Däremot kan konsekvenserna bli mycket kännbara för den som på digitala forum beskyllts för att ha begått en lagöverträdelse. Men de som stått bakom påståendena eller spridit dem vidare har inte haft makten att bestämma över hur arbets­givare, vänner och familjemedlemmar ska reagera mot den utpekade.

Det är vi som tar del av berättelsen och den eventuella mot­berättelsen som styr över konsekvenserna.

Linnea Wegerstad skriver i tidskriften »Glänta« (3-4/19) att (V)arken den som hänger ut någon, eller sociala medier-­plattformarna, förfogar över konsekvenserna. Ingen av de inblandade parterna har möjlighet (eller rätt) att utöva våld på det sätt som staten har, och ingen kan ensam avgöra skuldfrågan, fälla till ansvar och utdöma straff. Det är vi som tar del av berättelsen och den eventuella motberättelsen som styr över konsekvenserna.

Varför får just sexbrottsanklagade män hjälp av allmän åklagare att driva förtalsmål, när metooupproret handlade just om den förlåtande synen på män som begått sexuella överträdelser?
– Jag tror att det delvis beror på den snäva definitionen av våldtäkt, som skapat en skev föreställning om vilka män som begår våldtäkter. De betraktas nästan som monster, främmande avarter, sådana som inte finns bland oss. En man som då beskylldes under metoo för att ha begått en våldtäkt framstod därför som ett av dessa »monster«.

Ska våldtagna kvinnor ta hänsyn till den myten?
– Vi behöver erkänna även kvinnors intresse, nämligen att kunna dela med sig av berättelser om övergrepp, där det också finns en förövare. Det är ett intresse som sällan nämns.