Samhället möjliggör eftervåld

Ofta är det när kvinnor lämnar våldsamma relationer som vidden av maktlöshet visar sig.

Sara Skoog Waller är doktor, lektor och forskare i psykologi med fokus på mäns våld mot kvinnor. Hon ser att uråldriga patriarkala värderingar står i vägen för att samhället ska se våldet för vad det är: allvarliga upprepningsbrott där våldsoffret får betala med sin frihet. Framförallt intresserar sig Sara Skoog Waller för eftervåld, det vill säga det våld som tar vid då kvinnan har lämnat relationen.

Text: Nicole Kling | Foto: Alexander Lindström

Du forskar om eftervåld, kan du beskriva vad det är?
– Eftervåldet grundar sig dels i att mannen fortsätter att utöva våld, dels i att samhället osynliggör våldet. Utmärkande för eftervåldet är att det sprider ut sig på flera arenor och blir allomfattande, förövarens makt finns plötsligt också i kontakt med rättssystemet och med myndigheter. I vårdnads-, boende- och umgänges­processer möjliggörs männens fortsatta makt och konstanta närvaro i kvinnans liv, eftersom det handlar om fara för barnens liv och hälsa. Plötsligt blir aktörer som ska skydda kvinnor och barn en del av våldsutövningen.

Vad säger hanteringen av eftervåld om rådande värderingar?
– I samhällen där eftervåldet inte begränsas utan tvärtom möjliggörs – vilket är fallet i Sverige – får det enormt negativa konsekvenser för kvinnor och barn. Synen på mäns våld mot kvinnor grundar sig i gamla patriarkala värderingar där kvinnan först kan anklagas för att vara ett passivt offer som inte lämnar relationen, för att sedan istället ses som en manipulativ lögnerska som försöker ta barnen och mannens pengar. I den här patriarkala idévärlden är fadersrätten fundamental och okränkbar, liksom mannens större rätt till ägande, autonomi och en egen plats. Det är också på dessa områden som männen får fritt spelrum att utöva eftervåld genom rättsliga verktyg och juridiska rättigheter.

År 2018 visade det sig att i cirka en tredjedel av fallen där pappan mördat barnens mamma behåller han vårdnaden om barnen. Det är helt obegripligt.

På vilka sätt osynliggör samhället mäns våld mot kvinnor?
– Det råder en märklig diskrepans mellan samhällets vetskap om att mäns våld i nära relationer är ett utbrett och allvarligt problem och att våldet i de enskilda fallen systematiskt bortförklaras med att det inte kan handla om just den här mannen. Det är vanligt att
myndighetspersoner omformulerar våldet till »konflikter« eller »samarbetssvårigheter«, vilket döljer det faktum att det finns en angripare och en angripen. År 2018 visade det sig att i cirka en tredjedel av fallen där pappan mördat barnens mamma behåller han vårdnaden om barnen. Det är helt obegripligt. Samtidigt som samhället många gånger inser hotbilden begränsas inte förövaren, det blir istället våldsoffren som tvingas lämna sin sociala kontext och leva gömda i rädsla för att bli hittade.

Vad behöver samhället göra annorlunda?
– Samhället måste våga ställa sig på kvinnornas sida när de berättar om våld, se över lagstiftningen, utveckla system för att begränsa förövares fortsatta våldsutövning, öka kunskapen om den här typen av brott och förändra djupt rotade förlegade värderingar om mäns våld mot kvinnor. Den nationella självbilden i Sverige av att vara ett jämställt land kan stå i vägen för kampen mot mäns våld mot kvinnor. Det pågår en jämställdhetsutveckling som inriktas mot könsneutralitet snarare än könsmakt; det pratas till exempel om våld i nära relationer snarare än om mäns våld mot kvinnor, vilket osynliggör våldets könade grunder.