Våldtäkt brukar beskrivas som ett brott med svåra konsekvenser. Vanligtvis är det då de utsatta man syftar på. Men på senare tid är det de våldtäktsanklagade som ymnigt fått redogöra för sitt lidande. Rädslan att bli våldtagen tycks ha överskuggats av en annan rädsla – att bli utpekad som våldtäktsman. Därför tar de uthängda männen revansch. Här hemma driver de förtalsmål med allmänna medel, och i Storbritannien driver de en lagändringskampanj för att skydda misstänkta förövare.
Text: Unni Drougge
En av sommarens stora nyhetshändelser var den brittiska kampanjen för sexbrottsanklagades rättigheter. Med sig hade de kända namn som Stephen Fry och den 78-årige, hedersbetitlade poplegenden Sir Cliff Richard. Den folkkäre popsångaren hade tidigare blivit beskylld för våldtäkt på minderåriga, vilket skapat stor dramatik i medierna efter att BBC helikopterfilmat och direktsänt en polisrazzia i sångstjärnans bostad. Även om utredningen blev nedlagd och Cliff Richard ‚fick ett skadestånd från BBC och polisen motsvarande 7,2 miljoner kronor, anser han sig ändå inte kompenserad för åratal av sömnlöshet och allmänhetens misstro. Därför har han tagit strid för en lagändring som ska ge misstänkta förövare samma anonymitetsskydd som gäller för de utsatta, så att ingen ska behöva gå igenom det lidande han själv fick utstå.
Kampanjgruppen kallar sig Fair – Falsely Accused Individuals For Reform, och ett av gruppens språkrör, radiopersonligheten Paul Gambaccini, varnade för ett »krisläge orsakat av falska anklagelser« och för att den nuvarande lagen uppmuntrar »alla lögnare och galningar att anklaga någon«.
När andra utsatta får veta att det pågår en brottsutredning mot deras förövare, vågar de ofta träda fram, vilket ökar chansen till en fällande dom.
Men de som värnar om den stora gruppen sexbrottsutsatta vill varna för lagändringsförslaget, inte minst för att kampanjen förstärker myten om att kvinnor ljuger om våldtäkt för att skada en man. Charlotte Proudman, jurist med könsrelaterat våld som huvudområde, är en av kritikerna. Här förklarar hon varför.
– Sexuella övergrepp är det brott som både har störst mörkertal och lägst uppklarningsprocent, säger hon och lägger fram statistik från England och Wales, som väl överensstämmer med den svenska. Förövare blir alltså ytterst sällan straffade, och om de ska ha rätt att vara anonyma kommer ännu färre att göra en anmälan. När andra utsatta får veta att det pågår en brottsutredning mot deras förövare, vågar de ofta träda fram, vilket ökar chansen till en fällande dom.
Hur ska man då undvika risken att oskyldiga blir uthängda och dömda på förhand?
– Den risken ska medierna ta ansvar för, säger Charlotte Proudman. Falska anklagelser är dessutom lika ovanliga när det gäller sexualbrott som vid annan brottslighet, och straffen är så pass hårda för den som anmäler falskt att även många som har blivit utsatta är rädda för att gå till polisen och kanske misstänkas för att fara med lögner.
Varför anses det då vara så viktigt att skydda namnen på just dem som anklagats för våldtäkt?
– Helt enkelt för att det nästan alltid är kvinnor och barn som utsätts för sexbrott och förövaren nästan alltid är en man, slår Charlotte Proudman fast.