Sociologen Lena Berg skrev i slutet av 1990-talet en avhandling om ungdomars syn på pornografi. Den är ännu högst aktuell, inte minst för den tvåårsfirande samtyckeslagen.
Lena Berg talar om hur tjejer navigerar efter två typer av kvinnlighet när de ska skapa sig själv som unga kvinnor: dels finns torrisen – henne vill man inte vara. Sedan finns horan och henne vill man inte heller bli. Det tjejerna i Bergs material strävar efter är en medelväg – de balanserar, skriver Berg – för att hitta den lagoma kvinnligheten. Lite spännande men samtidigt respektabel. »Lagomtjejen«.
Sedan Lena Berg skrev sin avhandling har den sexuella exploateringen och kommersialiseringen av sexuellt våld tagit gigantiska kliv in i samhällets mittfåra. Sugardejting och prostitutionskontakter finns i tjejers vardag. Samtidigt finns en värld fylld av feministiskt högljutt bråkande om detta på första kolumnplats i varje tidning. Men det är en feminism som blivit alltmer utslätad i den gemensamma kören för »jämställdhet«, med utspel och analyser som solostämmor.
Jag tror att denna mix av närvarande våld och högljudda men avradikaliserade röster mot porr och prostitution har skapat ytterligare »typer« för tjejer att relatera till. Den tidigare rollen som »hora« har idag fått en mer rebellisk innebörd och kanske lämpligare bör betecknas som den »sexuellt vågade« tjejen, hon som uppfyller manliga porrfantasier och går med på tuffa och våldsamma »sexlekar«.
Rollen ger kortsiktiga fördelar: Hon får uppskattning från män för att de tillåts slå och förnedra henne. Hon prisas för sin styrka att be om utplåning och sin kraft att stå ut med att vara ingen. Här finns uppenbart lindring för ångest och utlopp för självhat och trauman.
Medan »lagom-feministerna« är måna om att balansera sina positioner, gör de »sexuellt vågade« tjejerna tvärtom och är tydliga med det: Jag är inte sån. Jag är inte lagom. Mig får du ta till kanten och över.
Rollen som »sexuellt vågad« ger också mening genom att vara motsatsen till »lagomtjejen« – som numera förenklat kan sägas stämma in på »feministerna«. Medan »lagom-feministerna« är måna om att balansera sina positioner, gör de »sexuellt vågade« tvärtom och är tydliga med det: Jag är inte sån. Jag är inte lagom. Mig får du ta till kanten och över.
Och nu kommer min poäng: Hur väl fungerar en samtyckeslag i ett sådant sammanhang? När samtycke till uppenbart och ofta grovt våld snarare handlar om att visa att man är en av de vågade tjejerna än om en äkta vilja att utsättas för detta våld – blir då inte valet att låta bestämmelserna för våldtäkt vila på »samtycke« som att låta en ond dynamik leda en ond utveckling?
När frågan från dem som arbetar mot våld har blivit »Måste man samtycka till strypsex?« är det ju lätt att föreställa sig det rungande svaret från rebellernas läktare: »Nej, men jag vill!« Och så mansapplåderna på det.
Överhuvudtaget hörs det mest hipp hipp hurra för vår samtyckeslag. Roks är en av få feministiska röster som problematiserar den. Vi vill därför se en utvärdering så vi får kunskap om hur lagen om samtycke har landat i praktiken.
JENNY WESTERSTRAND
Ordförande i Roks