Sanningen har sista ordet

Medier skriver gärna om sex eftersom sex säljer. Vad som egentligen är sex är inte publicister så noga med, bara det är »sexigt«. Unga söta tjejer som berättar om övergrepp kan bli en sexig story. Kända kvinnor som berättar om övergrepp kan däremot vara knepigare. Risken finns ju då att även förövaren är känd, vilket gör att folk kan lista ut vem han är.

Unni Drougge, redaktör för Kvinnotryck.
UNNI DROUGGE
Redaktör för Kvinnotryck

Och det allra värsta som tycks kunna hända en man är att bli offentligt uthängd som en av de där otäcka typerna, en sån som pucklar på tjejer, våldtar och håller på. Men rädslan gäller snarare stämpeln än själva brottet, eftersom stämpeln angriper en mans heder. Därför lider män så mycket av att se andra män bli stämplade att de utvecklar medberoende och agerar möjliggörare genom att förlåta alla »enstaka snedsteg«. Medberoendet griper även tag i manliga mediechefer med vidhängande herrklubb, och snart sprider sig fasan bland mediemännen – tänk om nån i hopen av exfruar, älskarinnor, glädjeflickor och gamla flammor skulle få för sig att göra samma sak mot dem! Säga metoo och peka med vassa naglar!

Metoo varade ungefär så länge som mediemakten tillät, därefter var det dags att återta kontrollen över mäns våld mot kvinnor och låta aktörerna själva få sista ordet. I samklang med det svenska rättsväsendets syste­matik i att väcka allmänt åtal mot enskilda kvinnor och utdela fällande domar i en rad förtalsmål, har så medierna lyhört ändrat tonläge och slår förnumstigt fast att metoo tyvärr spårade ur. Så fick denna hoppfulla historia samma för­bannade gamla vanliga misogyna slut. Men varje historie­förfalskning undermineras så småningom av sanningens outtröttliga mullvadsarbete. Det är DÄR vi har vår egen berättelse. Och den är långt ifrån slut.

Foto: Jini Sofia