Skilsmässoskrällen

Rätt att skilja sig har alla. Råd att skilja sig är däremot inte alla förunnat. När äktenskapet krackelerar är risken stor att även kvinnans ekonomi rasar samman. I vårt moderna och jämställda samhälle sitter därför många kvinnor fortfarande fast i äktenskapets bojor.

Text: Susanna Eriksson

Enligt flera internationella studier sjunker kvinnors ekonomiska levnadsstandard efter en skilsmässa medan mäns generellt sett fortsätter att utvecklas positivt och den disponibla inkomsten ökar omedelbart. Även i Sverige ser vi samma mönster och vi vet också att kvinnors och mäns konsumtionsmönster ser olika ut, där kvinnor tar ett större ansvar för de vardagliga inköpen till hushåll och barn. Dessa konsumtionsmönster kan få dramatiska effekter vid en eventuell separation. I ett samhälle där de ekonomiska villkoren ser så olika ut mellan kvinnor och män – hur många kvinnor är det inte som stannar kvar i förhållanden de egentligen vill lämna eftersom barnens och deras levnadsstandard är beroende av mannen?

I och med det tidiga 1900-talets liberaliserade äktenskapslagstiftning ökade kvinnors möjligheter att kunna få ut skilsmässa från sin make. Numera krävs inte ens att båda makarna är överens om skilsmässa för att äktenskapsskillnad (som det heter på juridiska) ska kunna ske. Reglerna om äktenskapsskillnad finns i äktenskapsbalkens femte kapitel. Formellt sett är det alltså jämställt när det kommer till kvinnors och mäns möjligheter att avsluta ett äktenskap de inte längre vill vara kvar i. Lagstiftningen utgår från ett ideal där makarna är ekonomiskt jämställda, något som långt ifrån alltid är fallet.

Lagstiftningen utgår från ett ideal där makarna är ekonomiskt jämställda, men tillämpas på en materiellt ojämställd verklighet.

Äktenskapslagstiftningen handlar mest om vad som gäller för att ett äktenskap ska kunna ingås och vad som gäller för att det ska anses vara upphört – det som händer däremellan är inte aktuellt. Lagstiftningen saknar kött och blod, vardagslunk och fredagsmys men verkligheten som lagstiftningen ska tillämpas på saknar inte det. Visserligen står det i 1 kap 2 § äktenskapsbalken att »makar skall visa varandra trohet och hänsyn« och att »[de] skall gemensamt vårda hem och barn och i samråd verka för familjens bästa« men i övrigt är lagstiftningen rätt blind för de materiella villkor kvinnor och män har under sina äktenskap och när de vill avsluta dem, trots att verkligheten är sådan att samhällsekonomin är beroende av kvinnors oavlönade omsorgsarbete om hem, barn och anhöriga.

När den formellt jämställda lagstiftningen ska tillämpas på en materiellt ojämställd verklighet visar det sig att juridiken, som så ofta annars, är blind för ojämlika maktförhållanden, traditioner, beroenden, relationer och känslor. Det juridiska subjektet är rationellt, slutet och
autonomt – egenskaper ofta associerade med maskulinitet. Det till ytan könsneutrala präglas av könade föreställningar om hur en människa är och gör.

Att möjligheten finns till att ta ut skilsmässa när en så vill är naturligtvis rätt och riktigt men det går inte att blunda för att verkligheten ser annorlunda ut. När dessa skillnader i inkomst och förmögenhet mellan kvinnor och män fortfarande accepteras i Sverige leder det till att kvinnor för sin och sina barns försörjning tvingas att stanna kvar i äktenskap de egentligen skulle vilja lämna. Samhället utgår fortfarande från att kvinnor skall bliva vid sin läst, sin man och sin familj.