Gabriella Kärnekull Wolfe, foto Severus Tenenbaum

”Sluta prata om sexuella självskade­beteenden – fokusera på männens beteende istället”

Som tonåring levde Gabriella Kärnekull Wolfe i en mörk verklighet där övergrepp och förnedring var en del av vardagen. Men att definiera det som hände som övergrepp tog lång tid och krävde flera år av terapi. Istället tyckte hon att det var hennes eget fel eftersom hon sålde sex till män. En inställning som även bekräftades av vuxenvärlden som fokuserade på hennes så kallade »sexuella självskadebeteende« istället för att förhindra männen som köper sex av barn. Idag är hon expert och har vigt sitt liv åt att upplysa och opinionsbilda om kommersiell sexuell exploatering samt grundat organisationen Inte Din Hora.

Text: Maria Sveland | Foto: Severus Tenenbaum

Det är en konduktör på Saltsjöbanan som hittar Gabriella liggandes på det smutsiga golvet i en av tågets vagnar. Hon är uppriven och kraftigt berusad och när konduktören frågar vad som hänt svarar hon att hon varit hos en »jävla idiot som betalat för att misshandla henne«.

Det är en tisdag i november 2014 och konduktören ringer polisen som kör henne till Akutmottagningen för våldtagna på Söder­sjukhuset. Gabriella är 16 år gammal och hennes tunna kropp är full av skador som vittnar om grov misshandel och tortyr. Något som bekräftas när polisen så småningom gör husrannsakan hos den 40-åriga mannen »Anders« som betalat för att få utsätta Gabriella för övergrepp och extremt våld. I hans bil hittas blanda annat stålklämmor, en toaborste och ett spekulum som används för att vidga kroppsöppningar. Man hittar också en film som tydligt visar hur han piskar och slår och hur han använt alla redskap. Polisen räknar till 139 slag på trettio minuter, eller ett slag var trettonde sekund, innan han avslutar med att släpa ut Gabriella i badrummet där han ställer sig och urinerar på henne.

Trots att hon bara var 16 vid det här tillfället hade de senaste åren varit fyllda av liknande möten med män. En våldtäkt hon utsattes för när hon var i tolvårsåldern av en äldre kille blev början på en flera år lång period av svår ångest. Efter våldtäkten började Gabriella chatta med män på olika forum som betedde sig som kompisar, ställde frågor och gav henne bekräftelse och komplimanger samtidigt som de förde in samtalet på sex. Det som med andra ord brukar kallas för grooming.

Övergreppen som skedde online för­vandlades snart till fysiska möten och Gabriella mådde allt sämre. Hon tog droger, drack alkohol och skar sig för att hantera den eskalerade ångesten.

 
Gabriella Kärnekull Wolfe, foto Severus Tenenbaum

GABRIELLA KÄRNEKULL WOLFE
Född 1 april 1998
Grundare av Inte Din Hora 2017, ett nätverk för och av personer med erfarenhet av kommersiell sexuell exploatering
Sakkunnig på barnrättsorganisationen Child X
Priser: Årets Changemaker 2018
Madeleine Leijonhufvud-priset 2019
Zaida Catalán-priset
Kompassrosen av Konungens stiftelse Ungt Ledarskap

 

Olika rapporter visar att ungefär 22 000 barn och unga varit utsatta för kommersiell sexuell exploatering, det vill säga utsatta för övergrepp mot någon form av ersättning. Det motsvarar en elev per klass från årskurs nio och upp till gymnasiet. De flesta av dem är flickor och de flesta av dem får inte det stöd, vård och upprättelse som de behöver.

I Gabriellas fall fanns det flera trygga vuxna i form av föräldrar och kuratorer som såg att hon mådde dåligt men som ändå inte förmådde hjälpa. Varför?

– Det som hände mig var för mig väldigt normaliserat så jag förstod inte själv vad det var jag behövde berätta om. Även om jag berättade att jag chattade med män på nätet var det ingen som tolkade det och förstod att det jag egentligen sa handlade om sexuella övergrepp.

Även om jag berättade att jag chattade med män på nätet var det ingen som tolkade det och förstod att det jag egentligen sa handlade om sexuella övergrepp.

Kan du såhär i efterhand tycka att de borde ha fattat mer?

-Ja, absolut. På BUP där jag gick berättade jag till exempel att jag sålde sex och att jag mött upp en man på stan. Då var jag 15, men det enda som hände var att de påbörjade en utredning som de sen la ner.

Bristande kunskap i kombination med att hon själv saknade ord för det som hände ser Gabriella som orsaken till den rad av misstolkningar som följde.

– Jag berättade för en psykolog att jag sålde sex och chattade med män och då ville hon att vi skulle berätta det för mina föräldrar. Men när de kom fick jag panik och höll för öronen och blundade för jag skämdes så mycket att jag inte stod ut med att de skulle se på mig. När jag sen sa att jag inte ville följa med dem hem tolkade socialtjänsten det som att jag hade det svårt hemma och påbörjade en sån utredning och när den var klar och kom fram till att det inte var problem hemma så la man helt enkelt ner den och glömde allt det andra.

Först långt senare i samband med det rättsliga efterspelet med »Anders« förklarade en polis att det hon varit utsatt för var grova sexuella övergrepp.

Själv tänkte hon att skulden låg hos henne som chattade med män och sålde sex.

– När sen andra sa att jag hade ett sexuellt självskadebeteende och att jag måste gå till en särskild enhet och fick min mobil beslagtagen så förstärktes det tänket att allt handlade om mitt beteende. Männen som groomat mig sen jag var tolv var liksom osynliga.

När övergreppen som »Anders« utsatt henne för ledde till rättegång och alla kunde läsa svart på vitt vad han gjort, sa de att de inte förstått hur allvarligt det var. Hon kan å ena sidan förstå det, säger hon, eftersom hon själv aldrig sa exakt vad som hände vid mötena.

– Men å andra sidan kan man inte för­vänta sig att barn ska veta vad de ska berätta och inte berätta. Bara den grejen att berätta att jag sålde sex var så tungt och skamfyllt, att dessutom berätta detaljer om övergreppen, som jag inte ens definierade som övergrepp, kommer helt enkelt inte hända.

Men du var ju ett barn vid den här tiden och om ett barn berättar att hon säljer sex, då är ju det ett övergrepp per definition?
– Ja, exakt.

Idag är Gabriella 26 år och har vigt sitt liv åt att jobba med frågor som rör kommersiell sexuell exploatering mot barn. 2017 startade hon Inte Din Hora som snabbt växte från att vara ett av de cirka 78 branschuppropen som initierades under #metoo till att bli en viktig organisation för personer med erfarenhet av kommersiell sexuell exploatering. Förutom att föreläsa, plugga juridik och skriva på sin roman jobbar hon även som sakkunnig på barnrättsorganisationen Child X.

Åtgärderna som krävs för att motverka den kommersiella sexuella exploateringen är enorma, säger Gabriella. Det handlar om allt ifrån att ändra ungas attityder, bättre samordning mellan socialtjänst, BUP, polis och skola. Men det handlar också om kunskap och synsätt och inte minst vilka begrepp som används.

– På sistone har jag läst igenom alla mina journaler och förundersökningar och de är fulla av skuldbeläggande formuleringar som »självdestruktiv«, »sexuellt utlevande«, »utsätter sig själv för våld«och andra liknande formuleringar. Men ingen­stans står det att jag är utsatt för sexuella övergrepp.

Ord spelar roll, Sugardejting har en annan klang än pedofili även om många av de så kallade dejterna består av äldre män som träffar minderåriga.

Deep throat, double penetration, ass to mouth, age play, rape play – en hel värld av ord som egentligen handlar om att utsätta någon för våld. Ord hämtade från pornografin som även fungerar som en inspirationskälla för de sexuella handlingar som den som säljer sex utsätts för. Handlingar som den som köper sex ofta vill filma. Beroendeförhållandet mellan prostitution och pornografi är omvittnat och gränsen tunn och flytande.

Orden har betydelse både för hur den som är utsatt definierar handlingarna hon utsätts för, men också för hur rättsväsendet agerar och lagför övergreppen.

– Ser man det som det grova våld det är borde man ju till exempel utreda förövarna, säger Gabriella och berättar att hon nyligen läste en dom där flera män köpt sex av en 16-årig flicka.

I listan av sexköpande män fanns ett namn hon kände igen, en man som även köpt sex av Gabriella för tio år sen och som nu dömdes för första gången.

– Det gjorde mig vansinnigt frustrerad! Varför utredde dom inte honom då? Jag gav dom ju hans kontaktuppgifter, chattar och SMS. Fatta hur många övergrepp som kanske kunnat förhindrats om de gripit honom då! Jag tycker det borde vara självklart att utreda alla män som köper sex av barn, för jag fortsatte ju träffa flera av de män som jag berättat om för polisen.

Jag tycker det borde vara självklart att utreda alla män som köper sex av barn, för jag fortsatte ju träffa flera av de män som jag berättat om för polisen.

Varför utredde de inte dom?
– Vet inte, jag tror de menade att det var jag som behövde hjälp att inte träffa dom men jag kan ju tycka att det borde vara dom som behöver hindras från att fortsätta träffa barn.

Nyligen läste hon en rapport från England om så kallade pedofilnätverk där det framkom att snittåldern på offren var tjejer mellan 12 och 18 år som utsattes i små grupper där det genomsnittliga antalet förövare var tre män.

– När vi läser att polisen sprängt ett pedofilnätverk tänker vi oftast att det handlar om stora organiserade nätverk med en massa män och små förskolebarn. Men i själva verket är nätverken oftast små och exakt så ser det ju ut här i Sverige också, men vi pratar inte om nätverk här överhuvudtaget utan ser bara till enskilda förövare och då missar vi en hel verksamhet som pågår här mitt ibland oss.

Ett annat begrepp som hon tycker är högst problematiskt är »sexuellt självskadebeteende«.

– Enklast är att jämföra det med våld i nära relation. Vid våld i nära relation har vi en man som utsätter en kvinna för våld och ofta är det svårt för den som utsätts att lämna relationen. Idag vet vi att det beror på normaliseringen av våldet, traumatiska band och andra mekanismer. Jag skulle vilja att vi applicerade hela den förståelsen på flickor och kvinnor som groomats in i en värld av sexuell exploatering istället för att formulera det som att flickor söker upp sina övergrepp. Någon, oftast en man, har utstuderat groomat dem in i det och så har de hamnat i en våldsspiral på samma sätt som en kvinna som befinner sig i en våldsam nära relation.

Precis som vi inte pratar om självskade­beteende när vi pratar om våld i en nära relation så ska vi inte heller göra det i de här fallen, menar Gabriella, eftersom det osynliggör våldet. Istället borde vi helt enkelt rikta fokus och prata mer om männens beteende.

I många år tänkte hon dock att problemet handlade just om hennes eget självskadebeteende, påverkad av alla vuxna runtomkring som fokuserat på det.

– När jag skulle ansöka om att få börja i traumabehandling skrev jag att »jag behöver hjälp att prata om händelser jag varit med om inom ramen för mitt sexuella självskadebeteende«. Det är ett väldigt långt sätt att säga ordet våldtäkt på.

När jag skulle ansöka om att få börja i trauma­behandling skrev jag att »jag behöver hjälp att prata om händelser jag varit med om inom ramen för mitt sexuella självskadebeteende«. Det är ett väldigt långt sätt att säga våldtäkt på.

Att använda rätt ord för att formulera vad som verkligen hade hänt var en smärtsam process som tog tid, att säga orden högt gjorde att det hon varit med om blev verkligt.

– På det sättet var det lättare när jag tänkte att det handlade om sexuellt självskadebeteende.Nu tvingades jag inse att andra faktiskt tyckte att jag var så jävla lite värd att det var okej att slå och pissa på mig. Det gjorde ont.

I Gabriellas fall slogs föräldrarna för att hon inte skulle bli placerad på något behandlingshem. Istället vabbade de och följde henne till och från skolan och vidtog en rad andra åtgärder för att ha koll på var hon var och vad hon gjorde. Något Gabriella idag är tacksam för.

– Vi vet att det sällan hjälper att placera någon som utsatts för övergrepp på boenden om det inte samordnas med professio­nellt stöd. Men väldigt få boenden har kunskap om trauman och vad kommersiell sexuell exploatering innebär.

Att hon fick vara hemma gjorde också att hon kunde gå ut gymnasiet och på så sätt slapp börja i uppförsbacke när hon väl var frisk.

– Det innebar samtidigt att jag kunde fortsätta träffa män och sälja sex, men jag tycker ändå att det borde funnits andra åtgärder än att placera mig. Framförallt borde jag ha fått traumabehandling, det fick jag istället betala för själv i vuxen ålder.

I efterhand har hon insett hur mycket motstånd hon faktiskt gjorde vid flera till­fällen. I fallet med »Anders« visar filmen tydligt hur Gabriella gråter, skriker, sprattlar, kniper ihop benen. Vid ett enda tillfälle svarade hon ja när han bad om tillåtelse. Det räckte för att rätten skulle fria honom från våldtäkt. Istället dömdes han för misshandel, eftersom man enligt lagen inte kan samtycka till våld. Den uppdelningen av våld och sex är Gabriella mycket kritisk till eftersom så stor del av sex idag innehåller våld.

Det finns så många begrepp som egentligen bara beskriver våld och tortyr men så länge det sker inom en kontext av sex så anser lagen att det är okej.

– Det finns så många begrepp som egentligen bara beskriver våld och tortyr men så länge det sker inom en kontext av sex så anser lagen att det är okej.

Domen påverkade Gabriella negativt eftersom den tog ifrån henne rätten att berätta om det mest traumatiska hon någonsin varit med om med egna ord.

– Nu kunde jag inte längre säga att jag varit med om en våldtäkt för enligt domen var det inte en våldtäkt utan BDSM-sex. Inte heller kunde jag beskriva det som ett trauma eftersom handlingarna skett med samtycke enligt domstolen.

Såhär i efterhand tror hon att läknings­processen blivit enklare om hon sluppit rättsväsendets stämpel.

Samtidigt innebar domen att Gabriella för första gången fick tag i ilskan.

– Jag var så förbannad att jag satte mig och skrev till olika journalister om mitt fall. Och i min blogg la jag ut citat från domen och argumenterade varför »Anders« borde ha dömts. Det fanns något sunt i den drivkraften.

Domen innebar också att Gabriella än en gång började sälja sex eftersom hon inte såg någon anledning att försöka ta sig ur den våldsspiral hon satt fast i. Men den stora skillnaden nu var att hon började säga som det var till de sexköpande männen.

– När de frågade om jag gjorde det här som ett självskadebeteende sa jag ja, för vid den här tidpunkten uppfattade jag det som ett självskadebeteende. När de frågade om jag verkligen ville ha sex svarade jag nej.

– Men det sjuka var att det inte gjorde någon som helst skillnad, de fortsatte ändå. Det var aldrig nån som sa »Jaha, men då vill inte jag utsätta dig«. Alla bara körde på.

Männen som köpte Gabriella var i alla åldrar och kom från alla sociala och ekonomiska klasser. Vissa var öppna med att de gick igång på att utsätta henne för våld och förnedring medan andra intalade sig själva att det de gjorde var okej och skedde med samtycke.

– Det är väl ungefär samma sak som att jag äter kött fastän jag vet att det är fel, de förtränger insikten om vad som pågår och vad de faktiskt gör för att de inte orkar tänka på det. Precis som stora delar av samhället inte orkar se och ta in vad som pågår.