Det ligger något kusligt i det arbete mot mäns våld som har bedrivits i Sverige på senare tid och som nu intensifierats med några förment skarpa förslag. När en så svår fråga som mäns våld mot kvinnor ges en välmenande men tom myndighetsdräkt riskerar helt andra saker att hända än det som avsågs. Detta för att våldet har en mening och meningen heter kön – gränser för kön. Vem får hon vara? Vem får han vara?
Jag ser idag en djupt provocerande bekräftelse av det budskap också mansvåldet bär: mäns frihet flyter ut. Kvinnors frihet stramas åt.
Hur kan vi annars förklara de gränsomflyttningar som sker nu? Ta det förslag som ligger på regeringens bord om att ge socialtjänsten i uppgift att samtala med våldsamma män för att motivera dem att sluta. Samtal mot våld. Av socialtjänsten, i tider av trängda finanser. I frågor där kriminalisering råder.
Ta den statligt finansierade biktstol som apterats via »Välj att sluta« dit män utan konsekvenser kan ringa och berätta om sin våldsutövning mot kvinnor och barn. Ingen spårning av samtalen och omedelbar polis- och orosanmälan där inte. Nej. Samtal mot våld.
Våldet har en mening och meningen heter kön – gränser för kön. Vem får hon vara? Vem får han vara?
När kvinnor gör något så fundamentalt mänskligt som att fly våld och skydda sina barn på en kvinnojour måste de däremot sedan länge uppge namn och nummer. Att söka skydd anonymt, fredligt och till hjälp för ditt barn, gör att du måste legitimera dig. På förslag ligger nu också att omhänderta dessa flyende kvinnors barn för prövning huruvida förövaren ändå bör ges inflytande och bestämmande över sin avkommas vistelseort.
Och det stannar inte här. Ivern att sätta gränser för kvinnan är stor – förstås i namn av hennes eget bästa. Regeringen vill nu att vården ska kunna bryta sekretessen för kvinnans del, för att anmäla hennes misstänkta utsatthet till polisen. Det är ett enormt ingrepp i den personliga integriteten. Det är ett enormt brott mot förtroendet mellan läkare och patient.
Den fundamentala rätten till integritet gäller i allt lägre utsträckning för kvinnor som vill ha samhällets skydd mot mäns våld eller ens vård för sina skador.
Samtidigt flyttas männens gränser bara längre och längre ut i världen. Det kan vara hans mobildata som skyddas, hans rätt att vandra fritt som hotbild mot en kvinna eller hans möjlighet att anmäla den som berättat om hur hon såg på deras möte. Eller hans rätt att med samhällets stöd högt bekänna sin våldsamhet utan andra konsekvenser än en kanske lite spetsig motfråga. På så vis blir de »hårda nyporna« som finns med i de många förslagen om straffskärpningar knappt ens en symbol.
Så nog är det mansfest på många fronter. Forskaren Sara Helmersson som intervjuade socionomer om deras arbete mot mäns våld visade hur samtal med män var det som stod absolut högst i kurs i socialtjänstens verksamheter. Där fanns statusen och där fanns intresset.
Varför kan inte kvinnorna få detta gullande? Låt kvinnor ha obegränsad tillgång till kvinnojourer. Låt dem komma dit med sina barn och berätta allt, utan att samhället kan gripa in och ta deras barn ifall de mår för dåligt av det bristande stöd samma samhälle ger dem.
Sätt spårning till de telefoner dit män ringer och berättar om sina våldsdåd. Läs deras mobiltrafik. Anmäl och häkta dem. Ta deras barn. Sätt stopp för dem.
Gör i alla fall inte som nu: Snävare gränser för kvinnor och friare ytor för män. Det är dynamiken i hela våldsprocessen. Men det var väl mot mäns våld vi arbetade?
Jenny Westerstrand
Ordförande i Roks