Snuten som inte höll truten

Efter 25 år som polis fick Kerstin Dejemyr nog. Hösten 2017 drog hon och några kollegor igång polisens metoo-­kampanj, uppropet #nödvärn. Det slutade med att initiativtagaren själv blev polisanmäld och tvingades säga upp sig. Nu har hon skrivit en bok om sina erfarenheter tillsammans med grävande journalisten Lisa Bjurwald.

Text: Colette van Luik

Trots många, många års påpekanden om saker som var fel var det ingen som lyssnade på Kerstin Dejemyr. När alla andra metoo-upprop kom kände hon att polisen också måste vara med. Hon väntade i flera veckor på att någon skulle ta tag i det. Till slut fick hon göra det själv.

Snabbt fick gruppen över 5 000 medlemmar och hundratals vittnesmål vällde in. Det var berättelser om sexuella trakasserier, sexuella hot, grov sexistisk jargong, stalking, sexistisk mobbning, utfrysning och regelrätta våldtäkter.

En kvinna skrev: Ny på Polishögskolan (PHS). Mot slutet av insparksfesten hamnade jag i ett rum med tre män. En våldtog mig, de andra tittade på. Resten av tiden på PHS låtsades inte någon om att det hade hänt.

Någon annan berättade: På skolan en helgkväll på ett uteställe på skolområdet. En manlig polisstudent tafsar på andra polisstudenter, han tar dem både på könet och brösten. Detta anmäls både till polisen och till lärarna. Killen får gå kvar.

Ett annat vitttnesmål löd: Mina fem manliga kollegor diskuterar glatt hela vägen från polishuset till insatsen vilken som är den perfekta kvinnokroppen att »sätta på«. De kommer slutligen fram till att det är en torso. Inget huvud som kan prata och inga armar och ben som kan fladdra eller göra motstånd. Jag sa ingenting.

– Jag blev chockad över att det var så många som var så utsatta, säger Kerstin Dejemyr. Och också chockad över det uppdämda behovet att berätta.

Jag fick höra att man inte »outar sin familj«. Även om utredningen lades ner blev polisanmälningen av mig som en signal till alla kvinnor att inte anmäla, inte prata – att helt enkelt hålla tyst.

Året efter metoouppropet blev Kerstin polisanmäld, av Polismyndigheten. Anmälan rörde hennes arbete med #nödvärn och underlåtenheten att rapportera brott i samband med insamlingen av vittnesmål. Kerstin blev överraskad, även om hon var medveten om att det fanns en risk att bli polisanmäld eftersom poliser har skyldighet att rapportera brott.

– Jag fick höra att jag borde tona ner min kritik. »Man outar inte sin familj«, sa man. I den stunden kände jag mer sorg än ångest över att ha blivit polisanmäld, även om utredningen lades ner. Jag uppfattade det som att polisanmälan mot mig var en signal till alla kvinnor att inte anmäla, inte prata – att helt enkelt hålla tyst.

Men Kerstin höll inte tyst. Istället sa hon upp sig och skrev boken »Gärningsmannen är polis – Om trakasserier och tystnads­kultur inom svensk polis« (Bazar Förlag) tillsammans med grävande journalisten Lisa Bjurwald. De konstaterar i boken att det i princip råder straffrihet för polismän som trakasserar och våldtar. I en tystnadskultur där polisanställda uppmanas att »lägga locket på« om problematiska händelser och personer blir det sällan några konsekvenser ens på arbetsplatsen.

Vad måste förändras?
– Det handlar om rätt grundläggande saker som att öka transparensen, stärka polisfacket och skydda visselblåsare – saker som redan borde varit självklara.
 

NÄR BESKYDDARE BLIR FÖRÖVARE

Vad händer när de som ska upprätthålla lagen själva bryter mot den, och cheferna ser mellan fingrarna? Kerstin Dejemyr blåste i visslan och skrev tillsammans med journalisten Lisa Bjurwald en bok som ger en skakande inblick i den svenska polismyndigheten och har väckt mycket starka reaktioner.