Struktur eller individ – vad får män att slå?

Från privata familjeangelägenheter till övergripande samhällsproblem, orsakat av patriarkala strukturer. Samhällets syn på mäns våld mot kvinnor har rört sig från det individuella till det strukturella. Nu svänger pendeln återigen mot det individuella – men nu utifrån den etablerade bilden att de patriarkala strukturerna är möjliggörare.

Text: Charlotta Janson Josephsson

Det är få som i dagsläget ifrågasätter de patriar­kala strukturerna som bakomliggande faktor till mäns våld mot kvinnor. Så har det inte alltid varit. Kvinnorörelsens kamp mot samhällets övergripande strukturer har burit frukt. Det handlar inte längre om »lägenhets­­­bråk« eller »familjegräl«, där kvinnan var en del av problemet och orsaken oftast missbruk. I dag är de flesta medvetna om köns­maktsordningens inverkan när män tar sig rätten att slå kvinnor.

– Jag skulle säga att det skedde ett paradigmskifte i slutet av 1990-talet då lagen om grov kvinnofridskränkning kom och Nationellt centrum för kvinnofrid bildades, säger krimonologen och forskaren Susanne Strand.

– Det visade att vi på samhällsnivå tycker att det är dumt att slå kvinnor och ännu värre att fortsätta.

Susanne Strand har själv forskat på mäns våld mot kvinnor sedan 1990-talet, främst med fokus på riskbedömning, riskhantering och skydd. Hon har också på regeringens uppdrag, tillsammans med Forte, kartlagt forskningen på området. Hon menar att trendbrottet på 1990-talet bland annat innebar att man plötsligt började prata om hur våldet påverar kvinnans självbild.

– Och att man särskilt lyfte ut kvinnorna i fridsbrotten, gav barnmorskorna möjlighet att ställa frågor om våld till gravida, vilket var avgörande eftersom fysiskt våld ofta startar i samband med en graviditet, säger hon.

Och att man särskilt lyfte ut kvinnorna i fridsbrotten, gav barnmorskorna möjlighet att ställa frågor om våld till gravida, vilket var avgörande eftersom fysiskt våld ofta startar i samband med en graviditet.

 

Under början av 2000-talet blev det också tydligt, menar Susanne Strand, att det inte är kvinnans fel att hon blir misshandlad, ett antagande som innan dess var mer regel än undantag.

– Men det dröjde innan ansvaret uttryckligen lades på mannen, säger hon. Det kom egentligen först i samband med socialtjänstens uppdrag att erbjuda insatser för våldsutövare, 2021. Inte förrän då blev det tydligt att mannen som slår måste ta ansvar för sina handlingar.
Det tycker hon är helt rätt – och hävdar att det finns behandlingar som fungerar. Men de ställer krav på att den som slår har insikt och vilja att förändras, och det gäller inte alla.

– Sen får resurserna aldrig tas från skyddet av kvinnor, under­stryker hon. Alla män kommer inte kunna behandlas, så det kommer alltid finnas kvinnor som måste skyddas! Det går inte att bara flytta över pengarna från skydd av kvinnor till behandling av män.

I sin egen forskning använder hon gärna socialekologisk* teori för att förstå varför män slår. Hon framhåller att de patriarkala strukturerna är en grundläggande orsak till mäns våld mot kvinnor, men menar att det krävs mer för att förstå det enskilda fallet – och för att kunna förändra.

– Vi behöver vara mer nyanserade. De patriarkala strukturerna är själva ramverket, och det är de som formar individen. Men vi kan inte lägga ansvaret på kollektivet. Det måste ligga på individen!

Hon tycker att vi hittills varit framgångsrika på strukturell nivå, nu behöver vi se samspelet mellan alla nivåer från individuell nivå, relationsnivå, samhällsnivå och den strukturella patriarkala nivån för att säkerställa att vi får rätt effekt av våra insatser.

 

 
Att kvinnans självbild påverkas av våldet, vilket började uppmärksammas under 1990-talet, är en del av den så kallade norma­liseringsprocessen. Den lanserades av professor Eva Lundgren på 1980-talet och är numera en etablerad förklaringsmodell för att beskriva den psykologiska nedbrytning som kvinnan utsätts för när hon regelbundet utsätts för våld.
Att den nu, närmare 40 år senare, för första gången har använts som grund för ett åtal, är ett stort framsteg i arbetet med mäns våld mot kvinnor. Advokaten Rebecca Lagh drev processen, som dessvärre inte nådde hela vägen upp i Högsta domstolen, och därför inte kan tjäna som ett regelrätt prejudikat. Men både tingsrätt och hovrätt har resonerat och förhållit sig till normaliseringsprocessen i sina domar, så det är ändå en delseger, enligt Rebecca Lagh.

– Nu finns ju i alla fall någonting att luta sig mot. Jag kommer att använda mig av dessa domar och resonemang i framtida fall, även om det är ganska tydligt att Hovrätten inte riktigt har förstått innebörden av normaliseringsprocessen, säger hon.

Bara det faktum att åtal över huvud taget väcktes på denna grund säger något om förflyttningen inom området.

– Det är helt unikt, och har till stor del med utredaren och åklagaren att göra, konstaterar hon. De är modiga och vågar gå före.

Det är helt unikt, och har till stor del med utredaren och åklagaren att göra. De är modiga och vågar gå före.

Men det är fortfarande långt kvar, menar hon. Juridiken är väldigt svart eller vit och det är alltid den tekniska bevisningen som väger tyngst. Här kan normaliseringsprocessen vara svår att hantera. Det krävs stora resurser för att tolka den och översätta vad den betyder i praktiken. Men det krävs också kunskap, och förmåga att föra fram saken på rätt sätt, något som långt ifrån alla åklagare klarar av.

– Och vilken åklagare du tilldelas är ju ett rent lotteri, konstaterar Rebecca Lagh och tillägger att juristlinjens obligatoriska fem veckor om mäns våld mot kvinnor inte är tillräcklig.

Hon ser en förändrad attityd. Överlag har rättens bemötande av den våldsutsatta förändrats under de 18 år hon har praktiserat. Medvetenheten om mäns våld mot kvinnor har ökat, det pratas mer om våldet idag och kvinnan blir trodd på ett annat sätt än tidigare.

– Därmed inte sagt att det alltid märks i praktiken, understryker hon. Våldet avfärdas fortfarande ofta. Rent konkret så händer det inte mycket!
Det gäller inte minst i vårdnadstvisterna. Den förflyttning hon ser när det gäller själva brottmålen, saknas i vårdnadstvisterna. Här är det fortfarande pappans rätt till umgänge med barnen som går först. Hon citerar ur ett domslut från 2019, där pappan fick umgängesrätt trots att han misshandlat sitt barn:
»Det är klarlagt att femåringen blivit misshandlad av pappan, men det är inte avgörande för domslutet. Pappan saknar och längtar efter barnet.«

Hon suckar uppgivet, men hoppas att vårdnadstvisterna kanske blir nästa steg i processen att skapa medvetenhet om konsekvenserna av mäns våld mot kvinnor.

– Mordet på Tintin kan kanske bidra till en förändring, säger hon med tillägget att den senaste utvecklingen dessväre inte tyder på det.

Hon syftar på direktiven till utredningen Trygga hem för barn, som ska se över möjligheten att lagstfta om umgängesrätten.

I den nuvarande regleringen måste domstolen väga två faktorer mot varandra: våld och övergrepp kontra den goda kontakten med föräldern.

– Det går ju inte alls ihop. Men istället för tydlig vägledning lämnar man nu fältet helt fritt. Enligt förslaget ska detta tas bort helt och hållet, och istället ska rätten göra en egen »helhets­bedömning«. Det kommer de inte att klara av, befarar Rebecca Lagh.

Förhoppningen att fallet Tintin kan bidra till en ökad medvetenhet, säger något om medias inflytande på den politiska dagordningen och det allmänna medvetandet. Det är något som Kerstin Weigl, mångårig journalist på Aftonbladet känner väl till. När hennes granskning av det dödliga våldet mot kvinnor började publiceras 2009, var medvetenheten låg.

– Reaktionen från både politiker och myndigheter var väldigt avvaktande, minns hon.

– Jag tror att de hade svårt att ta in de siffror som vi presenterade, det var ingen som trodde att det kunde vara så illa. Kvinno­jourerna visste ju att det var så här, men i övrigt var kunskapen väldigt låg.

Hon och hennes kollega gjorde ett hästjobb. De kartlade 153 dödsfall som var resultatet av mäns våld mot kvinnor. Vilka var de och vad var det som ledde fram till våldet? De pratade med polis, sociala myndigheter och anhöriga.

– Det var svårt, men vi lyckades få fram siffror och fakta som ingen annan hade. Och siffror ger effekt, det blir väldigt tydligt.

Än idag används Aftonbladets databas och siffrorna uppdateras löpande. Det var aldrig meningen att projektet skulle pågå så länge, men responsen gjorde det svårt att sluta. Det handlade inte om feminism. Det handlade om bra och viktig journalistik.

– Det var ju så uppenbart att det var systemfel. Kan det verkligen vara så här? Hur kan en pappa som mördat mamman fortfarande ha vårdnaden om barnet?

Jag tror att de hade svårt att ta in de siffror som vi presenterade, det var ingen som trodde att det kunde vara så illa. Kvinno­jourerna visste ju att det var så här, men i övrigt var kunskapen väldigt låg.

Reportrarna träffade både jämställdhetsminister Beatrice Ask och barnminister Maria Larsson, som i sin tur skrev debatt­artiklar i ämnet och uppdrog till Socialstyrelsen att göra en utredning.

– Socialstyrelsen frågade kommunernas socialnämnder och fick svar från 60 procent av dem. I sin rapport konstaterade de sedan att det nästan alltid fungerar och det därför inte krävdes några åtgärder, berättar Kerstin Weigl.

Sedan dess har saker hänt, men det dröjde ett par år innan politiker och forskare började följa deras arbete. Så småningom hakade andra journalister på och i dag är samhällsdebatten en annan och medvetenheten högre. Antalet dödsfall har, enligt Brå, också minskat de senaste 20 åren även om de fortfarande uppgår till cirka 15 dödsfall per år.

– Visst har det skett en ändring i medvetenhet och attityder, konstaterar Kerstin Weigl. Men det går väldigt långsamt.

Själv har hon slutat på Aftonbladet, men föreläser fortfarande en hel del i frågan. Även om hon är en motvillig expert. Hon vill hellre skapa medvetenhet på andra sätt.

– Det är ju journalistiken som är mitt område, säger hon och konstaterar att journalistik också uppenbarligen fungerar.