Sverige har länge ansetts vara ett föregångsland vad avser kvinnors rättigheter. Vi har en feministisk utrikespolitik och vår kostym är stor i internationella sammanhang när vi talar om frågorna.
Faktum är att kostymen nu är så stor att Sverige tillsammans med de andra nordiska länderna har slutat att skicka kvinnor till just de sammanhang där frågor om kvinnors rättigheter dryftas internationellt. Vi ligger nämligen så mycket före de andra länderna som fortfarande låter kvinnor driva kvinnors frågor att vi vill visa hur ett föregångsland agerar: Vi sänder män.
Vi ligger så mycket före de andra länderna som fortfarande låter KVINNOR driva kvinnors frågor, att vi vill visa hur ett föregångsland agerar: Vi sänder män.
Alltså blev den internationellt kända och otroligt duktiga kvinnliga professorn i Norge med särskilda kunskaper om hur tillgång till vatten styr fred och kvinnors säkerhet, förbigången av en novis på det feministiska rättighetsfältet när Norge skulle utse en toppledamot till FN:s organ om kvinnors rättigheter. Men han var man.
Sverige har på samma progressiva sätt valt en man att sitta i GREVIO, den kommitté som övervakar Istanbulkonventionen. Det är Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av mäns våld mot kvinnor och våld i hemmet. Trots att Sverige har ett antal skickliga kvinnliga jurister med kunskap om våld och vars medverkan skulle kunna knuffa arbetet med konventionen framåt avsevärt, har Sverige alltså stannat för en myndighetsräv och man.
Den här sortens kvotering väcker dock ingen ilska i spalterna. Kanske för att få känner till att den äger rum? Det är dock ett vitalt drag i Sveriges feministiska utrikespolitik att sätta snubbar på våra tilldelade poster – för kvinnors skull!
Arg blir jag därför när jag läser vad vår expert i GREVIO skriver fram i den rapport han nyligen författade till Socialstyrelsen, »Behandlingsmetoder för personer som utövar våld i nära relationer.« Bara det könsneutrala språket förfärar!
I sagda rapport lyfter författaren fram något som kallas »situationsbundet parvåld« vilket skiljs från det som kallas »makt- och kontrollvåld«. Det mesta våldet i parrelationen är situationsbundet, får läsaren veta. De män som utövar det bär heller inte på några patriarkala värderingar. De har bara svårt att bemästra sina känslor och har svaga anknytningar.
Så skymmer det över den djupa kunskap som Sveriges feminister har skapat och givit röst åt under decennier. Ut i världen flyger vår expertis i form av en man som pratar om våld som något avsändaren bestämmer meningen och konsekvenserna av: Han var ju bara lite rädd.
Lika tungt ligger mörkret kring Istanbulkonventionen. Svensk statsförvaltning producerar utredning på utredning om mäns våld mot kvinnor och barn utan att nämna konventionen, än mindre följa den. Svensk utrikespolitik kvoterar bort kunskaper som nu behövs mer än någonsin i ett Europa där manschauvinismen växer.
Med vilken rätt? Jämställdheten. Den insikten.
Jenny Westerstrand
Ordförande i Roks