Roks ordförande Jenny Westerstrand. Foto: Frida Ekman

Tala ut om våldet – men ta skulden för skandalen

Det är lätt att säga att vi ska stå upp och att vi ska stötta vålds­utsatta kvinnor, men senast idag på förmiddagen läser jag om hur en kvinnlig sverigedemokratisk EU-kandidat petats oförhappandes från partiets lista efter att hon har gjort just detta: agerat för att göra sexuellt våld inom partiet känt. Den kvinna som utsattes för övergreppet säger däremot »Inga kommentarer«.

Det är ett gungfly med höga insatser att ställa upp för den som är våldsutsatt. Än svårare är det att berätta själv. Kvinnors och tjejers berättelser om våld är hotfulla! Vi har samtidigt nått en intressant och viktig punkt i Sverige när det gäller våld: Ridån har fallit. Vi vet att mäns våld mot kvinnor och tjejer utövas, i växlande former på alla arenor och i omfattning.Samtidigt som detta är ett faktum, ja något som borde bilda kunskapsgrund för hur samhälle och politik talar om kvinnor och tjejers liv, är den enskilda berättelsen om våld fortsatt hyperkänslig.

Paradoxalt nog kan det myckna talet i samhället om hur stort problem våldet är bidra till detta gungfly. För vem vill synliggöra någon annan som del av detta stora problem? Vem vill leva i problemet?
Och orkar omgivningen se och bekräfta att problemet finns, när det är en kollega, en släkting, en chef eller en idrottstränare?

På motsvarande sätt bidrar mediala skampålar till att undergräva kvinnors och tjejers möjlighet att ta till orda om våld. Den konstruerade skammen för förövaren – som ju inte motsvaras av social skam medan han utövar sina gränskränkningar och övergrepp – blir tjejens och kvinnans börda när hon berättar om vad hon varit med om. Hon ges ansvar för att ha störtat honom från en plats i om inte solen så den vanliga arbetsstolen, och tömt familjepoolen, typ – ja hon har förstört hans liv.

Ett hållbart arbete mot våld måste därför gå balansgången mellan en vardag­ligare syn på våld (det är ju vanligt, så varför skandalrubriker?) och en bevarad insikt om våldets allvarliga konsekvenser.
Ett bra sätt att anträda denna stig i det lilla är att prata – och det har ju kvinnor och tjejer gjort och gör! Nästa steg är att vi agerar. En första sak här är att lyssna på, inte döma, den berättelse du får. Gör som Roks: ge trygghet och stöd!

En andra sak är: se våldet i den berättelse du hör, och håll kvar det som våld. Det svindlar att göra det, för det svindlar när våldet stiger ner i vardagen och visar sig så vanligt som det är. Samtidigt, det är så det känns när förändring skapas. Marken rör på sig. Men står vi tillsammans blir faran långt mindre och motståndets kraft så väldigt stor.

Jenny Westerstrand
Ordförande för Roks

Foto: Frida Ekman