Tusentals år av mansljugeri

Roks ordförande Jenny Westerstrand. Foto: Frida Ekman

Egentligen är den väldigt konstig. Den här myten om att kvinnor ljuger. Likväl har den bitit sig fast i århundraden, ja – tusenden, i berättelsen om Kvinnan. Hennes falskhet, förmåga att dupera och vilja att genom lögner skaffa sig förmåner är så levande att jag knappt vågar skriva fram myten, så stark är den.

Men hur kan det egentligen komma sig när det i själva verket är tvärtom? I salarna där rätt ska skipas till exempel, har det mans­ljugits något oerhört genom seklerna. I mål efter mål hittar män på den ena mer fantasifulla lögnen än den andra för att förklara varför dem närstående kvinnor säger att de har våldtagits, varför de dött eller till och med hamnat isär med sina kroppsdelar. Jag sov. Hon måste ha snubblat. Det var nån annan. Peter Madsens seriella lögner i domstol bär syn för sägen. Inte ens i hermetiskt slutna rum med dokumenterat persongalleri, död och skändad kvinnokropp och brottsverktyg upphittade, ska det erkännas.

Män hittar på de mest fantasifulla lögner för att förklara varför kvinnor säger att de har våldtagits, varför de dött eller till och med hamnat isär med sina kroppsdelar.

Men det började tidigare än så. Tänk Petrus. En tidig lögnare och man. Han nekade till att känna självaste Jesus, därtill vid tre tillfällen. Vad är man inte kapabel till då?

Sedan dess har det fortsatt. Männens uppfinningsrikedom är stor. Liksom benägenheten att dölja sitt eget modus bakom den feta myten om den ljugande kvinnan. På så sätt är det begripligt att denna myt har fått uppstå. Den är sjukt ändamålsenlig.

Det finns ändå några mål där mäns ljugande framstår som särskilt hänsynslöst. Jag tänker på vårdnadsmål. Här frodas stereotypen om den instabila kvinnan, om den ljugande kvinnan, på sätt som chockerar läsaren av utredningar och avdömda mål.

Medan samhället sett och uppmärksammat mansvåldets omfattning och utbredning riskerar den mamma som berättar om våld mot sig och sitt barn att förlora vårdnaden. Påståendet att hon ljuger för att skaffa sig fördelar är något både socialtjänst och domstol tar in som sanningar. Barn prisges till instabila män, till våldsamma män, ljugande män. Myten om den ljugande kvinnan är därför farlig inte bara för kvinnor själva utan också och i högsta grad för barn.

Ändå – eller därför – har den tillskyndare. I höstas besöktes Sverige av den världskända frontfiguren för den nya mans­rörelsen, Jordan B. Peterson. Peterson har fått massiva skaror följare bland män i sitt predikande av det gamla falska budskapet att manlighet representerar ordning och kvinnlighet kaos. Tråden är röd och rak in i myten om den psykiskt instabila kvinnan vars lögner sargar mannens projekt: att leva rakt och rättframt. Mycket riktigt har en av Petersons stora tillskyndare i Sverige varit psykiatriprofessor David Eberhard. Samma Eberhard som modererade den konferens som i somras hölls i Stockholm om PAS – hittepådiagnosen om att mammor som berättar om våld ljuger för att undandra barnet från pappan och själva bli ensam vårdnadshavare. Det är starka intressen på spel och de har en skatt av sunkiga myter att rada upp för sin sak, och gör det.

Om incitamenten för män att neka och ljuga istället kunde göras synliga. Om berättelsen om den man som till och med förnekade Kristus kunde bilda mytlandskap för hur Mannen betraktades. Då skulle förstås saker ändras. Bäst vore dock om samhällets kunskaper om mäns våld kunde spridas och ges giltighet i domstolar och socialnämnder. Då skulle både kvinnor och män slippa digna under myter och påhittade bilder om sin respektive »natur«. Då skulle den nakna sanningen stå där: Män slår och skadar långt, långt oftare än de själva medger. Kvinnor och barn har svårt att berätta om det. Tänk om vi kunde börja där. Halleluja, höll jag på att säga.

JENNY WESTERSTRAND
Ordförande i Roks

Foto: Frida Ekman