Mansvåld, foto Frida Ekman

Utsatta företagarkvinnor passar inte i mallen

KVINNOJOUREN I VALLENTUNA

Bilden av den stödsökande kvinnan som fattig, lågutbildad och hjälplös är stark i mångas medvetande. Jourkvinnorna i Vallentuna vet att alla kvinnor kan drabbas av mäns våld. Är stereotypa föreställningar om våldsutsatta kvinnor ett av feminismens olösliga problem?

Text: Marja Beckman | Foto: Frida Ekman

Kvinnojouren i Vallentuna ställdes nyligen inför en ny utmaning: De insåg att de måste anlita affärs­jurister för att hjälpa företagarkvinnor att komma loss ur sina företagsavtal. Dessa yrkes­kvinnor har inte bara haft kärleksrelationer med sina förövare, utan även affärsrelationer. Kanske har de som makar eller partners varit delägare i samma företag.

Den egenföretagande kvinnan får heller inget stöd av socialtjänsten om hon inte lägger ner företaget. Ingen hänsyn tas till att hon inte drar in några pengar till företaget eller att hon har små barn att försörja. Hon passar helt enkelt inte in i normen för någon som behöver hjälp.
– Dessa kvinnor väntar ofta till sista ögonblicket innan de bryter upp, då det har gått alldeles för långt, säger Tori, som är halvtidsanställd på kvinno­jouren. Den andra halvtiden arbetar hon som personlig assistent. Hon sitter också i styrelsen för kvinnojouren och är ideell jourkvinna. Jourarbetet är mer än ett jobb för henne, det är en livsstil.

Medsystrarna på jouren har olika syn på feminism. Några av dem säger att de är feminister och ser det som ett politiskt ställnings­tagande, medan andra främst är inriktade på att få det praktiska att fungera för de stödsökande kvinnorna.

Hennes medsystrar på jouren har olika syn på feminism. Några av dem säger att de är feminister och ser det som ett politiskt ställningstagande, medan andra främst är inriktade på att få det praktiska att fungera för de stödsökande kvinnorna.

Två dagar tidigare skulle jag ha tagit Roslags­banan ut till Vallentuna i norra Stockholm för att träffa Tori och en av de mest erfarna jourkvinnorna, men i sista minuten ringde Tori och sa att de båda hade blivit sjuka.

Nu mår Tori lite bättre och kan genomföra intervjun, fast på telefon från hennes bostad. Mitt i samtalet får hon besök av en stödsökande kvinna som ska låna en dammsugare, och i bakgrunden hörs ljud från Toris hundar och från kvinnans barn. Tori berättar att hon brukar vara barnvakt till barnen, de har till och med sovit över hos henne.

Det visar sig att Vallentunajourens arbete påminner ganska mycket om hur kvinnojourerna var i jourrörelsens begynnelse. De är i första hand aktivister, och de verkar inte så intresserade av att bli »professionaliserade« som en del andra jourer har blivit.
– Vallentuna kommun vill ingå ett avtal med oss. Det låter visserligen som en trygghet, men det inne­bär också ökade krav på verksamheten, på vad vi får säga och inte säga. Så länge vi är en ideell verksamhet kan vi tala mer öppet och fritt, säger Tori.

Tori, foto privat
Tori uppmuntrar egna val. Foto: privat

Coronaläget har gjort att verksamheten stundtals går i »slow motion«, som Tori säger. Men stödsamtalen på telefon fortsätter som vanligt. Tori och de andra jourkvinnorna tar emot samtal från sina respektive bostäder.
– Många av kvinnorna som ringer behöver någon att bolla med. Jag upplever att många kvinnor har egna nätverk, men att de inte är så bra. De har ingen att tala med om svåra saker. Det finns en skam i att ha utsatts för våld. Vi lyssnar, ger inga råd, dömer inte. Vårt syfte är att få kvinnorna själva att fundera över åt vilket håll de vill gå. Målet är att de ska komma fram till beslut på egen hand, utan påverkan, säger Tori.

Hon ser ett visst ökat intresse från kvinnor att engagera sig i jouren, även om en del säger att de inte har så mycket tid. Just nu förbereds utbildningar för nya jourkvinnor, en verksamhet som har gått på sparlåga under coronaåret. Utbildningarna brukar äga rum med fysiska träffar, men nu måste de genomföras digitalt.
– Vi får börja så här, och utveckla verksamheten när vi kan börja träffas igen. För det är viktigt att varje enskild jourkvinna har möjlighet att uttrycka sig, säger Tori som menar att demokrati är lättare att genomföra vid fysiska träffar.

Hennes roll som jourkvinna väcker ibland reaktioner, särskilt hos män. I sitt andra arbete som personlig assistent har hon träffat några manliga taxichaufförer som frågar hur det har gått med metoo och undrar varför det inte finns något motsvarande för män. Tori suckar lite åt dessa kommentarer, och förvånas över att de inte ens vet att det finns mansjourer.
– Det går faktiskt att googla, säger hon.

Kanske är det ett annat av feminismens olösliga problem: Mäns bristande intresse för så kallade »kvinnofrågor«. Men ibland händer det.
– Häromdagen var det en man som ringde och frågade hur han skulle hjälpa en utsatt kvinna med ett litet barn. Det jag kunde göra var att vägleda honom rätt, säger Tori.
 


FAKTA OM KVINNOJOUREN I VALLENTUNA
Vilka tar ni emot? Kvinnor och deras barn. Stödsamtalen kommer främst från kvinnor i lokalområdet medan de som söker skyddat boende kommer från hela landet.
Hur länge har ni funnits? I fjol firade jouren 20-årsjubileum.
Antal anställda: Just nu en person, på 50 procent.
Antal medlemmar: Ungefär 60.
Finns skyddat boende? Ja, en fyrarummare med plats för tre kvinnor. Två av rummen har plats för barn.
Antal stödsökande 2020: Jouren tog emot cirka 50–60 nya kvinnor under 2020, plus några återkommande.