Vår styrka är våra självständiga medlemsjourer

Stort tack för förtroendet att leda denna fina och viktiga organisation de närmaste åren – och tack Jenny Westerstrand för dina insatser de senaste sex åren.

Jag känner mig både hedrad och omtumlad och ska göra mitt allra bästa för att bli varm i kläderna så snart som möjligt. Det finns en del att ta tag i, och den förra styrelsens inledande arbete med organisationsöversynen kommer att fortsätta.

Även om kansliet blir kvar, måste vi anpassa verksamheten efter våra minskade anslag och våra medlemmars efterfrågan. Vi behöver stärka kvaliteten och skapa stabilitet i hela organisationen.

Vi i styrelsen arbetar som bekant på er medlemmars uppdrag, så det är här jag kommer påbörja mitt arbete.

Vad är det ni behöver hjälp med? Det ska vi ta reda på och rätta oss efter. Hur kan vi stötta er som har ansökt om tillståndsplikt – och hur kan vi stötta er andra? Redan idag finns det en palett av självständiga kvinno- och tjejjourer som arbetar på lite olika sätt i vår organisation. Det ska vi fortsätta med. Det är en styrka, och det ska vi värna! Vår gemensamma nämnare är separatismen – kvinno- och tjejjourerna som en frizon från män – och här vilar vi tryggt.

Medlemsjourerna befinner sig i en omformation. Samhällets krav förändras och våldet blir allt grövre. Vilka är vi i den här nya verkligheten? Och vilka behöver vi vara för att möta dem vi är till för? Hur gör vi bäst nytta i förhållande till andra aktörer i samhället?

För trots ökad medvetenhet och trots den ena satsningen efter den andra, kvarstår problemet med mäns våld mot kvinnor, tjejer och barn. Bara de första tre månaderna 2024 fick tolv kvinnor sätta livet till i dödligt våld, utövat av män. I nio av dessa fall är det fastställt att förövaren var en man som kvinnan hade eller hade haft en relation till. Det är samma nivå som under hela förra året, då tio kvinnor mördades av sin nuvarande eller före detta man.

Brås senaste kartläggning bekräftar det vi såg i »Kvinnors trygghet», 2021: att våldet är utbrett och att våldsutsattheten är stor, särskilt hos unga tjejer. Kartläggningen visar också att det är det psykiska våldet som dominerar och att våld som kränkningar och förödmjukelser inte polisanmäls i samma utsträcknig som fysiskt våld. Det utgör inte alltid ett brott i strikt juridisk mening och anses av de utsatta kvinnorna inte heller vara lika allvarligt som det fysiska våldet.

Ändå söker kvinnor och tjejer stöd även för detta våld. Bland annat hos våra medlemsjourer, vilket måste ses som ännu ett tydligt tecken på behovet av vår verksamhet. Att kunna söka stöd där det upplevda står i fokus och får det utrymme det förtjänar – utan formella krav på att uppfylla vissa kriterier och dokumentera allt som sägs och görs. Kvinno- och tjejjouren är en fristad dit man kan komma för att få medmänskligt stöd av någon som avsätter sin fritid för att lyssna.

Det är något helt annat än det offentliga har att erbjuda, och därför måste de ideella insatserna försvaras och värnas. Den ideeella sektorn måste även fortsatt kunna utgöra ett nödvändigt komplement till den offentliga sektorns insatser.

Camilla Andersson, foto privat

 
CAMILLA ANDERSSON
Ordförande i Roks