Vi ska vara nageln i ögat och säga ifrån

Kvinnojouren Ellinor och tjejjouren Beata, foto Marja Beckman

KVINNOJOUREN ELLINOR OCH TJEJJOUREN BEATA I LINKÖPING

I 38 års tid har kvinnojouren Ellinor arbetat för att bygga upp förtroende och goda relationer till kommunens beslutsfattare. De försöker behålla den ideella glöden trots att deras arbete närmar sig socialtjänstens uppgifter.

Text och foto: Marja Beckman

Kvinnojouren Ellinor är en av Roks äldsta jourer, grundad 1982. Tjejjouren Beata startades 1999, och de båda jourerna arbetar tätt tillsammans. På fyra år har de gått från två till sex anställda.

– Nu har vi många fler möjligheter att driva projekt jämfört med när vi bara hade två anställda, säger verksamhetschefen Katarina Strömfelt.

Kvinnotryck träffar henne i jourens lokaler, en lägenhet i Linköping, tillsammans med kuratorn Elisabeth Algborn, tjejjourssamordnaren Johanna Wahlbäck samt Therese Björn Johansson som är vice styrelseordförande. Eftersom jourerna har vuxit ur lokalerna ska de snart flytta. Det skyddade boendet finns på annat håll.

Känslan hos denna jour är positiv. Kanske har de haft lite tur och hittat rätt personer i kommunen, med tanke på att andra jourer kämpar för sin överlevnad.

– Jouren har under snart 40 år byggt upp ett nära samarbete med socialtjänsten. Samarbetet har inte varit personbundet och inte blockbundet, utan väl invävt i väggarna, säger Therese Björn Johansson.

Kvinnojouren Ellinor har ett så kallat IOP – idéburet Offentligt Partnerskap – med kommunen. Till skillnad från verksamhetsbidrag innebär IOP:n ett djupare samarbete mellan kommunen och den idéburna organisationen. Kommunen har skrivit ett femårigt avtal med kvinnojouren, vilket betyder mycket för deras möjligheter att planera verksamheten. Eftersom IOP:n är ett levande dokument kan det skrivas om vid ändrade förutsättningar.

Enligt avtalet ska jouren erbjuda plats till stöd­sökande kvinnor i kommunen, även om det annars är vanligt att de kvinnor som söker hjälp behöver byta kommun. De arbetar också mycket med att utbilda kommunanställda om mäns våld mot kvinnor och barn. Därtill har de många stödsamtal med kvinnor i Linköpings kommun.

De sökte också statsbidrag för att göra en opinionsbildande film om en våldsutsatt kvinna. Filmen finns på både kommunens och jourernas hemsida, den har haft över en miljon visningar, har vunnit priser och drar fortfarande till sig uppmärksamhet.

Sedan vi blev utförare av socialtjänst har vi fått mer komplexa ärenden. Fler kvinnor och barn borde ha rätt till bistånds­beslut om skyddat boende än de kvinnor som faktiskt får det idag.

Det finns inga konkurrerande jourer i Linköping, så några upphandlingar har de inte behövt göra. Men självklart påverkas kvinnojouren Ellinor av de ökade kraven på professionalisering.

– Sedan vi blev utförare av socialtjänst har vi märkt en skillnad i hur ärendena som får placeringar hos oss ser ut. De är betydligt mer komplexa idag. Vår uppfattning är att fler kvinnor och barn har rätt till biståndsbeslut om skyddat boende än de kvinnor som faktiskt får det idag, säger Katarina Strömfelt.

– Vi behöver numera vara utbildade för att klara en viss typ av traumatiska situationer, säger Therese Björn Johansson.

– Förr tog de ideella jourkvinnorna emot kvinnor till boenden. Idag är det bara anställda som gör det. Men professionaliseringen gör att de ideella också kan ägna mer tid åt opinionsbildande, utåtriktat och förebyggande arbete. Och vi är inte rädda för att synas och höras och säga de saker som man inte vågar om man tillhör en myndighet eller ett privat företag, säger Elisabeth Algborn.

– Privata företag är vinstdrivande, medan vi är gå runt-drivande. Vi ska vara nageln i ögat och ta vara på drivet som gör att ideella vill engagera sig i jourerna, säger Therese Björn Johansson.

Kvinnoseparatismen är något som skiljer Roks från de flesta andra organisationer. Även om samhället går mot ett mer könsneutralt tilltal och hellre talar om våld i nära relationer än mäns våld mot kvinnor, står jourkvinnorna i Linköping fast vid att könsseparatism behövs.

– Det finns en speciell gemenskap här, rum som är svåra att hitta i offentliga sammanhang. Kvinnoseparatismen är en viktig anledning till att jag sökte mig hit. Jag har aldrig hört några kvinnor fråga varför det inte är några män här. Det är något fint i det, att kunna jobba kvinna till kvinna, kunna säga: Jag kan förstå samhället ur samma perspektiv som du, trots att vi har väldigt olika liv i övrigt, säger Elisabet Algborn.

– Vi i tjejjouren blir ofta ifrågasatta när vi är ute i skolorna. Men separatismen är jätteviktig för gemenskapen och stämningen i tjejjouren, säger Johanna Wahlbäck.

– Men även om vi är kvinnoseparatistiska sam­arbetar vi med organisationer som inte är det. Vi har inget att vinna på att stänga ute andra organisationer, säger Therese Björn Johansson.


 
Foto Marja Beckman

FAKTA OM JOURERNA ELLINOR OCH BEATA
Har funnits sedan: Kvinnojouren sedan 1982. Tjejjouren sedan 1999.
Antal anställda: 6.
Antal medlemmar: 70.
Antal stödsökande 2019: Cirka 230 (kvinnojouren), 287 (tjejjouren).

STORA BILDEN Linköpings jourer har ett gott samarbete med kommunen, och kvinnojouren och tjej­jouren arbetar tätt ihop. Från vänster: Katarina Strömfelt, Elisabeth Algborn, Johanna Wahlbäck och Therese Björn Johansson.