Bara det inte blir tjafs med Unizon! Det var min första tanke när jag hörde att Kvinnotryck skulle göra ett nummer om jourrörelsen och dess ideologiska grundvalar. Jag hukade nästan inför nyheten.
Men sen tänkte jag om. Något vaknade i mig. Kanske för att jag hukade mig. Varför gjorde jag det?
Saken handlar nämligen inte om »tjafs«. Istället är samtalet om hur de två organisationerna arbetar ett viktigt samtal om hur vi arbetar mot våld. Ändå har locket legat på. Och plötsligt får jag syn på en mörk dynamik.
Sen jag tillträdde som Roks ordförande har en märklig sanning gått upp för mig: De två riksorganisationerna för landets kvinnojourer och tjejjourer arbetar inte bara olika – det visste jag förstås. Roks är en feministisk organisation som enbart samlar tjej- och kvinnojourer och bygger sitt arbete på våldskunskap som leder till att kvinnor och tjejer stöttar kvinnor och tjejer. Unizon organiserar en bredd av stödverksamheter där också män arbetar och där de ideologiska grundvalarna skiftar under en övergripande vision om jämställdhet och frihet från våld.
Det jag inte visste var att det är känsligt, ja att det skulle klassas som en fientlig handling, att påpeka att vi inte arbetar på samma kunskapsgrund. Men detta tog ett tag att få syn på.
Går det att prata om mäns våld och samtidigt backa undan när hoten och hatet kommer och då förklara att »vi arbetar med män – radikalerna står där borta«?
Under min första tid som ordförande agerade jag inom den ram som erbjöds där Roks och Unizon framställdes som two of a kind, bara två olika organisationer. Med tiden insåg jag att den kunskap Roks står på faktiskt gör oss till något helt annat än Unizon. Men när jag ville ta upp detta blev det tydligt att jag närmat mig en förbjuden gräns.
En filosof som hette Ludvig Wittgenstein yttrade de berömda orden »vad man inte kan tala om, därom måste man tiga«. Hans ord kommer till mig när jag hör att Unizons styrelse och ordförande valt att ignorera Kvinnotrycks upprepade försök att få ett samtal med dem inför det här numret. Det är häpnadsväckande men så tänker jag att de kanske inte kan tala om sin kunskapsgrund?
Och plötsligt känner jag lättnad. Jag inser att det inte är jag som har inbillat mig. Det är inte jag som hittat på att det finns ett påbud om tystnad kring detta att Unizon har en helt annan utgångspunkt än Roks. It’s not gaslight!
Jag känner hur oket lyfter från mina axlar. Vi skiljer oss! Roks ska sätta ljuset på oss själva och stolt berätta om det arbete vi gör. Vi gör det för att vi är viktiga och för att vi behöver prata om vilka vi är och vad vi står för.
Och här kommer kanske gåtans lösning. För visst är det skönt att stå nära den som bär kunskapen, tryggheten och stödet genom allt motstånd som den feministiska våldskunskapen dragit på sig i Sverige. Men lika skönt är det att backa undan när hoten och hatet kommer och då förklara att »vi arbetar med män – radikalerna står där borta«. Men går det att prata om mäns våld och samtidigt undvika våldets brännande konfliktytor? Får inte det konsekvenser för hur arbetet mot våld sedan organiseras?
Fakta är hur som helst att Unizon sagt upp samarbetet kring vår gemensamma stödplattform Tjejjouren.se efter att Kvinnotryck velat ställa frågor till dem. Frågor som skulle handla om de ideologiska riktlinjer de valt att jobba efter, precis som man kan ställa frågor till ett förbund, en rörelse eller ett politiskt parti om grundläggande värderingar de enats kring. Sådant är det ju meningen att man ska stå upp för.
Och sådant måste det gå att fråga om utan att huka.
JENNY WESTERSTRAND
Ordförande i Roks