Vi står kvar där vi alltid stått – på kvinnornas sida

Jenny Westerstrand, foto Frida Ekman

Hur är det möjligt att mäns våld mot kvinnor inte kom upp på dagordningen i detta val? Dödligt våld mot kvinnor dominerade ju året och sommaren som föregick valet 2022 på ett sätt vi inte har sett maken till i Sverige i modern tid.

Frågan hemsöker mig när jag färdigställer den studie som Roks har genomfört om kvinnors våldsutsatthet, under pandemin och i livet efter 15-årsdagen. Det sexuella våldet är utbrett, hot riktas mot kvinnorna och fysiskt våld utövas inte bara i hemmen utan också på allmän plats. Inga relationer är fredade, inga arenor frizoner. Unga kvinnor är särskilt utsatta och erfarenheterna finns kvar i kvinnors kroppar under resten av livet.
Så är min fråga kanske fel ställd. Givet det utbredda våldet, borde vi snarare fråga oss hur någon kan tro att ett så våldsamt land som Sverige ska ta frågan om mäns våld på allvar in i en valrörelse?

Givet det utbredda våldet, borde vi snarare fråga oss hur någon kan tro att ett så våldsamt land som Sverige ska ta frågan om mäns våld på allvar in i en valrörelse?

Det var dock inte bättre innan valet. Den »feministiska« regeringens »krafttag« mot våldet inbegrep det mesta, utom just det som hade hjälpt: Att uppvärdera kvinnors röster. Att lägga vikt vid kvinnors liv och perspektiv. Att tro på, att stötta och att värdera kvinnor.

Istället straff, straff och åter straff och så ett »paradigmskifte« i arbetet: fokus på mannen. Han som slår. Insatser och stöd till honom. För han vill så klart sluta med det han gör.

Fast vill han det? Ett stort problem i den rådande politiken har varit att man förutsatt att det saknas en driven avsändare bakom våldet. Våldet upphörde att vara våldsamt och blev ett fält för administration och projekt.

I ett våldsamt samhälle krävs radikala initiativ för att motverka våldet. De utmanar ju den rådande, våldsamma, ordningen Men få politiker vill i valtider lyfta frågor som utmanar samhälleliga grundvalar.

Det är dock nu eller aldrig vi måste klargöra våra grundvalar om vi ska klara utmaningar som väntar. För även om det är svårt att sakna vår förra regering, är det en realitet att vi nu vaknar upp till en ännu dystrare, nationalkonservativ, verklighet.

Det är sorgligt att de krafter som motverkar kvinnors rättigheter också verkar hitta sina motståndare i Roks. Vi används rutinmässigt när mansrörelsen identifierar de värsta feministerna, nu senast i en podd med Paolo Roberto och Alexander Bard. Till skillnad från de politiker som – trots sin påstådda kamp mot våldet – successivt stängt dörren för Roks, identifierar mans­rörelsen på ett ögonblick att det är våra analyser som hotar mäns makt över kvinnor.

Krafter som ser ner på kvinnor ser radikaliteten i Roks och de som sitter vid makten skalar ner vårt politiska inflytande till noll. Det drar återigen ihop sig till general­angrepp mot oss »radikal­feminister«, och den avgående feministiska regeringen har monterat ner vår rörelse och förpassat oss till läktaren vad gäller inflytande.

Detta trots att det är så tydligt: I vår studie »Kvinnors trygghet« framträder ett jämställt samhälle fyllt av våld. Ett samhälle där prat om våld är centralt, men där kvinnor inte är viktiga, på riktigt.

Återstår att se vad som sker på vårt område nu. Roks arbetar vidare. Vi står kvar där vi alltid har stått. På kvinnornas sida. Vi fortsätter vårt arbete och flyttar fram våra fronter.  För vi behövs och nya jourer tillkommer hela tiden. Vi är fram­tiden. Vi är kunskap, trygghet, stöd.
Vi är Roks. Också efter valet.

JENNY WESTERSTRAND
Ordförande i Roks

Foto: Frida Ekman