Från att ha varit omgiven med hela spelets pjäser, står nu plötsligt damen alldeles ensam på schackbrädet – med molnen tornandes upp bakom henne. Rapporten »Oslagbara damer« har fått en uppföljare, »Damer i otakt«. Omslaget är talande: En gyllene tidsålder har ersatts av en nyliberalism som lämnar den radikala kvinnojoursrörelsen ensam kvar.
Text: Charlotta Janson Josephsson | Foto: Johanna Henriksson
Båda rapporterna beskriver den politiska utvecklingen och hur den påverkat och påverkar kvinnojoursrörelsen. Den första, om tiden från Roks tillblivelse och framåt, skrev Carin Holmberg tillsammans med Wiveca Holst, men efter medförfattarens tragiska bortgång 2023, har hon fått färdigställa uppföljaren på egen hand. Den fångar in tiden fram till 2018, och det är ingen upplyftande läsning.
– Den förra rapporten skrevs i en gyllene tidsålder för jourrörelsen. Samhällsutvecklingen var vänsterinriktad, feministiskt, på gång, säger Carin Holmberg.
– Det fanns ett samspel mellan politiker, forskare och jourrörelse, de träffades och pratade. Blocköverskridande politiska överenskommelser var fortfarande möjliga, tillägger hon.
Det tog slut med den borgerliga regeringen 2006, enligt Carin Holmberg. Då fick samarbetet ge vika för nyliberalismen och synen på folkrörelsen förändrades radikalt.
– Plötsligt började man prata om civilsamhället istället för folkrörelser, och det är något helt annat. Det handlade inte längre om ideella verksamheter, utan om idéburna, och de ideella jourkvinnorna blev plötsligt volontärer.
Carin Holmberg ondgör sig över språkbruket, framhåller med emfas att det påverkar synen och förhållningssättet till rörelsen. I civilsamhället och bland de idéburna finns också stiftelser och sociala företag.
– Folkrörelsernas viktiga demokratiuppdrag försvinner helt, menar hon. Som »volontär« behöver du ju inte ens vara medlem i en rörelse, du är bara en tillfällig resurs.
Regeringen slöt en överenskommelse med civilsamhället som innebar en löpande dialog om verksamheter och uppdrag. Jourerna gick från att ha varit folkrörelser till att bli leverantörer – ett upplägg som var mycket politiskt medvetet, enligt Carin Holmberg.
– En folkrörelses uppdrag är ju att peka på det som inte fungerar och göra motstånd. Det är en viktig del i den demokratiska processen. Nu blev kvinnojourerna och andra folkrörelser leverantörer till staten istället.
– Och när staten lägger sig i en ideell verksamhet blir det svårt. Allt måste vara likvärdigt och rättssäkert, och plötsligt hade jourkvinnorna inte »tillräcklig kompetens « längre, konstaterar hon.
Tillsammans med övriga folkrörelser gick kvinnojourerna i fällan och såg inte konsekvenserna förrän det var för sent, resonerar Carin Holmberg. Tacksamheten över statens bekräftelse och erkännande var så stor att man missade att överenskommelsen faktiskt innebar en nedmontering av den självständiga verksamheten. Dessutom kom den nya överenskommelsen med mer pengar till jourerna, vilket var välkommet.
– Det fanns jourer som ville göra motstånd, men det blev aldrig ett samlat motstånd från rörelsen, konstaterar Carin Holmberg och tillägger att det är en del i otakten.
Nu är det inte längre frågan om kvinnan är rädd och behöver komma hemifrån. Nu är frågan om hon är tillräckligt hotad och tillräckligt rädd
Reaktionen lät därför vänta på sig. Men när tillståndsplikten för skyddat boende föreslogs rann bägaren över.
– Nu är det inte längre frågan om kvinnan är rädd och behöver komma hemifrån. Nu är frågan om hon är tillräckligt hotad och tillräckligt rädd, konstaterar Carin Holmberg.
Återigen lyfter hon språkbruket: Jourboende blev till skyddat boende, och därmed blev det någonting annat, som också ställer andra krav.
Hur kan då kvinnojoursrörelsen förhålla sig till detta nya politiska klimat och fortsätta vara relevanta?
– Jag tror man måste ha en gemensam strategi som alla jourer står bakom. Det kanske är dags att lägga ned alla boenden och fokusera på jourverksamheten med stödsamtal och medföljande istället? Gå tillbaka till en gräsrotsrörelse och låta samhället ta ansvar för de skyddade boendena.
– Sen tror jag att man måste skaffa sig allierade. Vilka står på samma sida som Roks? Det är viktigt att stå kvar och inte anpassa sig för mycket. Men man kan inte vara ensam. Det behövs allierade för att nå fram.
Carin Holmberg är fil dr i sociologi, feminist och författare. Hon är en av grundarna till Se sambandet, ett nationellt kunskapscentrum om våld mot familjedjur och våld mot kvinnor/partner, barn och äldre. Förutom Oslagbara damer och Damer i otakt har hon bland annat skrivit Det kallas kärlek och Det kallas manshat. Hon är också medförfattare till böckerna Varför går hon? och Hur går hon? och som engagerad i situationen för våldsutsatta husdjur har hon skrivit Med husbondens röst och Inte utan min hund, där hon tillsammans med Therese Lilliesköld ger exempel på hur djur används som en del i mäns våld mot kvinnor.